Farlig förbindelse

Strax innan vi ska in i riksdagshuset ringer min telefon. Det är SD:s stabschef Linus Bylund, och på tonfallet förstår jag att det har uppstått ett problem: 

– Du, den här fotografen du ska ha med dig, säger han dröjande.

– Miss Landoria…

– Ja?

– Hon finns på riktigt, eller hur?

– Ja, säger jag, hon finns. 

Bylund låter inte helt övertygad. 

– Ok, ville bara dubbelkolla så att du inte bara hittat på ett namn. För då kan det blir strul med vakten i insläppet och det vill man undvika.

Mina ögon smalnar.

– Hur menar du: hittat på? 

Bylund skrattar till.

– Jamen, du vet… jag känner ju inte dig, men du är väl lite av en trickster, eller hur? Nån som skulle kunna hitta på nåt sånt tänker jag? 

Jag rodnar ilsket på min sida av luren. Trickster? Vem tar han mig för? Har han inte läst mina böcker? Jag är till övervägande del seriös i mitt värv.

Högt säger jag: 

– Nej, det är legit. Miss Landoria ska vara med och fota och även ställa lite frågor. Jag tänkte att vi ska skulle prata klass och klassförakt med Jimmie.

– Det är lugnt, säger Bylund, ville bara dubbelkolla. Ni är välkomna.

Den ohövliga frågan som måste ställas

När vi sitter på Jimmies rum en stund senare – jag, Miss Landoria, Jimmie och Linus – är stämningen, inledningsvis, en aning förbryllad. Jag tror det är rätt ord. Miss Landoria sticker ut även i vanliga fall och än mer i den här miljön. Hon har gjort läpparna, har väl tilltagen byst, en rad tatueringar (även i ansiktet), genomskinlig klänning, stringtrosor, BH, högklackat… och integritet. Hon vet att föra sig – sitter rak som en eldgaffel i ryggen, längst ut på soffkanten medan vi pratar. 

”Himla väluppfostrad”, tänker jag och rätar på ryggen jag också efter att först ha slagit mig ned i ena besöksfåtöljen, en aning för hemtamt; här, i det vänstern antagligen skulle kalla mörkrets hjärta: Jimmie Åkessons riksdagskontor, från vilket den borgerliga regeringen styrs som marionetter. Enligt nidbilden. Fast jag har en annan teori och det går att sammanfatta i en enda, kärnfull mening: 

”Varför låter ni er rövknullas av Moderaterna hela tiden?”

Kvällen innan, när jag satt hemma och filade på mina frågor, kändes det som en naturlig öppning, fast när jag väl sitter där, mitt emot Åkesson, med Miss Landoria och hennes magnifika dekolletage två meter bort, inser jag att man kanske inte kan braka på precis hur som helst. Jag har redan tänjt på gränserna för den här intervjun som är tänkt att handla om klass och klassförakt. White trash, som är den term vissa använder om Sverigedemokraternas väljare. Marx och Engels kallade det Das Lumpenproletariat – trasproletariatet som med enkel retorik och enkla löften går att utnyttja för destruktiva politiska syften.  

Var det förresten en kitschig idé att be Miss Landoria att hänga med och fota? 

Troligen. 

Men såna här intervjuer tenderar att bli tråkiga om man inte adderar något oväntat. Åkesson är medievan. För medievan. Det är svårt att få honom ur balans. Samtidigt ska vi ju prata om våra svenska ”basket of deplorables” – väljarna som S, M och de andra innerst inne inte vill ha, men blir allt mer beroende av. 

Jag spar det där med rövknullandet en stund. Börjar med att fråga Jimmie om han kan komma på något han haft fel i under alla dessa år. SD brukar ju hävda, inte helt utan fog, att de haft rätt i mycket. Att de – till skillnad från de andra partierna – såg saker komma. Fast även de måste ju haft fel i nåt? Eller? 

– Nja… säger Åkesson på sitt sedvanligt sävliga sätt:

– Inte i det övergripande perspektivet. Vi har ändrat åsikt i Natofrågan… fast det beror ju på ett ändrat omvärldsläge. Så sent som igår hade jag i och för sig fel rörande att böckling är en rökt makrill, men det är tydligen en sill. 

– Apropå matfrågor: får du fortfarande frågor om huruvida du gillar pizza? Det var väl Peter Jidhe som ställde den till dig i samband med valet 2014?

– Marit Paulsen var faktiskt först. Men nej, nivån har lyfts sen dess. 

