När politiken ska välja framtidens gröna vinnare
Publicerad
5 okt. 03:59
Uppdaterad
5 okt. 08:40
Svante Axelsson. Foto: Pressbild/Fossilfritt Sverige, Christine Olsson/TT. Kollage: Felice Larsson
Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige och en av de mer inflytelserika rösterna i svensk klimatomställning, vill möta industrins växande politikberoende med en ännu mer aktiv industripolitik. Här finns en paradox värd att undersöka: Är lösningen verkligen fler politiskt bestämda priser, garantier och finansieringsvillkor? Det frågar sig miljöekonomen Mats Nilsson.
Vad tycker du?
56
Presenteras av
I en intervju med Aktuell Hållbarhet argumenterar Svante Axelsson för att snabbare tillståndsprocesser inte räcker.1 Den geopolitiska situationen och klimatomställningen kräver enligt honom att staten tar en mer aktiv roll för att få fram investeringar. Axelsson pekar på riskavlastningen för ny kärnkraft som en modell också för industrins klimatomställning.
Vad tycker du?
56
Skribent
Presenteras av
Tankar
Magnus Thorén
Programledare
•
5 okt. 08:37
Om man vill vända på kuttingen så går det att peka ut många områden historiskt där staten – just i armkrok med näringslivet – ”fått saker gjorda” som en temporär statsminister brukar uttrycka det… Ta järnvägen, bredbandsutbyggnad eller varför inte den draghjälp Ericsson och Volvo historiskt haft av att ha utvecklat saker för det svenska försvaret. Risker? Visst. Och Mats pekar ju i sin väldigt läsvärda artikel på viktiga fallgropar. Men staten kanske har en roll att spela ändå? Jag har kontaktat Fossilfritt Sverige och frågat om Svante eller organisationen vill skriva nåt kring detta i Kvartal.
Widar Andersson
Skribent
•
5 okt. 07:52
Mats Nilsson står för en klassiskt suverän blandning av tilltalande sunt förnuft, politisk realism och akademisk kunskap. Vilket gör att fler av oss som är lekmän förstår vad det handlar om och kan känna oss ungefär lika involverade i klimatpolitik som i annan mer vanlig politik. Klimatomställning bör ses som en biprodukt av investeringar som görs för att till exempel effektivisera tillverkningen av stål, få ordning på elproduktionen genom ett par kärnkraftverk i södra Sverige, effektivisera fjärrvärmen genom att gå över till mer kärnvärme, göra det billigare att köra bil genom elbilar, med mera och mer därtill. Staten och politiken ska inte springa före och kasta in skattepengar och prestige i satsningar som kanske inte blir något. Om privata investerare tvekar att gå in i klimatomställningsprojekt så bör inte staten gå in i deras ställe. Staten och politiken bör istället använda de verktyg som man har. Som till exempel pådrivande skattenivåer på koldioxidutsläpp och på fossilfri el. Mats Nilsson visar vägen för tillnyktring och vettighet. Tack för det.
Fotnoter
Friedrich A. Hayek, ”The Use of Knowledge in Society”, American Economic Review, vol. 35, nr 4, 1945, s. 519–530. Hayeks centrala poäng är inte enbart att staten har ”för lite information”, utan att mycket av den kunskap som krävs för ekonomisk samordning är decentraliserad, situationsbunden och förmedlas genom priser. Resonemanget är därför direkt relevant för statliga försök att i förväg identifiera de tekniker och investeringar som kommer att bli konkurrenskraftiga.
Harold Demsetz, ”Information and Efficiency: Another Viewpoint”, Journal of Law and Economics, vol. 12, nr 1, 1969, s. 1–22. Demsetz kritiserar vad han kallar ”the nirvana approach”: att påvisa brister hos en verklig institution och jämföra den med ett idealiserat alternativ. Den relevanta jämförelsen är mellan faktiskt möjliga institutionella arrangemang, alla med sina respektive kostnader och brister
William J. Baumol, ”Entrepreneurship: Productive, Unproductive, and Destructive”, Journal of Political Economy, vol. 98, nr 5, 1990, s. 893–921. William Baumol visade i denna klassiska artikel hur statens regelverk påverkar vart entreprenörskapet riktas Baumols poäng är att institutionerna påverkar fördelningen av entreprenöriell verksamhet mellan produktiva aktiviteter, exempelvis innovation, och improduktiva aktiviteter såsom rent seeking.
János Kornai,”The Soft Budget Constraint”, Kyklos, vol. 39, nr 1, 1986, s. 3–30. Kornai beskriver hur en budgetrestriktion blir ”mjuk” när ett företag förväntar sig att någon annan, vanligen staten, kommer att täcka dess underskott genom exempelvis subventioner, skattelättnader eller förmånliga krediter.
Randall G. Holcombe, Political Capitalism: How Economic and Political Power Is Made and Maintained, Cambridge University Press, 2018. Holcombe behandlar political capitalism som ett eget politisk-ekonomiskt system där politisk och ekonomisk makt samverkar, bland annat genom politiskt skapade ekonomiska räntor, intressegrupper och ett ömsesidigt beroende mellan politiska och ekonomiska eliter
Dani Rodrik, ”Industrial Policy: Don’t Ask Why, Ask How”, Middle East Development Journal, vol. 1, nr 1, 2009, s. 1–29. Rodrik är särskilt användbar här eftersom han inte avfärdar industripolitik. Tvärtom är hans argument att frågan bör flyttas från om industripolitik är principiellt önskvärd till vilka regelverk och policies som krävs för att den ska fungera och för att begränsa informations- och rent-seeking-problem.
Fler artiklar
Taggar






