Vad kostar en panda?

Jag har uppenbarligen fallit i ”panda-algoritmfällan”. Mitt flöde förgylls av rultiga monokroma klumpedunsbjörnar som trillar, rullar, badar, somnar, smaskar. Ofta ackompanjeras klippen av både förnumstiga och klickvänliga texter om att pandorna är evolutionens misstag, oförmögna att överleva utan assistans.

Belägg för det?

Redan för tio år sedan kom den glada nyheten att pandans status gått från ”starkt hotad” till ”sårbar”.² Världens största naturvårdsförening, World Wide Fund for Nature (WWF), som grundades 1961, har den kinesiska jättepandan som symbol i sin logotyp, inspirerad av pandan Chi-Chi på London Zoo.³ Ett omedelbart igenkännbart djur, gulligt, sympatiskt – och billigt att trycka i svartvitt. 

Henrik Uggla, Associate Professor i varumärkesstrategi på INDEK KTH, påpekar att för många organisationer är logotypen utbytbar. Nike kan till exempel ta bort texten och bara visa swooshen. Men WWF gör tvärtom: Pandan och namnet används alltid tillsammans, vilket antyder att pandan är en del av själva organisationens kärnidentitet och inte bara ett grafiskt element.

Vi ska återkomma till pandan som varumärke.

Men först till den svenska WWF:s pandaexperten Louise Carlsson som gärna slår hål på en hel drös internetmyter om den hopplösa pandan.

– Pandorna i de där filmerna lever i fångenskap. Det ger inte någon riktig bild av hur de vilda pandorna beter sig.

Vilda pandor har inga problem att föröka sig – så länge de hittar varandra. Det var när Kina inrättade skyddade naturreservat som pandapopulationen började återhämta sig. Carlsson berättar att den senaste inventeringen av jättepandor i det vilda gjordes mellan 2011–2014. Resultatet, som kom 2015, visade att det då fanns så få som 1 864 vilda jättepandor, indelade i 33 subgrupper.

12 procent av den vilda populationen lever under extra utrotningshot, i huvudsak för att de är isolerade från sina artfränder. Den här inventeringen visade dock på en ökning av antalet pandor i det vilda med 17 procent, och därmed ändrade IUCN (International Union for Conservation of Nature) statusen från hotad till sårbar.

De sex landskap i bergsområdena i Sichuan, Shaanxi och Gansu där jättepandorna lever präglas av en otrolig biologisk mångfald med över 10 000 vilda växter och 1 000 olika djurarter. När kinesiska staten inrättar större nationalparker och ”vilda korridorer” mellan de olika habitaten bidrar det därför inte bara till pandans överlevnad.

Några hotade arter som lever i samma landskap som jättepandan är snöleopard, takin, gyllene trubbnäsapa, asiatisk svartbjörn, leopardkatt, gulstrupig mård, asiatisk svartbjörn (kragbjörn), tibetansk stubbsvansmakak och kinesisk jättesalamander. Pandan är därmed en så kallad paraplyart. Landskapen täcker också avrinningsområdena för några av de största floderna i Kina som Yangtze och Huang He, vilket gör landskapen särskilt viktiga också för människors sötvattensbehov. 

Så om Kina är på väg att rädda pandan tyder det på att man också är på god väg att rädda ett helt ekosystem. Det här är man förstås inte sen att lyfta fram som ett exempel på framgångsrik naturvård.⁴ 

Framgångarna i pandareservaten blev en del av bakgrunden till den senare nationalparkssatsningen. För i takt med att Kina blev rikare och gradvis gick från biståndsmottagare till biståndsgivare förändrades också synen på naturvård. Det var först 2013 som kommunistpartiet beslöt att inrätta ett nationellt parksystem och 2021 invigde Kina sina första fem officiella nationalparker. Nationalparkerna omfattar idag cirka 230 000 kvadratkilometer och skyddar nära 30 procent av Kinas viktigaste landlevande djurarter.

Pandans historia speglar Kinas utveckling. På 1980-talet försökte landet rädda en akut hotad art. På 2020-talet bygger man nationalparker i kontinental skala.

Det betyder inte att Kina blivit ett miljöföredöme. Men det betyder att landet nu har resurser, institutioner och politiska ambitioner som inte existerade när WWF började arbeta med pandor i slutet av 1970-talet. 

Men man började med djurparker och pandadiplomati – ännu ett björnbegrepp som förärats en egen Wikipediasida.⁵ Pandor har flugits mellan Kina och olika djurparker runtom i världen, ofta i samband med att till exempel handelsavtal skrivits under. Nuförtiden rör det sig om överenskommelser inom konservationsprogram, men ibland har de fått resa tillbaka i förtid, som en markering av en försämrad relation.

