Kristersson öppnar dörren åt den radikala vänstern

Vad gör man när man står inför den värsta oljekrisen någonsin? Att spara olja låter rimligt, tycker jag. Till exempel genom att halvera biljettpriserna i kollektivtrafiken. Det har regeringen nu föreslagit. Att få folk att ta bussen i stället för bilen framstår som en självklar, närmast trivialt uppenbar åtgärd, helt i linje med Internationella energiorganets (IAE) rekommendationer.  

Därför är det förvånande att se hur förslaget möts av en kritikstorm. Att bokstavstrogna libertarianer som Mattias Svensson på Svenska Dagbladet eller Fredrik Kopsch på Timbro är motståndare är inte så förvånande.^1,2 De tror inte på kollektiva lösningar varken i trafiken eller någon annanstans.

Men kritiken är bredare än så. Nordeas chefsekonom Annika Winsth tycker att reformen är kortsiktig och inte någon ”klok ekonomisk strategi”. Alexandra Stråberg på Länsförsäkringar tycker inte att förslaget behövs eftersom inflationen är så låg.³

Ähum, möjligen om man tittar på dagens tillbakablickande siffror. Men hur låg kommer den att vara när oljereserverna sinar? När bristen på gas slår igenom i elpriset? När skördarna slår fel för att det inte fanns tillräckligt med konstgödsel i våras. Ingen vet. Ingen kan säga när Hormuzsundet öppnar igen, eller vad konsekvenserna blir av de kaskadeffekter som redan har satts igång. När lagren av olja väl är slut går det inte att backa bandet. 

Därför har jag svårt att se att det skulle vara en oklok ekonomisk strategi att minska vårt beroende av den volatila oljemarknaden. 

Aftonbladets Oisín Cantwell och DN:s Tomas Ramberg är mer positiva till förslaget i sak, men varnar för att ”ofinansierade” satsningar av det här slaget kan skapa en skuldbörda som måste betalas av våra barn och barnbarn.^4,5 Föga förvånande får de medhåll av ledande socialdemokrater, som aldrig missar ett tillfälle att dunka Göran Perssons självbiografi i bordet. ”Miljarder i sms-lån till valfläsk!” utropar riksdagsledamoten Fredrik Olovsson, även om han håller med om förslaget i sak.⁶

Den här föreställningen att statsskulden belastar våra barn och barnbarn är svår att ta på allvar. För även om staten i framtiden skulle höja skatterna för att betala ränta på statsskulden – ett stort om! – så rör det sig i så fall om en överföring inom en framtida generation – inte från framtida generationer till oss. Våra barn ärver skulden men också ränteintäkterna. Det är inte som att de skickar pengarna tillbaka i en tidsmaskin till oss.

Just valfläsk, som Fredrik Olovsson är inne på, är nog den vanligaste kritiken mot halverade biljettpriser. Sydsvenskans ledarsida kallar det en ”muta” till svenska folket.⁷ Gud förbjude att de folkvalda skulle ge oss något vi vill ha! Visst, Moderaterna skulle aldrig komma på tanken att satsa på kollektivtrafik om det inte var valår. Men att de tvingas göra det nu visar ändå vitsen med demokrati: att makthavarna faktiskt måste anstränga sig för att göra väljarna nöjda. 

Sedan är det naturligtvis sorgligt att de inte vågar vidta några åtgärder som skulle kunna obehaga någon väljare, såsom att spara olja genom att sänka hastighetsgränsen på motorvägar.

Expressens ledarsida har en mer djuplodande ideologisk kritik.⁸ Genom att regeringen nu visar att politiken faktiskt kan ingripa för att skydda folks plånböcker, öppnar man upp för alla möjliga farligheter. Om medborgarna inser att de kan få billigare kollektivtrafik kommer de snart också kräva billigare tandvård, hyror och – farligast av allt – räntor. Rätt vad det är kanske de börjar ifrågasätta Riksbankens oinskränkta makt att höja räntan när de vill, oavsett vad inflationen beror på.

