Jag tyckte också att det relativt långa inslag som Aktuellt gjorde häromkvällen med försök till analys apropå omflyttningarna i SD:s riksdagsgrupp var märklig, givet att realiteten efter valet är färre riksdagsplatser för partiet ifråga. Någon slags ommöblering måste ju ske som konsekvens.
Apropå den artikel som Åkesson skrivit i Expressen, tror jag att nyckelformuleringarna ligger i två passager. Denna bakåtsyftande :
”Därtill är det inte någon hemlighet att vi i någon mån också hållits tillbaka eftersom vi till viss del varit bundna av samarbetet – dels på grund av överenskommelsen i sig, men även för att vi på olika sätt behövt hantera våra samarbetspartners.”
Och denna framåtsyftande:
”SD kommer att kunna återgå till att vara SD.”
I min bedömning har en del av Åkessons och därmed SD:s framgångskoncept byggt på att han pre-Tidö sällan föreföll svara partitaktiskt (i bemärkelsen att först och främst ta hänsyn till partiallianser eller blockpositionering) på politiska knäckfrågor. De gamla partiernas företrädare tycks i högre grad ha partitaktik och blocktänk som ryggmärgsreaktion, nästan oavsett fråga. I de fall SD:s hållning lyckats har det till väljarna förmedlat en känsla av ärlighet och kanske till och med politisk prestigelöshet.
Om SD ska återgå till att vara SD, betyder det i min tolkning att partiledaren vill tillbaka till det gamla förhållningssättet där inga respektklausuler (en sådan fanns ju inom Tidö-avtalet) förhindrar offentlig kritik av de andra partiernas olika vägval och förslag.
