Kanske ett förräderi – mot god journalistik

Jag var ung och ny i branschen när skandalen briserade. En ung och ambitiös reporter på Aftonbladet hade medverkat till att våldsamma nazister i Stockholm poserade på bilder maskerade och med vapen utanför den dåvarande tv-profilen Alexandra Pascalidous dörr. Löpsedelstexten löd: Beväpnade nazister vid tv-stjärnans dörr.¹
 
Ett ramaskri följde. Inte bara Pascalidou, utan också polisens då välkända talesperson Claes Cassel var alltså personligen drabbad av detta allvarliga nazihot mot demokratin. Problemet var bara att historien inte var sann. Bilderna var tagna mer eller mindre på direkt uppdrag av tidningens reporter och dessutom framkallade på redaktionen. 
 
Bilderna hade aldrig ”cirkulerat i nazistkretsar”. Historien föll ihop som ett korthus, både i rätten och i granskningar.² Dan Josefsson, då journalist på ETC, vann välförtjänt Stora journalistpriset i klassen Tidskrifter år 2000 för sin skoningslösa isärplockning av lögnerna och omoralen.
 
Som ung journalist var det här en omtumlande upplevelse. Historien visade på någonting oerhört som jag sedan dess burit med mig. 
 
Hur kunde tidningen, en av landets allra mäktigaste och största, och dess dåvarande chefredaktör, så ogenerat slingra sig, hänga ut åklagare som ”beskyddare av nazister” och sedan när haveriet låg i öppen dager – skylla allt på en 21-årig nyanställd reporter, när bevisen för att ledningen haft god insyn var överväldigande i min och de flestas bok?