När religionskritiken går över gränsen

Kvartal har publicerat en text, skriven av Benedict Beckeld, doktor i filosofi, som säger sig analysera relationen mellan islam och den västerländska civilisationen. Ämnet är i sig rimligt och nödvändigt att ta upp men när resonemanget bygger på förenklingar, när slutsatser dras i förväg och när språket glider från idédebatt till att peka ut människor som problem, då behöver texten bemötas. Det som förvånar är att redaktionen på Kvartal har valt att publicera denna text. Kvartal har annars haft en relativt hög nivå av saklighet och ansvar i det offentliga samtalet. Särskilt på sistone. Just därför väcker publiceringen frågor, inte bara om textens innehåll, utan också om hur redaktionen resonerade inför beslutet att släppa fram den.

Det som behöver redas ut här är varför just detta överhuvudtaget skulle vara relevant eller avgörande ur ett västerländskt perspektiv. Den västerländska civilisationen utgår från sina egna idéer och principer. Det är också just dessa principer som gör det möjligt för islam, eller andra religioner, att utövas i Väst i dag. Islam finns alltså inte i Väst trots att den påstås vara oförenlig med Väst, utan just på grund av västvärldens egna ideologiska grund. Det som bedöms oförenligt, regleras i lag.

Islam är därför varken något som ”tillåts” eller ”förbjuds”. En sekulär rättsstat skyddar religions- och åskådningsfriheten men sätter tydliga gränser för tolkningar, uttryck och handlingar som innebär kränkning, diskriminering eller uppmaning till våld. Det är dessa konkreta uttryck och handlingar som prövas rättsligt, inte religionstillhörighet eller teologiska system som helhet. Utövandet av tron och idéer, oavsett religion eller livssyn, måste vara förenligt med den sekulära lagstiftningen. Det är det enda som är av betydelse.

Detta är inte enbart en normativ princip utan också en empiriskt belagd verklighet när det handlar om muslimer generellt i Europa. EU:s byrå för grundläggande rättigheter visar i sin största undersökning av muslimska minoriteter (EU-MIDIS II) att första- och andragenerationens muslimer i flera EU-länder i genomsnitt uppvisar högre tillit till rättssystem, polis och demokratiska institutioner än den generella befolkningen.¹ Att grupper som ofta utsätts för diskriminering samtidigt visar starkare institutionell tillit än majoriteten tar hål på påståenden om en strukturell oförenlighet med den sekulära rättsstaten.

Samtidigt innebär inte detta att islamisk rättstradition i alla avseenden sammanfaller med den sekulära rättsstaten eller att historiska rättsliga tolkningar alltid varit förenliga med moderna rättsprinciper. Poängen är dock att den praktiska verkligheten i Väst redan visar att religiösa normer, oavsett tradition, kan och måste underordnas civil lag. Det är denna ordning som är avgörande och inte teologiska ideal.

Det som då blir intressant är vilken ”västerländsk civilisation” som egentligen avses när man talar om en civilisation där islam inte skulle ha någon plats. Är det den som existerade för hundra eller femhundra år sedan eller den som håller på att formas idag eller i morgon? För om det är dagens västerländska, sekulära samhälle som avses, den som bygger på religionsfrihet, både frihet från religion och frihet att utöva religion, blir påståendet svårt att förstå. Den som menar något annat får gärna förklara.

Artikeln började med att tala om islam som idé och troslära men övergick snabbt till att tala om muslimer som grupp. Därefter kopplas muslimer till en rad samhällsproblem. Religiös tillhörighet behandlas som om den i sig förklarar våld, antisemitism och brott.

Här blandas olika nivåer ihop. Idéer blir till förklaringar av sociala problem utan att något tydligt samband visas. Komplicerade samhällsfrågor förenklas till frågor om identitet och där tappar resonemanget sin trovärdighet. Det är också här artikeln övergår från analys till åsikt.

Det bör samtidigt sägas att Beckeld i delar av sin text försöker göra en åtskillnad mellan islam som doktrin och muslimer som individer. Denna distinktion är i sig rimlig och förtjänar att tas på allvar. Problemet är dock att den inte upprätthålls konsekvent genom texten. När teologiska påståenden gång på gång kopplas till social oro, kriminalitet och påstådda beteendemönster hos ”muslimska invandrare”, suddas gränsen mellan idéanalys och kollektivisering ut. Det är i denna glidning som analysen förlorar sin trovärdighet.