Sedan 1990-talet har vi steg för steg skärmat av ekonomin som en fredad zon, där politiken ej får träda. Finanspolitiska ramverket har upprättats. Penningpolitiken har delegerats till en självständig centralbank. Pensionerna har flyttats från den politiska dagordningen till en blocköverskridande riksdagsgrupp. Statsstöd har avskaffats. Statliga bolag har privatiserats och de som finns kvar har ombildats till vinstdrivande aktiebolag. Nästa förslag på bordet är att förbjuda kommunala verksamheter att konkurrera med privata företag.⁹

Väljarna ska överhuvudtaget inte tänka på ekonomin. Det är för svårt. Tänk om de skulle bry sina små huvuden med ett så komplicerat ämne som penningpolitik. Sådana frågor kan bara hanteras av Riksbankens galaxhjärnor. Man behöver en sådan för att förstå de sofistikerade modellerna som säger att varje form av prisökning – oavsett hur olikartade de kan te sig för en lekman – faktiskt kan åtgärdas med en och samma behandling: högre ränta. När en simpel snickare eller mekaniker behöver en hel verktygslåda så har de upphöjda intellekten på Riksbanken utvecklat ett avancerat universalverktyg: en penningpolitisk slägga, som man drämmer till ekonomin med om den börjar strula.

Skillnaderna mellan blocken när det gäller den ekonomiska politiken har i stort sett suddats ut. Innehållet i statsbudgeten skiljer sig någon promille hit eller dit mellan blocken, konstaterar nationalekonomen Andreas Bergh som har studerat 25 statsbudgetar av sju olika regeringar under 2000-talet.¹⁰

I 30 år har väljarna fått det inpräntat i sinnet att den ekonomiska politiken inte kan hjälpa dem. Lågkonjunktur? Inget att göra åt. Arbetslöshet? Skyll dig själv. För hög hyra? Testa att födas igen till rika föräldrar, de kanske kan ge dig insatsen till en bostadsrätt. Inflation? Ja, det kan vi faktiskt adressera, men det finns en hake: botemedlet är värre än sjukdomen. Drabbas vi av en kostnadschock står Riksbanken redo att ge oss en till. 

De sjunkande förväntningarnas missnöje gör att vi inget längre kräver av våra folkvalda. 

Den här avpolitiserade ordningen har tagit många årtionden att bygga upp. Och nu äventyras den – av en borgerlig regering icke desto mindre. Halverade biljettpriser idag, allt åt alla i morgon. Ulf Kristersson, varför öppnar du Pandoras ask? Du kommer ju ändå inte vinna valet. Nu kommer ju förväntningarna att stiga igen, som på Erlanders tid.

Med sitt förslag om halverade biljettpriser har högern just begått det största kollektivtrafikrelaterade misstaget sedan kejsar Wilhelm satte Lenin på ett tåg till Sankt Petersburg.

Vänsterns vittring på reformer är redan tydlig. I den syndikalistiska tidningen Arbetaren skriver två före detta busschaufförer, Sara Vestberg och John Normark, följande:¹¹

Vem hade kunnat tro att Ulf Kristerssons största anhängare skulle bli den radikala vänstern. Kanske ser vi början på höger–vänsterkonfliktens återkomst i politiken? Och inte bara angående någon promille hit eller dit i statsbudgeten utan på ett grundläggande plan, om hur ekonomin ska organiseras. Om vem som ska bestämma: folkvalda eller teknokrater.

Höger–vänster-skalans återkomst vore en mardröm för borgerligheten, som har vant sig vid att LO-kollektivet kan splittras längs GAL-TAN-skalan och medelklassväljare kan skrämmas med tvångsblandning. Hur ska de reagera? Fredrik Reinfeldts knep att försöka appropriera socialdemokratin och utmåla Moderaterna som ”det nya arbetarpartiet” fungerar bara en gång. Sverigedemokraterna verkar också ha gett upp om att försöka framställa sig som folkhemmets rättmätiga arvtagare och satsar i stället allt på islamofobi.