Miss Landoria bryter in

Vi kommer in på migrationsminister Johan Forssells utskällda yttranden om mångkultur – något som Jimmie liknar vid ”gamla talepunkter från MUF-tiden”. Han lägger till att Forssell så sent som dagen innan ursäktat sig med att han ”inte funderat närmare kring definitionen av mångkultur” och att han nog inte menar samma sak med det begreppet som SD gör. 

Jag berättar, en aning forcerat, om mina WT-teorier och ber sedan Jimmie definiera begreppet. Vi enas om att det är ett nedsättande uttryck, fast inte lika nedsättande här som det är i USA:

– De som får det kastat efter sig kan nog nästan bära det med lite stolthet, funderar han medan Miss Landoria fixerar honom med blicken.

– …sen är det väl ganska få människor i Sverige som bor i mobila hem och helt saknar inkomst… men ja, det är ett uttryck för enormt klassförakt. Mot dem som bor på landet och har traditionella värderingar – såna som skiljer sig mycket från dem som präglar det här huset (riksdagshuset)… Bryr man sig mer om sina bilar och sina jaktvapen än sånt som hbtqi-certifiering, ja då betraktas man nog av den akademiska vänstern som WT.

Miss Landoria bryter in i samtalet. 

Hon undrar vad Jimmie skulle kalla människor som valt ”fel” vägar i karriären. Exempelvis porrindustrin. Jimmie vill inte kategorisera. Han säger sig inte ha tänkt så mycket på det.

– White trash är kanske en vit man som bor på landet och jobbar inom industrin.

– Men om du hade gått förbi en sån som mig på gatan, säger Miss Landoria, klädd som jag är nu…

Hon gör en gest över sin egen, halvnakna kropp.

– …hur hade du kategoriserat mig? 

Jimmie harklar sig. 

– Alltså, jag brukar inte kategorisera människor. Överhuvudtaget.

Vi jämför sociala bakgrunder och konstaterar att vi alla tre skulle kunna passa in i kategorin ”WT”. Jimmie säger att det inte finns någon akademisk bakgrund i hans egen familj (ingen ”överhuvudtaget”) och att han inte hade någon anledning att fundera över begrepp som klass och klasstillhörighet under sin uppväxt.  

– Fast när jag kom till den akademiska miljön i Lund blev det plötsligt jätteviktigt att prata om de här sakerna.

Jag visste inte att ’bonnläpp’ faktiskt var en identitet hos en så stor del av befolkningen.

Jag biter mig fast i WT-frågan och Jimmy docerar, tålmodigt, om klassaspekten:  

– Förr kategoriserade man nog våra väljare som mindre värda. Men idag har vi ett – förhållandevis högt – stöd i alla olika väljargrupper. Jag minns att Annie Lööf någon gång raljerade om ”vita kränkta män som gått livets hårda skola”… det vill säga lägre klass. Men jag tror det där förenklade sättet att se på saker börjar försvinna. 

Jag kastar ur mig – helt felaktigt – att det ”helt saknas forskning” kring white trash i Sverige och att det i sin tur beror på att det finns ett inbyggt tabu i att kategorisera människor efter klass och hudfärg.   

Jimmie påminner om när Linus Bylund uttryckte sig oförsiktigt i en Aktuelltsändning och sa att SD:s belackare ansåg att deras väljare består av ”rasister, idioter och bonnläppar”. 

Bylund ursäktar sig: 

– Jag visste inte att ”bonnläpp” faktiskt var en identitet hos en så stor del av befolkningen. 

– Men det är ju det jag menar, säger Jimmie och skiftar position i soffan medan Miss Landoria kollar sin mobil.

– Om du kallar en person som bor på Listerlandet i Sölvesborg för white trash så tror jag att man kanske tar det på samma sätt som att bli kallad bonnläpp. Det vill säga: man bär det med ett visst mått av stolthet. 

Miss Landoria frågar om han skulle kalla sig en ”odömande” människa? 

– Nej, säger Jimmie och han svarar utan att tveka.

Andra partiledare hade nog reflexmässigt svarat ”ja”. Men inte SD:s partiledare som besitter ett självförtroende som hans kollegor saknar. Å andra sidan svarade Stefan Löfven ”nej” – utan att tveka – den där gången då Johar Bendjelloul frågade honom i Sveriges Radios P1-morgon om han hyste några rasistiska fördomar. 

– De flesta människor är nog dömande i väldigt hög grad, säger han och knäpper händerna i knät.

– Men jag är omvittnat inkluderande. Jag försöker se det goda och positiva i alla människor… jag vill verkligen, ärligt, att alla ska vara med. Det låter som en jävla klyscha men…

– Alla ska med? skjuter jag in med ett elakt småleende. 

Jimmie ignorerar den billiga poängen.