Beckeld får det att framstå som om det är islam och muslimer, och dessutom en majoritet, som blir den troliga orsaken till eventuella inbördeskrig i Europa. Här förs hotbilder fram utan grund. Okända ”intellektuella” nämns men utan namn, sammanhang eller förklaringar.

Dessutom påminner varningen om öppna gränser, om ett amerikanskt sätt, att se på samhällskonflikter och förs över till Europa utan närmare eftertanke. Skillnader i historia, samhällsbygge och politiska system behandlas som om de inte spelade någon roll.

Här förändras tonen tydligt. Filosofi används inte längre för att pröva idéer utan för att slå fast vad som hör ”hemma” och vad som inte gör det. Retoriken börjar även bli bekant. Men filosofi handlar ju i grunden om att ställa frågor, väga argument och ta hänsyn till komplexitet. När man ersätter detta med tvärsäkerhet, färdiga svar och kallar det en plikt, då är det inte längre filosofi som förs.

Även om man tolkar Beckeld välvilligt och utgår från att han främst syftar på strukturer inom islam, kvarstår ett grundläggande problem i resonemanget. Att islam innehåller normativa anspråk som historiskt har haft politiska uttryck skiljer den inte i grunden från andra religioner eller ideologier som samexisterar inom sekulära rättsstater. Det avgörande i Väst, och Sverige, är inte vilka teologiska ideal en religion bär utan vilken rättsordning som faktiskt gäller. Så länge staten är sekulär och lagen tillämpas lika för alla är religiösa normsystem, oavsett innehåll, juridiskt underordnade. Påståendet att islams närvaro i sig skulle utgöra ett strukturellt hot förutsätter därför antingen en svag rättsstat, en kollektiv ovilja bland muslimer att följa lagen eller också att muslimer blir i majoritet och därmed avskaffar demokratin. Inte nog med att inget av detta visas eller beläggs i artikeln, dessa antaganden saknar empiriskt stöd. Empirin visar ofta motsatsen: exempelvis muslimska länder i Europa eller Turkiet som historiskt sett också varit ett muslimskt kalifat.

Resonemanget bygger på bilden av Väst som generös värd och islam som gäst. Det är en bild som inte stämmer med historien. Islam har länge varit en del av västvärlden, mer specifikt Europa: inom vetenskap, handel och samhällsliv, från al-Andalus till Balkan.

Att dessutom påstå att islam inte kan ”reformeras” bortser från att islam, inte bara i Väst, rymmer många olika inriktningar och tolkningar. I en rättsstat är utgångspunkten dock väldigt enkel: lagen gäller alla, oavsett tro. Mer än så krävs inte för att leva tillsammans i ett land. Man behöver inte älska varandra för att kunna leva i fred med varandra.

Beckelds första argument bygger på en förenklad uppdelning där islam framställs som politisk och missionerande, kristendom som opolitisk och judendom som icke-missionerande. Denna indelning saknar historisk grund. Som imamen Salahuddin Barakat påpekat har kristendomen under århundraden varit djupt sammanflätad med statsmakt, lagstiftning och imperiebygge.² Det är även missvisande att beskriva judendomen som opolitisk i modern kontext. Detta visar tydligt att relationen mellan religion och politik inte är ett särdrag hos islam utan ett återkommande historiskt fenomen men som här behandlas selektivt.

Beckelds andra argument påstår att den arabiska kulturen aldrig lyckats ta steget från våldsam tribalism till civiliserad politik, till skillnad från den västerländska civilisationen. Som belägg hänvisar han inte till historiska eller politiska jämförelser mellan samhällen, utan till påstådda beteenden hos ”tribala muslimer” på europeiska gator. Här begås ett grundläggande analytiskt fel. Om man vill jämföra civilisationer eller kulturer måste jämförelsen rimligen ske mellan samhällsstrukturer, institutioner och historiska erfarenheter. Inte mellan en civilisation å ena sidan och lösryckta incidenter i diasporan å den andra.