Men pandautbytena är också en fråga om pengar. Att hålla pandor är långt dyrare än något annat djur, och det beror inte i första hand på deras diet. Det brukar beräknas att ett pandapar kostar 1,5–3 miljoner dollar per år när man räknar in hyran till kinesiska staten, 30–40 kilo bambu per dag och vuxen panda, personal och veterinärvård. Ändå står djurparker i kö för att få hyra pandor – eftersom de är sådana publikmagneter. Det bevisar publiksiffror från Edinburgh, Washington, San Diego och flera andra städer. (Forskningen tyder dock inte på någon större utbildningsvinst av pandorna som publikdragare på djurparkerna.)⁶

Det är därför vissa forskare talar om en ”pandaekonomi”. Kina får pengar och inflytande. Djurparkerna får publik. Forskningen får finansiering, och naturvården får uppmärksamhet. Men visst finns det en viss ironi i att ett djur som i naturen lever ganska stillsamt och mest är upptaget med att smälta näringsfattig bambu har blivit ett av världens mest kostsamma och ekonomiskt betydelsefulla däggdjur.

Jag ringer upp journalisten och författaren Martin Gelin, aktuell med boken Mjuk makt: Kultur och propaganda i den nya världsordningen (Volante 2026). Vilken roll tror han att pandadiplomati spelar för den nya världsordningen?

– Det var den gamla kinesiska strategin. Pandor representerar ett mer soligt, optimistiskt, vänligt, barmhärtigt narrativ om Kina under 1900-talet under Mao.

Gelin beskriver sedan hur Kina, sedan Xi Jinping tog över, haft en mycket mer aggressiv diplomatisk strategi – den så kallade Wolf Warrior-diplomatin (efter en kinesisk actionfilm från 2015). Den strategin påminde mer om ryska metoder med internationella påverkanskampanjer.

– Man har sett att strategin har funkat i globala Syd, men i demokratiska länder har de här aggressiva initiativen snarare skapat en backlash. I öppna samhällen blir det starka reaktioner när det avslöjas att Kina försöker styra med auktoritära metoder. 

Efter Trumps återkomst, och USA:s skadade anseende, vill Kina försöka framstå som den rimliga, rationella och samarbetsinriktade parten, menar Gelin.

Så om Vargkrigaren inte funkar, kanske pandan gör det? Den framstår som väldigt vänlig och mjuk, men är ju i själva verket också ett rovdjur. 

Apropå filmer så vill jag också fråga om Hollywoodfranchisen Kung fu panda, där första filmen kom 2008. Är den ett uttryck för amerikansk mjuk makt, eller kinesisk?

– Primärt symboliserar den Hollywoods försök att nå den kinesiska och asiatiska marknaden, och därmed Kinas växande inflytande i Hollywood, säger Gelin.

Han beskriver 2008 som början på den växlingen i Hollywood, då filmstudiorna började satsa mer på att nå en internationell publik. Tidigare brukade Hollywoods intäkter i huvudsak vara inhemska, men det har idag skiftat helt – vilket skulle kunna förklara varför man satsar mer på genrefilmer, franchisefilmer, action- och superhjältefilmer. De går hem över hela världen, snarare än komplicerade dramafilmer om specifika amerikanska erfarenheter.

– Kung fu panda symboliserade det skiftet, och hur framgångsrikt Kina har lyckats etablera sig i amerikansk underhållningskultur. 

Det var alltså jättepandan Chi-Chi på London Zoo som inspirerade till WWF:s starka varumärke. Henrik Uggla tror inte att det går att sätta ett ekonomiskt värde på logotypen eftersom organisationen inte är vinstdrivande. Men symbolvärdet är enormt, med 70 procents igenkänning och väldigt höga värden för varumärkeslojalitet och attraktion. 3 000 bolag vill enligt Uggla göra så kallad ”co-branding” med WWF.

Varumärket signalerar i WWF:s värld trovärdighet, omtanke och naturvård.
Kina å sin sida använder pandan för att signalera samarbetsvilja, fredlighet och ansvarstagande.

Både Världsnaturfonden och Kina har framgångsrikt lyckats överföra positiva egenskaper från pandan till sig själva. 

Jättepandan är fortfarande en sårbar art. Men som symbol är den starkare än någonsin. Få djur har lyckats bli naturvårdsprojekt, diplomatiskt verktyg, turistattraktion, filmstjärna och global logotyp samtidigt.

Kanske är det därför världen fortfarande inte kan sluta titta på den – och förlöjliga den som ett misslyckat evolutionärt experiment.

– Trilla genast (på ett komiskt vis) ner från din höga häst, panda!