– Jag tycker inte om det där att man i sociala sammanhang väljer ut några få som får vara med… 

Jag hinner tänka: ”Menar han invandring?” men sen fortsätter han: 

– …alla ska få komma och alla får vara med och ha kul. Den och den kanske har lite dåligt ölsinne, men han får vara med ändå… Men jo, visst dömer även jag folk ibland. Bara för att det är… tja… rätt skönt att göra det utan att mena så mycket med det. 

”Det kostar mer att alltid vara misstänksam”

Vi enas om att Jimmie nog är den enda partiledaren som hade ställt upp på en intervju med mig och Miss Landoria, att de andra hade tyckt att det hade känts skumt.

– Det kostar mer att alltid vara misstänksam än att då och då gå på en smäll och säga ja till en dålig intervju, säger Linus Bylund från andra änden av rummet.

Miss Landoria resonerar kring att Jimmie, teoretiskt sett, skulle kunna vara en av hennes ”OF-kunder” och att alla har rätt att njuta av sina privata stunder – att ”vemsomhelst” kan vara en person som kollar på porr.

Jag bryter in med att Jimmie kanske inte vet vad ”OF” innebär, men han säger att han fattar och så resonerar han artigt kring ämnet. Vi diskuterar en kommande uppdatering av sexköpslagen – anpassad efter exempelvis Onlyfans-fenomenet där det just nu går att köpa sex via nätet, helt lagligt.

– Man kan aldrig förbjuda människans lust, säger Miss Landoria. 

– Absolut inte, säger Jimmie. 

– Och ju mer vi förbjuder saker, desto större chans är att det eskalerar, eller hur? Att det flyttar ner under jorden helt och hållet?

– Jo… ja… kanske… 

Jimmie håller masken.  

Han svarar diplomatiskt på mitt pladder som med jämna mellanrum snuddar vid att vara rena non sequitur. Jag har svårt att hålla en rak linje i mina frågor. Vid det här laget hade mitt intervjuoffer kunnat resa sig och gå – för intervjun har bara en mycket vag röd tråd. Och det är helt och hållet mitt fel. 

Jag pendlar mellan att vara ”tuff” och inställsam, och det är ingen lyckad kombination.  

Miss Landoria ser oberörd ut. Hon är anslående där hon sitter. Det får man säga. Både jag, Åkesson och Bylund pyser ihop som färglösa suffléer. 

Han är en fantastisk justitieminister. Den bästa nånsin har vi inte sett än. Den kommer efter nästa val.

Vi byter ämne och jag serverar en binär fråga: 

– Gunnar Strömmer: fantastisk justitieminister eller den bästa justitieministern genom tiderna? 

Jimmie skrattar till. 

– Ja, han är ju definitivt bättre än många andra på den posten…

– Jo, fast nu måste du välja: fantastisk eller den bästa genom tiderna? 

– Han är en fantastisk justitieminister, säger han och ler.

– Den bästa nånsin har vi inte sett än. Den kommer efter nästa val. 

Bylund ler också i sitt hörn, låtsas koncentrera sig på mobilen men han hör allt. Såklart. Alltid redo att bryta in och styra upp samtalet om det ser ut att spåra ur. 

– Hundratusen nya uppehållstillstånd varje år, säger jag, hur fan ska SD kunna gå till val på det? 

Jimmie tar frågan med jämnmod. 

– Johan Forssell gjorde en fantastisk presentation av den faktiska statistiken igår på gruppmötet. Han bröt ner den på ett sätt som ändå är fullt rimligt tycker jag. Jag tycker inte att den höga nivån är bra – men – väldigt lite av den lagstiftning vi ska rulla ut den här mandatperioden är utrullad… det ligger jättemycket saker i pipeline. Den asylrelaterade invandringen är den lägsta på fyrtio år… 

– Inte anhöriginvandringen, avbryter jag surt och inser att jag med ens låter mer radikal än Åkesson. Hans diplomatiska anslag börjar irritera mig: Den är fortsatt väldigt hög. 

– Den asylrelaterade invandringen är låg, envisas Jimmie och fortsätter:

– Anhöriginvandringen är förhållandevis hög, men samtidigt har invandringen från Afrika och Mellanöstern minskat. Idag kommer anhöriginvandringen till stor del från länder som Thailand och Filippinerna. Och Ukraina givetvis. Mycket handlar också om studenter och arbetskraftsinvandring. Fast det jag har störst problem med är att vi inte fått till detta med arbetsinvandringen fullt ut… Medianlönen är fortfarande för låg, den ska upp till 35 000 i månaden… då kommer andelen lågkvalificerade som kommer hit på arbetstillstånd att minska. Sen måste vi minska antalet studentuppehållstillstånd också, eftersom den i många fall handlar om förtäckta Foodorachaufförer och Voltpersoner etcetera… Det handlar om tusentals personer per år. 

