Jag såg nyligen dokumentärfilmen ”Strejkarna” på SVT Play där regissören Helena Molin under sju år följer tonåringarna i den rörelse som kom att bli Fridays for Future.
FIlmen börjar sensommaren 2018, då den klarast lysande stjärnan i den brokiga samlingen ungdomar, 15-åriga Greta Thunberg, satte sig utanför Riksdagshuset för att skolstrejka för klimatet.
Det jag slås av när jag ser filmen är vilken avgrundsdjup desperation de unga aktivisterna ger uttryck för. De är helt övertygande om att det är mer eller mindre kört – och att jorden kommer att gå under redan under deras egen livstid, eftersom politikerna vägrar ”lyssna på vetenskapen”.
Samtidigt är reaktionen rationell. Gretas generation är den första som tvingas tillbringa hela sitt liv, från förskoleålder till vuxen ålder, i en formlig störtflod av vuxenvärldens domedagsberättelser om klimatet.
Redan 2015 rapporterade DN att var tredje svensk lider av klimatångest. Framför allt kände barn stark oro för att klimatförändringarna skulle få jorden att gå under. Någon som titulerade sig klimatspykolog deklarerade dock senare att detta inte var något problem – tvärtom kunde ångesten vara ”en ganska bra känsla, som man kanske inte ska göra sig av med”.
I en stor Lancetundersökning från 2021 intervjuades 10 000 personer i åldern 16–25 år. 56 procent instämde i påståendet att ”Mänskligheten är dödsdömd”. 39 procent tvekade inför att skaffa barn på grund av klimatförändringarna.
Det är denna Generation undergång som vi skapat genom att lyssna på forskare som Mark Lynas, Al Gore och Andreas Malm och okritiskt rapportera deras fantasier som fakta. Inte minst public service har här ett stort ansvar.
Idag verkar flera av domedagsmånglarna tröttnat på klimathotet, nu är det i stället AI som ska ta livet av oss inom kort.