Om konfliktlinjen i den ekonomiska politiken hamnar i fokus skulle Socialdemokraterna återigen kunna vinna val på vård, skola och omsorg. De skulle kunna ta chansen att rätta till misstaget från 1990-talet, när de lämnade walk over i den ekonomiska politiken och i stället bestämde sig för att bli världsbäst på åtstramningar, när de gick från ett parti för jobb och full sysselsättning till ett bidragsparti – som inte ens kunde ge ordentliga bidrag, utan som skar ned på försörjningsstödet till samhällets mest utsatta och skapade mängder med SD-väljare på kuppen. 

På 1990-talet hade Socialdemokraterna tidsandan emot sig. Nu är det tvärtom. Alla förstår att det behövs ekonomisk planering för att bemöta kostnadskriser, klimatförändring och konkurrens från Kina. På toppnivå i EU, nyliberalismens forna bastion, handlar allt nu om industripolitik. Liberaler som Adam Cwejman skriver att Kinas ekonomiska planering är överlägsen den västerländska modellen.¹² Högern inser att kärnkraft endast kan byggas med statlig styrning och reglerade priser.

Det finns ytterligare en invändning mot halverade biljettpriser som kan tyckas banal på ytan men som har djupa implikationer. Den finns implicit i alla andra invändningar, men statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson sätter ord på den när han säger ”alla pengar har alternativa användningsområden och oppositionen kommer säkert säga saker som att det är sju vårdkömiljarder eller att man kan driva public service ett helt år för samma peng”. 

De som kritiserar halverade biljettpriser i kollektivtrafiken utgår från att det tar resurser i anspråk som hade kunnat användas någon annanstans. Även förespråkarna tycks tänka på samma sätt. Det är därför busschaufförerna i Arbetaren skriver om omfördelning från de rikaste till vanligt folk.

Vid en första anblick kan invändningen låta rimlig. Pengar har mycket riktigt alternativa användningsområden. Och om jag bara kan förmedla en enda sak med den här texten så är det denna: att pengars alternativa användningsområden inte är rätt utgångspunkt för den ekonomiska politiken. 

Men att tänka i termer av ”pang för pengarna” leder fel. I stället för att fråga hur en viss summa pengar kan göra så mycket nytta som möjligt borde man i mitt tycke fråga hur våra reala resurser kan göra så mycket nytta som möjligt. Hur kan vi bäst utnyttja vår begränsade tillgång på arbetskraft, råvaror och maskiner? Och i nuläget: hur kan vi få våra lager med olja och bensin att räcka så länge som möjligt?

Somliga nationalekonomer skulle kanske invända att pengar ändå bara är ett kvitto på reala resurser – att hushålla med pengar därför är samma sak som att hushålla med reala resurser. I så fall har de fel. Pengar och reala resurser är två väldigt olika ting. Pengar är likvida och kan användas till vadsomhelst; det är hela poängen med pengar. Reala resurser är illikvida och kan inte omvandlas till andra resurser hursomhelst.

Det finns en annan skillnad när det gäller staten, nämligen att staten ger ut pengarna och inte kan få slut på dem, medan reala resurser är begränsade.

Statens ekonomi är inte som en hushållsekonomi. På många sätt är de motsatser. För hushållen är pengar den bindande begränsningen. Det finns alltid för lite. Vi måste tänka på vad vi köper för att få dem att räcka så långt som möjligt, helst till nästa löning. Så länge pengarna finns däremot kan vi nästan alltid köpa det vi vill ha. Det är väldigt sällan varor och tjänster tar slut i en kapitalistisk ekonomi – just tack vare våra egna hårda budgetrestriktioner. Vi behöver inte heller tänka på hur vår egen konsumtion påverkar utbudet eller prisnivån i resten av ekonomin.

För en stat är det tvärtom. Pengar är ingen begränsning (annat än självvalda sådana) men däremot finns det bindande begränsningar vad gäller reala resurser – maskiner, råvaror, arbetskraft och så vidare. Staten måste ansvara för att de används på bästa sätt. Och medan pengar har alternativa användningsområden har reala resurser oftast inte det.