Jag bläddrar febrilt i mina anteckningar.

– Får ni inte ett pedagogiskt problem att hinna förklara det i god tid innan nästa års riksdagsval? 

Jimmie nickar oberört.  

– Jo, men jag kommer aldrig att få tid i tv att stå och dra alla de här siffrorna. Alltså utveckla det på det sättet jag gör nu. Min hisspitch till väljarna är därför att den asylrelaterade invandringen är på väg ner i källaren och när den nya lagstiftningen är på plats, när vi kommit ner till EU:s miniminivåer, så kommer den att stanna där också.

Fan tro’t. 

Exit Tidö?

Jag frågar Bylund när SD, allra senast, måste bryta sig loss från Tidösamarbetet och börja valkampanja på egen hand?

– Bra fråga, säger han och lägger ifrån sig mobilen.

– Vi sitter och diskuterar det där just nu i dagarna… när blir det dags för rock’n’roll? När är det bara vi, liksom. Och nånstans är det väl redan så… Nu är det i och för sig ett tag kvar tills valrörelsen börjar, så det märks inte så mycket utåt, men tittar man på enskilda frågor så är vi ju redan ”bara vi”. Allt som vi inte samordnar med regeringen är vårt eget, så att säga. Men att ösa på med utspel nu vore korkat, det är ingen väljare som minns det om ett och ett halvt år. Dessutom tror jag att väldigt få här på kontoret ser sig själva som en del av regeringen i första hand. Vi är SD, vi vet att vi till syvende och sist bara har varandra. Eller, vi känner nog så i alla fall. 

– Fast det här är första gången ni ska gå till val på premissen att ni varit med och bestämt saker, varit med och tagit ansvar för samhällsutvecklingen, säger jag.

– Vi dippade i opinionen direkt efter valet, säger Jimmie.

– En del av våra väljare hade nog förväntat sig något av en revolution där, men politiska förändringar går sällan särskilt snabbt. Den första riktiga leveransen kom väl nyårsafton 23/24 när reduktionsplikten försvann. 

– Nästa gång har ni ingen sån bra symbolfråga att hänga upp er kommande valkampanj på, säger jag.

– Nä, fast jag vill ändå hävda att vi är inne i en riktig leveransfas nu vad det gäller ny lagstiftning. Det kommer nya utredningar varje vecka som presenteras, det går ut lagrådsremisser konstant, det börjar komma propositioner från regeringen som landar på riksdagens bord… nu börjar det på riktigt. Jag är inte särskilt orolig. Vi kommer att kunna leverera på det vi lovat. 

– Jag tänker att effekterna av era lagändringar inte kommer att hinna slå igenom ute i samhället i tid till nästa val, säger jag. 

– Definitivt, säger Jimmie, men det tror jag väljarna förstår oavsett om man kallar dem WT eller nåt annat. Det tar tid att få till en förändring, men det beror på att Sverige har väldigt omfattande beredningskrav i samband med lagändringar och en tradition av årslånga utredningar… Fast det tycker jag i grunden är nåt bra eftersom jag är konservativ. Det ska gå sakta. Det ska vara balanserat. Helst ska alla vara med på noterna. 

Jag suckar inombords.

Jag blir inte klok på denne man.  

Det är som att prata med en syokonsulent. Jag känner att jag sitter där och får studievägledning – inte att jag grillar en politiker och har övertaget. Det moraliska tolkningsföreträdet – det vill man ha som reporter. Speciellt om man intervjuar en makthavare. 

Åkesson lär inte förstå mig heller i och för sig. Förstå hur han ska få mig ur balans. 

Eller? 

Polarisering. Socialdemokraterna gynnas av sånt, helt klart. Inte vi dock. Det har vi lärt oss.

När vi kommer in på den nya, svårgripbara samhällsklassen som försörjer sig på allt från att via packmoppe köra ut bang cum kaak till Jenny och Niklas Strömstedt – till att livesända sin onani på nätet och ta betalt för det, skjuter Åkesson in ett torrt ”poddare”.  

Jag säger att jag kommer att berätta det för Mustafa Panshiri och de andra i Sista Måltiden – att han klumpar ihop dem med Jameel som kommit till Stockholm från Karachi för att delta i den svenska gigekonomin – utan att för den skull gå med i vare sig Handels eller Transportarbetareförbundet.

– Gör det, säger Åkesson och ler omärkligt.  

