Han blev Cambridges svarta maskot

I februari 2023 utnämnde Cambridge Jason Arday till professor i sociologi. Han var 37 år. Storbritanniens yngste svarte professor någonsin. Men bara några månader efter utnämningen kommer larm. Avhandlingen är full av plagiat. Dessutom är berättelserna om Arday som person märkliga: autistisk och icke-verbal fram till elva års ålder, trettio maratonlopp på trettiofem dagar, påstådda miljonbelopp till välgörenhet, en bok och en gästprofessur som inte fanns i verkligheten. 

Cambridge utreder inte och vet därför inte om anklagelserna är riktiga. Ändå avfärdas de som ”en vidrig kampanj”. En visselblåsare polisanmäls. Times Higher Education har en färdig granskning, men vågar inte publicera, av rädsla för att stämmas. De har fått ett hotfullt brev från en välkänd advokatfirma: anklagelserna om plagiat är ”rasistiskt motiverade” – rasistiska på juridiska. 

Det tar tre år innan bevisen på plagiat, som funnits där hela tiden, läggs fram i juli i år. 

Den som publicerar är en tidigare anställd vid Cambridge, Nathan Cofnas, på dennes blogg: stycke efter stycke ur avhandlingen ställs sida vid sida med texterna de kopierats från (Arday har av misstag kopierat in originalets korrfel). Cofnas blev av med sina uppdrag på Cambridge efter att ha petat i det kontroversiella ämnet om ras och IQ och hävdat att utan kvotering skulle svarta i princip försvinna från elituniversiteten. Cofnas slutsatser går förstås att angripa med intellektuella argument. Det gjordes inte. Man bannlyste honom. Sedan gav man Arday den särbehandling som Cofnas påstått att svarta inte klarar sig utan. Man straffade tesen och praktiserade den samtidigt.

När data väl publicerats vänder Cambridge. Den 5 augusti i år säger man att man ska utreda. Några timmar senare avgår Arday med omedelbar verkan.

Cambridge utnämnde Arday för att det gynnade Cambridge. Cambridge skyddade Arday för att det gynnade Cambridge. Cambridge dumpade Arday när det gynnade Cambridge. Den svarte mannen var först en tillgång, sedan en risk i Cambridges bokföring. 

Den 14 augusti hittades Arday död i sitt hem.

Jag är uppvuxen med rasism och vet hur den ser ut, känns och luktar. Även när den presenteras som sin motsats. Det som hänt kring Arday berör mig både personligt och professionellt. Jag har tillbringat en stor del av mitt yrkesliv i eller nära akademin och har försökt lyfta upp och påverka den institutionella rasismen inifrån. Jag återkommer till det längre fram i texten.  

Att Cambridge låtit Ardays orimligheter passera var inte äkta hänsyn eller omsorg. Det var ett svek. Både mot sanningen, det som borde vara universitetets absoluta kärnvärde, och mot Arday personligen. Jag tror att det sett annorlunda ut om Arday inte varit svart. Risken att hänsynen ställts i vägen för sanningen hade varit mindre. Ledningen hade då tagit reda på sanningen och antingen hjälpt honom tillrätta eller dragit tillbaka utnämningen. I stället låste man in honom i lögner. Inom mitt ämne brukar man tala om den hänsynslösa hänsynen. Den som gör givaren varm och mottagaren svag. 

Fallet Arday och Cambridge är inte en enskild händelse. Det är ett av flera extrema fall som belyser mekaniken. Jag kände lättnad när de breda medierna till sist vågade skriva om det. Skammen vilar tung över hela historien. Cambridge, Arday och alla som tittar bort.  Tystnaden och undvikandet döljer rasismen och blir därför en del av den. 

Vi har några uppmärksammade fall här i Sverige som visar att det är ett mönster. 

På Konstfack drev man en process, influerad av kritisk rasteori, där man låtsades ”avkolonialisera” Konstfack. Det utmynnade bland annat i att man ville byta namn på utställningslokalen som kallades Vita Havet. Vita havet är ett begrepp inom kritisk rasteori som syftar på svartas upplevelse av att vara omgiven av vithet. Ett i mitt tycke rätt intressant begrepp som Konstfack förvandlade till ytligt strunt. En professor, Sara Kristoffersson, sa ifrån vilket ledde till att studenter vid skolan – med ledningens goda minne – varnades för Kristofferssons rasism. Kan paternalismen bli tydligare? Det ledningen för Konstfack inte förstår är att svarta människor med integritet känner vibbarna av rasism och håller sig borta från miljöer som vill avhumanisera och reducera dem till sin hudfärg. Ett annat välbekant fall var Uppsala universitet vars ledning tvingade en av sina lärare, Inga-Lill Aronsson, docent i musei- och kulturarvsvetenskap, att inte upprepa n-ordet eller ”beteende som kan uppfattas som kränkande” trots att hon hade använt det som ett svar på en fråga om hur man söker information om ras i gamla arkiv.  Hon hade till och med förvarnat och sagt ”nu kommer jag uttala ordet” – helt enligt boken. Fyra studenter anmälde henne. I anmälan stod att eftersom Aronsson ”inte är svart eller rasifierad, hade hon inte rätt att använda ordet”. Det finns fler sådana här synliggjorda fall. 

