De högst upp i näringskedjan vill alltid behålla status quo

Kvartals reklamkampanj som prytt tunnelbanestationer och digitala annonstavlor i huvudstaden under veckan har fått mer uppmärksamhet än vi någonsin trott. Man kan tycka att det är ganska oskyldigt att porträttera stora medier som långsamma, tröga eller beskäftiga djur och på det sättet driva med deras självbild. Men av en hel del reaktioner att döma uppfattas denna pr-salva levererad med kaninöron och vattenpistol som bestående av skarpa skott.

”Kvartal pissar på vårt arbete för att själva växa och tjäna pengar”, som DN- journalisten Niklas Orrenius skrev på X.

Jag har personligen fått ta emot liknande reaktioner från goda vänner om ”sunkigt förakt för hårt arbetande kolleger”.

Man kan naturligtvis se det så. Framför allt om man betraktar oss som jämlikar. I en mening är vi förstås det. För om jag personligen skulle vända mig till Niklas Orrenius och säga att han är en beskäftig uggla som försöker uppfostra människor att tycka som honom skulle det vara både drygt och otrevligt. Han är en ypperlig journalist och verkar för övrigt också vara en mycket sympatisk person.

Men det stänk av allvar som finns i den överlag skämtsamma kampanjen handlar om något helt annat, där DN och public service som institutioner får representera ett större problem som vi ser med det svenska medielandskapet. De befinner sig högst upp i näringskedjan i det ekosystem som i stor utsträckning formar svenska folkets åsikter, världsbild och verklighetsuppfattning.

De dominerar det fullständigt. Det är ingen liten sak.

Det sker i stort och smått; de citerar och vidareförmedlar varandras nyheter samtidigt som de många gånger ignorerar andras – även då allmänintresset är uppenbart och källor och uträkningar är öppna och lätta att själv granska. Att flera medier ägnat sig åt att skriva om vår reklamkampanj men samtidigt helt struntat i att berätta om den seriösa journalistik om förtroendet för public service som vi publicerat i veckan är ett närmast övertydligt exempel.

De medieföretag som befinner sig högst upp i ekosystemet bestämmer inte bara vilka mediers innehåll som är värt att föra vidare till sin månghövdade publik. De styr också vilka som bjuds in till intervjuer och program för att uttolka verkligheten åt den vanliga medborgaren. Har ni någonsin funderat över hur stort inflytande en person som Leif GW Persson får över människors syn på brott och straff? Eller Klas Eklund över den ekonomiska utvecklingen? Eller Joakim Paasikivi över vad som händer i krigets Ukraina?

De får det inflytandet för att ”topp-predatorerna” i detta ekosystem har bestämt att just dessa personer är värda att lyssna på. Inte en gång, inte två gånger. Utan hela tiden. Tills de av någon anledning bestämmer sig för att en viss person inte längre ska bjudas in.

Ibland är det tvärtom, att dessa inflytelserika institutioner ägnar sig åt gemensam drevjakt på en person som sagt eller gjort något som misshagat dem. Ibland är det befogat men inte sällan är proportionerna mellan förseelse och konsekvens skeva. Journalistiken under #metoo är ett av många exempel på det.

Varje person som reflekterar över det inflytande en sådan position innebär kan se att det handlar om betydande makt. Makt som förutsätter ansvarstagande och en stor portion ödmjukhet. I synnerhet om den utövas med medborgarnas skattepengar i ryggen.

Den grupp människor som befinner sig i toppen av detta ekosystem träffas med jämna mellanrum på galor där de delar ut priser och håller högtidstal till varandra, ger varandra stående ovationer. Jag kommer aldrig glömma när en mottagare av Stora Journalistpriset i sitt tacktal började med att jämföra det med att få Nobelpriset.

Jag förstår samtidigt att de som befinner sig där, i toppen av näringskedjan, ser det som ett naturligt tillstånd. De kan tillåta sig att uttrycka uppskattning för medier som Kvartal som spännande exotiska kryddor i utkanten av detta ekosystem. ”Kul med något nytt!”

Kanske tänker de ibland att om vi bara taggar ner lite och slipar av kanterna kan vi också tilldelas de där priserna? Få stående ovationer. Frestas att åtminstone i smyg tänka på oss själva som lika betydelsefulla som Nobelpristagare.

Men saken är den – och det kanske måste sägas tydligare än vad som gjorts – vi vill något annat. Kvartal startades mycket som en reaktion på precis det jag beskriver ovan: en journalistkår som blivit blind för sin egen makt, som alltför ofta rusar åt samma håll, som inte tar ansvar för sin maktposition och inte heller för de misstag som sker när de utövar den. Och som är så ömfotad att den ofta börjar yla om hot mot demokratin när någon på utsidan av ekosystemet dristar sig till att kritisera. Eller skoja lite.

Men, frågar sig säkert en och annan, finns det inte en risk med att driva med och kritisera etablerade medier? Se på USA där Trump och hans anhang avfärdar allt han inte gillar som ”fake news”. Där själva grunden för en kollektiv gemensam verklighetsuppfattning vittrar sönder framför våra ögon.

Den svenska situationen är svår att jämföra med den amerikanska. Men med det sagt så visst, det finns absolut en risk med att, bara för sakens skull, sprida misstro mot medier. Det är därför det är så viktigt att den kritik som förs fram mot dem, precis som mot andra maktinstitutioner, är rimlig och rättvis. Och att vi i den journalistik vi själva publicerar strävar efter att vara ärliga mot läsare och lyssnare och gör vårt bästa för att söka och vidareförmedla sanningen i de frågor där en sådan finns.

I mina ögon har de etablerade medierna inte fullt ut insett hur den digitala tidsåldern, med allt vad den fört med sig, omformat själva grundförutsättningen för vad en journalist kan vara. Demokratiseringen av det offentliga samtalet har gjort alla till potentiella publicister. Det är klart att en position där man mer eller mindre oemotsagd kan berätta för en masspublik hur världen ser ut och fungerar är så attraktiv att man ogärna skiljs från den. Men min övertygelse är att tiden för denna slags journalistiska hållning är förbi. Snarare ser jag framför mig en utveckling där journalister i ett ivrigt samspråk med sin publik samlar information och transparent presenterar förslag på hur man kan uppfatta ett skeende eller en fråga. Och mer än gärna bjuder in publiken till att utmana det man kommit fram till.

De starka strukturer som utgör stommen i det svenska medielandskapet – ett statligt finansierat jättekonglomerat och två privata mediekoncerner som tillsammans totalt dominerar marknaden – utgör hinder för en sådan utveckling. Detta eftersom de slår vakt om sina privilegier som alla med sådana gör. Det är mänskligt och begripligt. Men det är ingen naturlag att medielandskapet måste se ut så.

Kvartal vill erbjuda ett alternativ till det. En plattform byggd på att yttrandefrihet och pluralism är hörnpelare i en sund demokrati. En plattform öppen för en mångfald av kreatörer av journalistiskt innehåll: poddar och texter som kan vara allt från klassiska journalistiska granskningar till åsiktsdrivna debattinlägg. Ytterst kommer det att vara publiken som avgör hur det framtida medielandskapet ser ut.