Vi pratar vidare om vad Magdalena Andersson lärde sig efter sina USA-resor i samband med det förra svenska riksdagsvalet, vad hon eventuellt snappade upp efter att ha lyssnat till demokratiska influencers som Anne Applebaum. 

– Polarisering, säger Jimmie med osentimentalt tonfall.

– Socialdemokraterna gynnas av sånt, helt klart. Inte vi dock. Det har vi lärt oss. 

– Vad exakt? 

– Att svensken i gemen vill inte ha bråk och konflikt. Han vill ha lugn och ro, även i det politiska samtalet. 

Han benämner Ygeman och Hultqvist som ”Humle och Dumle” och säger att de nog också hunnit fatta att den amerikanska, konfrontativa stilen inte fungerar i Sverige. Jag tänker osökt på Hultqvists echaufferade framträdande i den där Aktuelltsändningen – den med den handsvettiga fusklappen som alla såg och gjorde sig lustiga över. Är jag på hans nivå? Är jag lika klumpig och billig i min argumentation?  

Antagligen.

– Sista frågan: Varför låter ni i SD er hela tiden rövknullas av Moderaterna?

Det blir tyst i fem sekunder. 

Jag studerar Jimmies minspel men ser inte minsta antydan till irritation. Det rycker inte ens till i ögonvrån. Å andra sidan: vad hade jag förväntat mig? Att han skulle börja vibrera av ursinne? Som Herbert Lom i Rosa Pantern när någon nämner inspektör Clouseau? Att han skulle hoppa fram och strypa mig, som Homer försöker strypa Bart? 

Han vill kanske göra det innerst inne, men utåt sett är han kolugn. 

– Hade det varit så – då hade jag gjort något åt det, säger han torrt.

– Men det är inte så. Jag vet dessutom att Moderaterna får exakt samma fråga i andra sammanhang. Och Liberalerna inte minst. Men så länge vi i SD inte har egen majoritet i riksdagen kommer vi att behöva kompromissa. Sen är ju hela Tidööverenskommelsen i grunden en SD-produkt, så är det. Men vi styr inte departementen, inte myndigheterna, inte den dagliga förvaltningen… och är det en sak jag har insett under de senaste två åren så är det att politikens makt är begränsad. Statsförvaltningen, det vill säga tjänstemännen, har oproportionerligt mycket makt i Sverige. Det är otroligt svårt att få sin politiska vilja genom det här gigantiska maskineriet av… förvaltare… som bär upp traditioner som funnits sedan Axel Oxenstiernas dagar. Och den frågan kommer upp på alla luncher jag har med regeringen. De har samma erfarenhet: svensk statsförvaltning är förbannat trög. På gott och ont.

Jag stänger av bandspelaren och Jimmie andas ut en aning. 

– Det här är nog den svamligaste intervju jag gjort hittills, säger han och skakar på huvudet. 

Bra, tänker jag, då fick jag dig lite ur balans ändå. 

Miss Landoria frågar om hon får ta en selfie.

– Självklart, säger Jimmie och reser sig ur soffan. Jag får intrycket att han tycker att samtalet ändå varit lite uppfriskande.  

Eller gjorde jag mig just skyldig till en af Kleen?  

Försökte jag sätta dit mitt intervjuoffer och förlöjliga honom? Och Miss Landoria? Nej. Jag tänkte inte så. Jag svär! Dessutom är jag inte durkdriven nog att koka ihop såna raffinerade bakhåll. Jag ville inkludera Miss Landoria i samtalet eftersom hon har något att säga om en värld som få svenska toppolitiker har någon insyn i.

Jimmie berättar att de snart ska ha partiledaröverläggningar om regeringens nya förslag till lagstiftning kring bland annat cam shows online – sändningar där sexuella handlingar utförs på kundernas (männens) initiativ.  

Lagrådsremissens rätt yxiga titel lyder: ”Skärpt syn på sexuella kränkningar, bedrägerier mot äldre och brott med kön som hatbrottsmotiv”.  

Går den igenom kommer det att drabba såna som Miss Landoria och hennes branschkollegor.  

– Egentligen borde jag ha tagit med dig dit, säger han och vänder sig mot henne.

– Tyvärr får vi inte ha med oss gäster dit, men… det hade varit intressant. 

Han höjer ögonbrynen och ser ut som Karl-Bertil Jonsson när han skjuter upp glasögonen över näsryggen: skolpojksaktig.  

En aning försagd. 

– Kommer de att förbjuda det jag håller på med, frågar Miss Landoria och ser med ens orolig ut. 

