Gult kort för en ren S-regering?

I sin bok Palme (1989) berättar journalisten Björn Elmbrant om regeringskrisen hösten 1978 – en händelse som starkt påminner om den politiska situation Sverige nu befinner sig i, men med omvända förtecken.

Torbjörn Fälldins majoritetsregering hade spruckit över kärnkraftsfrågan. Eftersom de borgerliga partierna inte kunde komma överens om en ny regering fram till det ordinarie valet 1979, men inte heller ville möta väljarna i ett extra val, hägrade ”ett antal veckors parlamentarisk dramatik”.

Förr eller senare skulle en ny borgerlig regering i en eller annan form komma på plats, men tongivande socialdemokrater ville dra ut på det så länge som möjligt. ”Vi måste dramatisera det hela, låta det gå till omröstning i riksdagen, så att folket ser att de borgerliga inte har någon statsministerkandidat, men att de gör allt för att hindra [Olof] Palme från att rädda landet”, ansåg partisekreteraren Sten Andersson.

LO, å andra sidan, ville ”hellre ha en dålig regering än ingen alls”. Svensk industri var beroende av näringspolitiska beslut som snarast behövde fattas av en ordinarie regering. Oppositionsledaren Palme, som ville ha samling kring en förutsägbar energipolitik, lutade också han åt den linjen och kunde tänka sig att omedelbart lägga ner rösterna till förmån för en ren folkpartiregering, ledd av Ola Ullsten. Någon större ”förstärkning av högerinflytandet i regeringen” – läs: Moderaterna – var dock inte tolerabel.

Ullstenregeringen kunde därmed tillträda och en parlamentarisk kris undvikas. ”Det är inte av någon hjärtnupenhet med Folkpartiet som vi gör det här”, underströk Gunnar Sträng, vars ord borde tjäna som förebild för dagens oppositionspartier.

Händelserna 1978 liknar läget 2026 såtillvida att det finns en majoritet för en regering ur det ena politiska lägret, men att majoriteten inte är överens om hur en sådan regering ska se ut. Samtidigt vill majoriteten för död och pina inte tvinga fram ett extra val.

Oppositionen har nu att välja mellan att, med Sten Anderssons ord, ”dramatisera det hela” under veckor eller månader med oviss utgång, eller att under kontrollerade former släppa fram en regering som den kan leva med. Hittills har man valt det första alternativet genom att kampanja för att Vänsterpartiet ska få så mycket regeringsinflytande som möjligt. Men ännu finns möjligheten att välja annorlunda.

I dag, torsdag, prövas stödet för Magdalena Andersson som statsminister i en ren S-regering – sannolikt den bästa garantin för att de borgerligas och Sverigedemokraternas rätts- och migrationsreformer ska vårdas och fullföljas under de kommande fyra åren utan ytterkantsvänsterns obstruktioner. Om ett av de mindre borgerliga partierna röstar gult, det vill säga lägger ner sina röster, och antingen Moderaterna eller Sverigedemokraterna gör detsamma, passerar Andersson nålsögat.

För Sverigedemokraterna finns starka partiegoistiska skäl. Förborgerligandet av partiet under Tidösamarbetet förefaller inte ha uppskattats av dess väljare. SD:s rätta nisch är snarare den som Åkesson formulerade i en omprövande debattartikel häromdagen: ”Sverigedemokraterna tillhör inget av de traditionella blocken. Vi är inget borgerligt parti. Vi har inga röda linjer. Vi kan samarbeta åt båda håll utifrån vad som ger oss störst möjlighet att få igenom vår politik.”

Att, i en parallell till Socialdemokraterna 1978, rösta gult för Andersson vore helt i linje med den formuleringen och inte ett utslag för ”någon hjärtnupenhet” för S. Samtidigt vore det vintage SD att göra det helt oväntade valet som retar gallfeber på partierna i huvudfåran.