Jag har mött mest rasism från andra journalister

Publicerad

1 Aug 04:49

Lästid

4 Min

Trifa Abdulla. Foto: Privat och Bertil Ericson/TT. Kollage: Jonas Andersson/Kvartal

Låt er inte luras av den fasad av etnisk mångfald som visas upp genom ett fåtal kända namn.

Svenska redaktioner är i regel helvita. Och Cilla Benkö får gärna förklara vad mina erfarenheter av rasism ska kallas, skriver journalisten Trifa Abdulla.

Vad tycker du?

244

Ingenstans i samhället har jag mött så mycket rasism som från journalister. Även om problemet inte är begränsat dit, hämtar jag mina erfarenheter främst från Sveriges Radio, där jag jobbade i sex år. Med den här texten vill jag inte ansluta mig till kören av public service-kritiker, som redan är både högljudd och välförsedd, även om jag förstår att den kan komma att läsas så. 

Vad tycker du?

244

Presenteras av

Fler artiklar

Taggar

Vad gäller just det där uppropet…. I Vems SR? drogs slutsatsen – utifrån en rad anekdoter – att det på Sveriges Radio finns en struktur som baseras på och reproducerar rasism. Det är en helt annan sak, av en helt annan allvarlighetsgrad, än konstaterandet att det finns människor på en – ja, övervägande vit och svensk – arbetsplats som är t ex skitstövlar, klantskallar, fördomsfulla, har dålig humor, är socialt inkompetenta, inte förstår hur sättet de kommunicerar tas emot av andra — eller allt detta samtidigt. På Sveriges Radio finns riktigt osympatiska och riktigt sympatiska människor från alla möjliga bakgrunder. Jag vet. Jag har jobbat där. Samma arbetsgivare som målades upp som strukturellt rasistisk i Vems SR? har också innan, under och efter uppropet erbjudit prestigefyllda tjänster till människor med annan bakgrund än svensk samt till olika personer som öppet stöttade uppropet. Genom vissa av dessa tjänster blir man då en slags ”profil”, till exempel i jobbet som programledare, medan andra är rätt anonyma inför allmänheten, t ex i jobbet som producent eller chef. En av de mest prestigefyllda – om inte DEN mest prestigefyllda – tjänsterna man kan ha på Radion är som utrikeskorrespondent. Även ”korrevik” — alltså när man är tillfälligt utsänd främst under sommaren som vikarie för ordinarie korrespondent – är ett eftersökt jobb. Två av de fyra initiativtagarna till uppropet Vems SR? fick sådana tjänster efter att uppropet publicerats och flera som skrev under uppropet och / eller stöduppropet som senare publicerades i Dagens Nyheter har också innan, under och / eller efteråt haft korrespondentstjänster. Andra har fått diverse prestigefyllda uppdrag hemma i Sverige.


3