– Jag kan nog inte riktigt svara på det, vi får se hur det utvecklar sig, säger Jimmie.

Jag studerar deras interaktion i ögonvrån medan jag pratar med Bylund, som visar sig ha lika många barn som Miss L – sex stycken. Jag tänker för mig själv att Kristersson eller Andersson nog inte skulle ha hanterat den här intervjun hälften så bra som Åkesson ändå gjorde. Busch? Hon hade ringt en exorcist. Pehrson hade klarat det finfint. Han är folklig. Otvungen. Han hade utropat något kamratligt, i stil med: 

– Dig har jag runkat till!

Vem föraktar sina väljare?

Folk älskar en bluffmakare. 

I alla fall så länge han gör bra saker för dem och inte är överdrivet tydlig med sitt förakt.  

Orden är Peter Sanfords, berättarrösten i Gore Vidals klassiska skröna Washington, DC från 1967, fast på ett sätt är det missvisande att blanda in ett sånt citat i en text om Jimmie Åkesson, för han är ingen bluffmakare, inte kulturellt och socialt sett i alla fall. Även om den sortens politiker förstås finns: de som fejkar social tillhörighet med sina väljare. 

Donald Trump gör det – gissningsvis. Inte för att han föraktar sin väljarbas utan för att han måste. Han har aldrig bott i en trailer park. Han vet inte hur det är att vara fattig eller jobba på Hooters eller i en kolgruva i West Virginia. Han vet ingenting om hur det är att behöva ha två, ibland tre, jobb för att överleva. Hur det är att vara en av de hopplösa fattiglappar Barbara Ehrenreich skriver om i Barskrapad: konsten att hanka sig fram (Ordfront 2005).

Föraktar Jimmie sina väljare? 

Troligen inte mer än andra politiker. 

Magdalena Andersson är nog inte överdrivet förtjust i sina reflexvästar i Norrlands inland. Eller i de arbetslösa männen som sitter i Rinkeby centrum och röker vattenpipa dagarna i ända. Att Centern numera struntar blankt i sina forna kärnväljare vet vi. Men cashen ska in. Och rösterna också. A girl’s gotta eat. 

Jimmie Åkesson har, apropå det, snott hundratusentals vanliga knegarröster från S, och det är ett snyggt trolleritrick. Frågan är hur han bar sig åt, förutom att ”säga som det är” och vara sig själv, vara nån man kan tänka sig att ta en pubrunda med. Det brukar vara en sån där markör som visar hur folk ser på politiker: ”Han (…det är alltid en han) är nån man kan ta en öl med!”

Pehrson – si. 

Damberg – no.

Jag tror att han lyckades charma Miss Landoria. I alla fall lite. Hans resonemang kring klass och white trash kändes äkta. Han är, troligen, medveten om att hans egen sociala status ligger närmare hennes (och min) än Ulf och Ebbas.  

White trash.

Det är ingen särskilt trevlig term även om den har drygt 170 år på nacken. Harriet Beecher Stowe använde den i sitt appendix till Onkel Toms stuga. Sjuttio år senare lanserade den ryske sociologen Pitirim Sorokin teorin om ”horisontell mobilitet”, alltså när människor eller hela grupper företar sig klassresor i sidled, inom den egna socialgruppen. 

En horisontell klassresa kan betyda bättre ekonomi men den sociala statusen, och det kulturella kapitalet, består. För att klättra uppåt – på riktigt – krävs bildning. Eller att man gifter sig fint. Den vertikala klassresan kan gå åt andra hållet också såklart, som när prinsessan Märtha Louise gifte sig med sin amerikanske ”shaman” Durek Verrett. Eller prins Haakon med Mette-Marit. Eller det allra bästa exemplet: när Sten Broman (tonsättare, dirigent, folkkär SVT-programledare), på äldre dar, fick ihop det med den betydligt yngre strippan Gunilla af Halmstad. 

Jävla hjälte, som det heter på WT-språk. 

Jimmie Åkesson har gjort en horisontell klassresa, mer än nånting annat. Han tjänar bra med pengar, har makt och inflytande, men socialt sett har han inte rört sig en millimeter uppåt. Han hänger hellre på Garlic & Shots på Södermalm och lyssnar på Manowar än går på Nobelfesten och kindpussas med diktaturens kreatur. 

Eller som han själv uttryckte det: ”Jag tror jag tjänar landet bättre genom att hänga där än i Blå hallen.”  