Därtill är påståendet historiskt svagt. Flera muslimska samhällen har under lång tid utvecklat administrativa och juridiska institutioner som varit frikopplade från släkt och stam, från Abbasidernas förvaltningssystem till det Osmanska rättsväsendet.

Det blir än mer problematiskt när detta presenteras som ett civilisatoriskt omdöme. Den västerländska civilisationen har själv formats genom omfattande våld: två världskrig, folkmord, koloniala erövringar och systematiskt statligt förtryck.

Beckelds tredje argument, om islams påstådda brist på en enande och hierarkisk skrifttolkning, rör teologiska frågor som jag, som praktiserande muslim utan teologisk specialisering, inte gör anspråk på att avgöra. Utifrån en lekmannaförståelse som delas av många muslimer är det dock välkänt att islam i praktiken vilar på etablerade rättsliga skolor, tolkningsprinciper och lärdomstraditioner, även om dessa inte är centraliserade på kyrkligt vis.

Samtidigt finns det en punkt där Beckelds resonemang förtjänar att tas på allvar. I avsaknad av fungerande, legitima och lokalt förankrade institutioner kan religiös auktoritet fragmenteras, vilket i praktiken kan göra unga och sökande människor mer mottagliga för förenklade och extrema tolkningar. Detta är dock inte ett bevis för islams oförenlighet med västerländska samhällen utan snarare ett uttryck för en institutionell brist i den svenska kontexten. Sverige saknar idag en etablerad, bred och legitim islamisk infrastruktur som exempelvis kan utbilda imamer, utfärda religiösa utlåtanden och teologiskt förankra en islam som är förankrad i svensk rättsstat, språk och samhällsordning. Avsaknaden av sådana strukturer försvårar arbetet med att förebygga och bemöta extremism inifrån. Saken försvåras ännu mer när muslimska organisationer inte tillåts mogna för att säkerställa en sådan infrastruktur som dessutom kräver både tid, kompetens och resurser.

Som bevis hänvisar Beckeld till tre undersökningar som vid närmare granskning rör muslimers syn på judar internationellt, där judisk identitet ofta sammanblandas med staten Israel och israeler. Att utifrån detta dra slutsatser om islam som religion eller muslimers (o)förmåga att leva fredligt i Väst är metodiskt svagt och svårt att förstå.

I artikelns sista del upphör analysen helt. När människor beskrivs som hot och samhällsförändring som ett övertagande har språket lämnat idédebatten. Här rör sig texten mycket nära gränsen för vad som bör accepteras i ett ansvarstagande offentligt samtal. Oavsett avsikt väcker detta frågor om publicistiskt omdöme, ansvar och vilka normer som bör gälla i den svenska idédebatten.

Även om man för resonemangets skull accepterar flera av Beckelds utgångspunkter, leder de inte till den slutsats han drar. Frågan om huruvida islam är förenlig med ett västerländskt samhälle är i sig inte avgörande i en pluralistisk rättsstat. I ett sådant samhälle är det handlingar som prövas mot lagen, inte teologiska system som bedöms utifrån föreställd kulturell kompatibilitet. Att förneka en religions plats i det offentliga rummet på denna grund innebär därför inte ett försvar av demokrati, utan ett uttryck för selektivitet och diskriminering. Samma historiska, kulturella och teologiska invändningar skulle, om de tillämpades konsekvent, kunna riktas mot stora delar av Europas egna politiska och religiösa historia såväl som samtid. Att det inte görs visar att problemet inte ligger i principerna som sådana utan i hur de används för att legitimera ett redan givet domslut mot just islam och muslimer.

Den fråga som denna debatt ytterst borde handla om är inte om islam hör hemma i Sverige utan hur en sekulär rättsstat tar ansvar för att alla religiösa traditioner verkar inom tydliga, rättssäkra och institutionellt förankrade ramar. När analys ersätts av hotbilder förlorar samtalet sin förklarande kraft och samhället sin förmåga att hantera verkliga problem. Inte minst vilar ett ansvar på politiker, redaktioner och tongivande aktörer att föra intellektuellt hederliga samtal, men också på muslimska intellektuella att ta plats i debatten och bidra med kunskap och ansvar, snarare än att låta andra definiera frågor som rör oss.