Det är bra att alla inte är intresserade av Israel. Matti Friedman, tidigare AP-reporter i Jerusalem, skrev 2014 om sin erfarenhet av att jobba där. Han beskrev bland annat hur oproportionerligt mycket journalistik produceras om området vilket ger intrycket att det är ”den viktigaste nyhetshändelsen på jorden”. Bara AP hade 40 anställda som bevakade Israel och de palestinska områdena. Det var betydligt fler än i Kina, Ryssland eller Indien – och fler än i samtliga 50 länder i Afrika söder om Sahara och fler än i länderna där “den arabiska våren” bröt ut.
Kvartals läsare verkar också vara oproportionerligt intresserade av frågan samt oproportionerligt vänligt inställda till Israel samt oproportionerligt brydda om judarnas välmående (kanske utgör de en högljudd minoritet).
Jag skrev också en kritisk tanke under Ulrika Carlssons artikel men där fanns ingen anklagelse om antisemitism, ett ord jag själv anser att man bör snåla med när man dömer individers intentioner.
Jag vet inte hur uppväxten i Sovjetunionen präglade Rabkin men jag ser ingen motsättning i att längta efter yttrandefrihet och att vara antisionist, eller antisemit för den delen. (Jag anklagar honom alltså inte för antisemitism!)
Han hänvisar till Abba Eban för att visa att Israel har utvecklar en strategi för att tysta sina kritiker genom antisemitismanklagelser. För att förstå vad han syftar på googlar jag och hittar det citat som verkar ligga till grund för påståendet.
Eban skrev 1973 (några månader innan Yom Kipur-kriget, som Rabkin kallar Oktoberkriget vilket är typiskt för de som inte vill belysa att Israel anfölls på judendomens heligaste dag):
”One of the chief tasks of any dialogue with the Gentile world is to prove that the distinction between anti-Semitism and anti-Zionism is not a distinction at all. Anti-Zionism is merely the new anti-Semitism.”
Det här blir i Rabkins värld en “strategi” för att tysta kritiker. Ola skriver:
“Rabkin hävdar att Israel sedan 1970-talet har utvecklat en strategi för att tysta kritik genom att jämställa den med antisemitism. Denna strategi har varit framgångsrik, men den förhindrar en rationell debatt om landet.”
En strategi implicerar något som är uttänkt, medvetet, systematiskt. Att ta ett citat från 1974 och beskriva det som en strategi som landet sedan utvecklat vidare och använder för att tysta kritik gör en inte nödvändigtvis till antisemit men man kommer farligt nära konspirationstänkandet.
Men problemet – eller ett av dem – med att använda antisemitismanklagelser för lättvindigt är att det urvattnas och i stället blir man enklare avfärdad och anklagad för att ta fram en stämpel som inte längre betyder något. Även i de fall där israelkritiken verkligen är antisemitisk. Det är delvis därför det är en god anledning att snåla med begreppet.
För övrigt anser jag att IHRA-definitionen inte bör antas som officiell policy av hela länder och att man är lat om man grundar antisemitismanklagelser på “because of IHRA”.