Jag tror inte att han koketterar med sin chosefrihet när han berättar sånt. Han är en enkel man, med enkel smak, som det brukar heta. Miss Landoria har, å sin sida, en betydligt mer komplicerad bakgrund. Fosterbarn, minoritet (ungersk rom), dokusåpadeltagare, strippa, sexbarnsmamma. Hon har också rört sig i sidled, mot en bra månadslön och ekonomisk frihet. Men hon är – liksom SD-ledaren – kvar i sin egen socialgrupp, och precis som Jimmie: helt frivilligt. 

– Jag har kvinnovecka, säger hon när vi smiter ut från riksdagskomplexet några minuter senare… ifall du undrar varför jag satt längst ut på kanten av soffan hela tiden.

Jag tittar upp från mitt anteckningsblock. 

– Vasa…?

– Jag ville inte fläcka ner hans soffa, förtydligar hon, det hade blivit pinsamt. Så jag försökte sitta längst ut. 

Jag har strippat i väldigt fina lägenheter i den här delen av stan.

Jag nickar dumt innan polletten trillar ner. Miss Landoria har bara stringtrosor under sin svarta see-through och det är, i slutänden, mitt fel. Det var jag som frågade om hon kunde klä sig ”iögonfallande”. Eller snarare: som hon klär sig när hon jobbar – som strippa, porrstjärna och cam girl med lukrativ Onlyfans-verksamhet som krona på verket. 

– Det var nog bra att vi inte lämnade några spår efter oss, annat än mentalt, säger jag. 

Jag tänker att det där hade kunnat bli en bra rubrik i Aftonbladet: ”Porrstjärna blodade ner Åkessons soffa.” 

Kan fortfarande bli, om de läser den här texten och gör en rewrite.

– Jag har strippat i väldigt fina lägenheter i den här delen av stan, säger min lättklädda väninna när vi går Drottninggatan fram i den iskalla marsluften. 

– Är det så? 

– Ja. En kvinna beställde hem mig som födelsedagspresent till sin man. Väldigt högt uppsatta människor. Politiker. Folk skulle inte tro det om jag berättade vilka det är.

Jag tror dig, tänker jag.  

För det gör jag. Och jag har mina aningar om vilka som åsyftas, men jag bestämmer mig för att inte pressa mitt sällskap på några detaljer. Hon skulle aldrig berätta. En hederskodex i Miss Landorias bransch: diskretion. 

Tystnadsplikt. Precis som en läkare eller präst. Oss emellan gissar jag på några högt uppsatta moderater med behov av att krydda tillvaron lite extra: beställa hem gycklare. Filma med mobilen. Visa kompisarna på nästa middag:  ”Kolla vad de gjorde, i vårt hem… precis där du sitter nu, i den fåtöljen…”

Vi går upp på mitt hotellrum och tar en kopp te. 

Miss Landoria byter om till träningskläder – förvandlas tillbaka till Izza – medan jag ligger på sängen och funderar på det sista Jimmie sa innan vi gick. Något om ”arbetare med konservativa värderingar”. En förbisedd väljargrupp i Sverige. Än så länge. Arbetare som inte vill ha woke och som är medfött tveksamma till företeelser som könsbyte på barn och Drag Queen Story Hour på dagis. 

Vi borde ha pratat mer om den aspekten känner jag, men jag tjatade på om mitt white trash eftersom jag snöat in på den vinkeln. Den är inte särskilt originell, även om jag har en hemsnickrad teori om att WT blir en allt större faktor i svensk politik. De som sällan syns i den politiska debatten, eller på kultursidorna, men desto oftare i dokusåpor som Farmen och Ullared.

– Under en kort period blev jag av med mina barn på grund av mitt yrke, berättar Izza medan hon sminkar av sig.

– De sociala myndigheterna ansåg att jag var olämplig som mamma på grund av det jag jobbar med. När de gjorde hembesök hittade de en dildo, men som jag sa i rätten när jag skulle försvara mig: ”Hur många av er som sitter här har inte en dildo hemma? Ni har väl också sexuella behov?” Då blev det tyst. 

– Vet dina barn om vad du jobbar med, undrar jag.

– De äldsta vet. Trettonåringen sa häromsistens: ”Mamma jag är inte dum, jag fattar…” Och det är klart att de kommer att göra det allihopa, förr eller senare.

– Händer det att det kommer fram fans till dig på stan och vill snacka, såna som sett dig ha sex på film?

– Ja, det händer. Men jag är inte så förtjust i det. Jag spelar ju en roll i jobbet och sen är jag en helt annan människa privat. Det är säkert så för en sån som Åkesson också. 

Vi pratar en stund om hennes brokiga bakgrund och ovanliga familjesituation. Izza fick tillbaka vårdnaden om sina barn till slut. Myndigheterna konstaterade att hon, trots sitt yrke, var en trygg och stabil mamma. Att de hade det bra hos henne och att det snarare var två av papporna som var problemet – inte hennes alternativa livsstil.

