Vad är det egentligen som är så känsligt? Underligt på ett sätt, anser jag, att frågorna om svenskhet, härkomst och etnicitet nu formligen exploderat inom Sd -som ju annars i jämförelse med övriga partier haft lätt att vända och vrida på liknande frågor kring identitet?
Strategiskt kan det vara viktigt såklart, om det handlar om att få röda linjer att falla osv. Men:
Som så ofta när man sorterar ut framstår heller inte konflikten här som särskilt avgrundsdjup i sak? Jag får intrycket att alla inblandade (och det anses väl egentligen brett av de flesta människor?) är överens om att ”etniska svenskar” finns (alltså såna som undertecknad som bott här i rätt många generationer) liksom det finns turkar eller samer.
De flesta verkar (ink andra partier) post 2015 och flyktingkrisen också överens om att det finns en poäng med att inte förändra befolkningssammansättningen alltför snabbt för att undvika spänningar, och samhällsutmaningar av allehanda slag. Många tar då nog också för självklart att det konkret medför i princip samma sak som när Jomshof talar om att det är bra för samhället i stort om majoritetsbefolkningen utgörs av ”etniska svenskar”. Vad är problemet med det?
Och den rent kulturella attityden där ett pass är nog för att inträda i en ny nationalitet tar få på allvar idag, oavsett om det handlar om kineser, greker eller svenskar.
Men Håkan Boström i GP är ju en av flera som sätter fingret på vad det hela egentligen handlar om: hur göra politik av detta? Det är nog svårt, och kanske omöjligt, om man har ambitionen att vara ett stort parti som omfattar stora grupper i befolkningen. Och vem vill uppleva att man måste gå omkring och buga? Ingen. Men i sak: jag ser inte riktigt den enorma skillnaden.