Under toppen på isberget av dessa extrema fall pågår en praktik som inympar rasismen i studenter varje dag. Jag har sett den på nära håll i min roll som lärare på bland annat psykologprogrammet i Lund. Rädslan för att ta upp kritiska perspektiv på frågor om ras skapar ett tyst självförstärkande hav. En svårfångad tystnadskultur fylld av skam och konformism. Jag brukade ge studenterna uppgiften att analysera och reflektera över rasism i deras egen miljö på psykologiinstitutionen. De flesta studenter gillade uppgiften – utmanande, reell och i linje med yrket de valt. Men motståndet fanns där ändå. Det satt i väggarna och gjorde diskussionerna svåra och riskabla. Enstaka studenter tog medvetet eller omedvetet rollen som språk- och värderingspoliser och minerade varje försök till samtal bortom den upptrampade stigen. Samtalen blev ofta återhållna och präglade av en rädsla: ”70 procent håller tyst med 70 procent av vad de tänker, 70 procent av tiden” som en student träffande uttryckte det. 

I en sådan kultur frodas inte sanningen.

Jag ser också hur svarta studenter med integritet drar sig undan för att slippa bli reducerade, exotifierade, klappade på huvudet eller missbedömda. Jag minns själv hur berömmet jag fick när jag som ung presterade bra i skolan eller på fäktningspisten ibland innehöll en onödig kommentar om min hudfärg som signalerade överraskning. Som vuxen har jag då och då fått höra vita kollegor omsorgsfullt förklara för mig hur rasism fungerar och någon gång ibland får jag höra att jag inte är svart nog för att veta. 

En gång blev jag kontaktad av en lärarkollega som sökte mitt stöd för att underkänna en student på den kliniska delen av utbildningen (vilket i praktiken betyder att han inte kan bli psykolog). Studenten, en icke-vit man, en av få ”Rosengårdare” på programmet, hade protesterat mot handledningen eftersom handledaren var ”helt djävla värdelös”. Min bedömning, som jag delade med min kollega, var att studenten ifråga var en av de mest begåvade och ambitiösa i kursgruppen, sitt ovårdade språk till trots. Jag sa också att jag uppfattade kollegans reaktion som överdriven och sprungen ur en oförmåga att relatera till studentens sociolekt. Jag fick inte fler samtal från henne. Jag fick däremot – bakvägen – veta att mitt omdöme hade diskuterats bland kollegor. Var det inte olämpligt att som lärare inte ”ta avstånd” från grovt språkbruk? 

Jag har en kolonial bakgrund (pappa från f.d. Brittiska Guyana) och ser det emancipatoriska (befriande) värdet i kritisk rasteori. Jag ska därför applicera den linsen här. 

En av den kritiska rasteorins förgrundsgestalter, Derrick Bell, skrev redan 1980 att svartas intresse av jämlikhet bara tillgodoses när det sammanfaller med vitas intressen. Han kallade det för interest convergence. På enkel svenska: Vita ställer sig på svartas sida bara om det gagnar deras egna (vita) intressen. Med Bells lins blir frågan vems intressen universitetens ”antirasism” egentligen tjänar. Den kan gynna svarta, men det ger också universiteten status och moralisk legitimitet. Så länge intressena sammanfaller finns inget problem. Men när den svarta människan blir värdefull för vad hon gör med den vita institutionens självbild och status är maktförhållandet det vanliga: vitt över, svart under.

Den vita institutionen är fortfarande herren som sätter villkoren.  Antirasismen kan på så sätt reproducera den vita överordningen. Svarta blir maskotar i universitetens skyltfönster. Den som accepterar rollen blir insläppt i finrummet. Men med ett personligt pris: att reduceras till en hudfärg gör människor mindre och sämre rustade att hantera svårigheter. Fallet Arday illustrerar på ett obehagligt sätt vart sådan omsorg kan leda. I den stund den svarte inte längre sköter sig, och skämmer ut sin herre, är han förbrukad. Jag vet, det låter stötande. Men det är faktiskt fenomenet, inte orden som är stötande. 

Universiteten är inte vilken institution som helst. De formar samhällets elit. Det är helt avgörande att den inte reducerar svarta och reproducerar en rasistisk ordning. 

Politisk och ideologisk styrning av universiteten är boven i dramat. Styrningen stör universiteten genom att dra dem bort från sin huvuduppgift. När universiteten börjar jaga politikers och medias erkännande reduceras universiteten till konsultfirmor, där den som säger saker som låter fint och bra får större inflytande än den som säger sådant som är sant men kanske obekvämt. 

Universitetens huvuduppgift ska vara att söka sanning, inte att skapa ett rättvist samhälle. Det är politikens uppgift. 

Inne på många universitet pågår sedan 80-talet en infekterad men inte särskilt synliggjord strid. Forskare som vill att universiteten ska hålla kvar vid sanning som huvuduppgift trängs undan av administratörer, svaga akademiker som inte kan vinna i forskningen och därför tar den administrativa vägen till makten: kommittéerna, policydokumenten, prefektrollen, DEI-byråkratin. Akademins Salieri. Det som kommer ut är inte kamp mot rasism. Det är rasism – dold och institutionaliserad. Långt mer skadligt för samhället än gapiga grabbar med järnrör. Och verkligare än de påhittade rasister som många universitet låtsas bekämpa i sin jakt på status.