Numera lever hon och hennes fru ett ordnat liv några timmar utanför huvudstaden. Inte en helt vanlig Svensson alltså. Men nästan. 

– Fast politik är jag helt ointresserad av, säger hon och skrattar, halvt ursäktande.

– Jag röstar inte ens. Men jag kanske ska börja nu.

Från Jomshof kommer ordet spontant

– Jag tycker jävligt illa om den där termen, säger Richard Jomshof när jag träffar honom några timmar senare i riksdagshusets kafeteria.

– Jag rent av hatar den – white trash.

Han får något upprört i blicken och det känns äkta.

Vi pratar om läget i Sverige och Richard säger att han pendlar mellan att känna optimism och total uppgivenhet.

– Jag blir tyvärr mer och mer defaitistisk för varje dag som går, säger han medan en grupp normies vid bordet intill sneglar ömsom nyfiket, ömsom ogillande på oss.

Och sen – helt spontant – använder han det där ordet som jag stegrade mig inför med Jimmie. Ni vet, den första frågan som blev den sista. (Han citerar en högt uppsatt moderat som ska ha använt ordet i relation till hur gräsrotsmoderaterna blev behandlade i AR-15-frågan – att de blev ”rövknullade” av sin partiledning.)

– Jag förstår er, säger jag, ni borde verkligen lämna regeringen.

Richard ler matt. 

– Jo, ja… visst… men vad skulle komma i stället? Vad är alternativet?

Han slår ut med handen. 

– Ja, vad är det…, säger jag och ser en gråtande Åsa Romson för min inre syn. Isabella Lövins man, han med bautastenarna. Damberg och Ygeman. Morgan Johanssons twitterflöde. 

Richard rättar till luggen. 

– Jag tror fortfarande att det går att förändra samhället, säger han och tittar ut genom fönstret, men just nu känns det rätt tungt om jag ska vara ärlig.

Han berättar om den bok han sitter och skriver på. Den ska handla om islam, och i mitt stilla sinne undrar jag om det ämnet är något som intresserar den genomsnittlige SD-väljaren. Är det viktigt för dem att förstå islam? Eller vill de bara slippa skiten i Sverige?

– Det sättet att tänka sätter fingret på varför denna bok är så viktig, säger Richard.

– Om man på allvar vill göra något åt situationen här i Sverige måste man naturligtvis förstå vilka krafter som vill oss illa och varför.

Själv tror jag mer på det första alternativet. Och om jag har rätt är det kanske den typen av drakonisk inställning (alltså hos väljarna) som gör det svårt för Moderaterna att på ett trovärdigt sätt smälta ihop med SD.

Viktor Barth-Kron skriver träffande om problematiken i Expressen: 

”Beställningen från svenska marginalväljare tycks helt enkelt vara att man ska säga nej till invandring, men helst på ett trevligt sätt. Och hur gör man det, i samarbete med Sverigedemokraterna? Det där har Moderaterna funderat på, högt och tyst, under sitt Sverigemöte i Karlstad. Risken är uppenbar att de kommer fundera i minst tio år till.” 

Men. 

Kristersson & Co är beroende av dem nu: människorna i formlösa onesies och foppatofflor. Piercing och tribaltatueringar på halsen. De som inte jobbar som strategic brand coordinator och bor i Vasastan, utan i Mellerud och kör Onlyfans. Moderaterna har förtvivlat svårt att lyfta i opinionen. De måste locka till sig nya väljare, varhelst de kan finna dem. Men det finns ett glasgolv som skiljer dem från de traditionella SD-väljarna. Och inom SD växer irritationen mot M. I förra veckan gick SD-toppen Magnus Olsson, kommunalråd i Malmö, ut och kallade Moderaternas attityd för ”ett problem”. 

”De ser oss som kusinerna från landet som bökar runt och inte är fina nog.” 

Olsson tycker att hans parti ska söka sig mot S i stället. Något som får mig att erinra mig en sak. För några år sedan frågade jag en högt uppsatt S-politiker hur partiet såg på att de tappat så många till SD. Det var ett privat samtal, ingen intervjusituation. Personen i fråga sa att det kanske inte var såna man ”direkt ville ha tillbaka”. Formuleringen WT användes. I bästa fall skämtsamt. I sämsta med ett underliggande allvar och jag minns att jag tänkte: Var de där väljarna white trash redan när de gick över till SD? Eller blev de det per automatik när de valde att lägga sin röst på Jimmie?

Hönan eller ägget.