Som Adam Smith skrev för 250 år sedan bygger välstånd på arbetsdelning och specialisering. Ju mer vi specialiserar oss och sedan handlar med varandra, desto rikare blir vi. Maskiner och kunskaper utformas för alltmer specifika syften och kan sällan användas för något annat.

En buss är en buss och kan inte stöpas om till en röntgenmaskin. Därför behöver tillgångarna som behövs för att öka resandet i kollektivtrafiken inte konkurrera med tillgångarna som krävs för att korta vårdköerna. En busschaufför kan skolas om till en sjuksköterska, men det tar tid. Om det finns en avvägning är det på sikt. Men, bara om det inte finns lediga resurser att ta i bruk.

Det här är en annan viktig poäng: ekonomin har så gott som alltid lediga resurser. Arbetare är arbetslösa eller undersysselsatta. Somliga sitter fast i jobb där de inte uppnår sin fulla potential. Fabriker har alltid inbyggd överkapacitet för att kunna bemöta ökad efterfrågan. En buss är inte alltid full. Men med ett subventionerat biljettpris kan den bli det.

Inflation då? Sätter inte den gränsen för hur mycket staten kan spendera, och tvingar fram avvägningar? Jo, det är just därför det behövs ett fokus på reala resurser. Inflation uppstår när reala resurser inte räcker till, när priserna budas upp på de knappa resurser som finns kvar. Som exempelvis olja.

Det går åt väldigt mycket mer olja till att förflytta en person med en bil än med en buss eller tåg. Att spendera sju miljarder på att flytta över trafik från bil till kollektivtrafik dämpar inflationen och ger oss således utrymme att lägga mer pengar på att korta vårdköerna och att bygga ut public service – inte mindre.

Det ska tilläggas att svenska statens pengar inte är obegränsade utomlands, på världsmarknaden. Men desto större anledning att minska beroendet av importerad olja.

Den allra viktigaste frågan när det gäller regeringens förslag om halverade biljettpriser är naturligtvis: kommer det att fungera? Kommer folk åka buss i stället för bil? 

Enligt trafikforskaren Roger Pyddoke vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) finns anledning till pessimism.¹³ Tidigare studier anger att halverade biljettpriser kan få bilåkandet att minska med så lite som fyra procent. Samtidigt har tidigare studier inte genomförts under en oljekris så effekterna är svåra att överblicka på förhand. En sak som är säker dock är att effekten hade blivit större om regeringen inte samtidigt hade sänkt bensinskatten.

Den största omedelbara fördelen av reformen ligger nog i hur den sänker inflationen mekaniskt, via lägre biljettpriser. Mattias Persson på Swedbank säger att det handlar om ungefär 0,3 procentenheter – en ganska stor andel av Riksbankens tvåprocentsmål för ett enskilt förslag.¹⁴ Lägre inflation låter i sin tur Riksbanken hålla tillbaka med räntehöjningar, som annars hade pressat upp kostnaderna för hushåll och företag.

Även arbetslösheten torde sjunka, eftersom billigare kollektivtrafik ger köpkraft åt de grupper som har störst benägenhet att konsumera.

Det är synd att regeringen inte tänkte på detta 2022 utan i stället lyssnade på åtstramningsivrande ortodoxa ekonomer som John Hassler.¹⁵ Annars hade regeringen kunnat lyssna på IMF:s forskningsavdelning, som kom fram till att ”okonventionell” finanspolitik, så som exempelvis billig kollektivtrafik, sänkte inflationen i euroområdet med 1–2 procentenheter.¹⁶ Även Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt har tipsat om skattesänkningar som dämpar inflation, bland annat elskatten.¹⁷ Vi på Katalys förordade tillfälligt slopad matmoms.¹⁸

Hade regeringen gjort de här sakerna när de tillträdde, och bekämpat lågkonjunkturen och inflationen på samma gång, hade de kanske seglat på väg mot en valvinst nu, i stället för en brakförlust.