Jag var i Tjärna ängar ett par dygn då jag var programledare för SVTs debattprogram Sverige möts för några år sedan.
Ett par dagar innan showen skulle gå av stapeln brändes fritidsgården där vi skulle vara ner. Vi fick sända utomhus i ett slags tält istället.
Det var stökigt runt omkring, men det gick bra.
Träffade väldigt många trevliga människor med somalisk bakgrund, där flera -mellan skål och vägg – också beklagade hur det blivit med isolering, korruption och informell makt som utövades av sk kulturföreningar och kriminella.
’De vill ha problem här, de vill inte att vi som bor här ska umgås med svenskar eller bli en del av Sverige’ lät det ungefär.
Politikerna hade det inte lätt. Det kändes handfallet. Vad kunde de göra? De hade kring 2015 fått en sk utmaning på halsen som man som kommundirektör inte helt har rådighet över.
Mammor som medverkade i programmet var förtvivlade över barnens framtidsutsikter. De ville att barnen skulle lyckas i Sverige och leva hederligt, upplevde jag, men de bar också på en del okunskap och fördomar kring hur Sverige fungerar. Papporna – ja var fanns de? Utomlands ofta förstod jag. I Tyskland med en annan familj. Eller i Somalia.
Jag lämnade Tjärna ängar med en ganska vemodig känsla – det här kan väl aldrig bli bra?
Men: det fanns hopp också! Invånarna från Somalia som gick ihop och nattvandrade och såg till att ungarna som trakasserade det ’svenska’ pensionärsboendet- slutade upp med det. Det här ledde till fina vänskapsband över nationalitetsgränserna. Men kanske har det ändrats- detta var som sagt några år sedan.
