En intressant studie vars avsändare är av det slaget att de knappast kan attackeras för högervridning. Resultatet förvånar inte mig. Jag är inte journalist utan en autodidakt politiker och skribent med förkärlek för ett socialdemokratiskt förhållningssätt. Under ett tjugotal år fick jag dock chansen att förstå media mer inifrån. Som politisk redaktör och chefredaktör på Folkbladet i den ganska så stora koncernen NTM kom jag nära det journalistiska tänket.
Att det journalistiska grundperspektivet ligger närmre vänstersidan än högersidan är glasklart i mina ögon. Inte på det viset att journalister i allmänhet medvetet driver sitt arbete på ett sådant sätt att partier till vänster ska gynnas i valen. Utan på det viset att grundhållningen i journalistik och vänsterut är att ”kritiskt granska makten”.
Vilket bland annat sker genom närmast ryggmärgsmässiga sympatier för ”fattiga offer” som invandrare, socialbidragstagare, arbetslösa, demonstranter, sjuka, unga kriminella, kvinnor, med flera.
På motsvarande sätt är en strukturell antipati visavi ”rika vita män”, i alla dess former och skepnader gemensam för vänstern och journalistiken.
Vid flera tillfällen har jag talat med redaktionella medlemmar om de här sakerna. En hel har svårt att förstå och känner sig angripna. Jag har förståelse för det. Det handlar inte om några tydliga val som de enskilda journalisterna har gjort utan det är liksom bara som det är.
Därför är det i många journalisters ögon en självklar sak att använda vänstersidans begrepp och perspektiv i journalistiken. Vilket inte är konstigt i sig självt eftersom begreppen är tydligt maktkritiska.
Man skriver om ”angiveri” istället för om informationsplikt, man skriver om ”tonårsutvisningar” istället för att skildra att människor utan tillstånd vistas i landet, man skriver om att ”sätta barn i fängelse” istället för att skildra behovet av att unga mördare sätts bakom lås och bom, man har i ryggmärgen att sänkt skatt skadar välfärden medan höjd skatt stärker välfärden, man skriver hellre om invandrares rättigheter än om skyldigheter. Den som vill begränsa invandringen uppfattas lättare som kall och elak medan den som vill ha en mer liberal invandring gärna ses som snäll och empatisk. Vind och solkraft har en mer maktkritisk ådra medan kärnkraft lutar åt sossehögerkanten. Och när det gäller politiska makthavare i stort så skildrar man hellre skandaler och ”politiskt spel” än sakfrågor. Och så vidare.
Jag tror det är bra att mediehusens ledningar och journalister mer öppet diskuterar de här sakerna. Inte minst av ren självbevarelsedrift. Media som vill växa behöver eftersträva att leva mer i symbios med folkviljans bredd och djup än med för ensidigt politiskt färgade vinklingar av verkligheterna.
