Jag minns exakt var jag befann mig när jag fick det telefonsamtal som berättade att jag antagits till forskarutbildningen: jag stod på Manhattan i NYC, med klädpåsar från Macys i ena handen. Det var fullt av folk omkring mig, men jag var där solo. Trots skyskraporna längs avenyerna, var det som om hela horisonten flyttade sig i och med beskedet hemifrån. Något nytt och något ännu okänt blev möjligt. Jag blev så lyckligt att jag gick tillbaka till affären och köpte en klänning till. När jag var färdig hade jag 11 kronor kvar på kontot.
Den där sista rosa långklänningen bar jag, sex år och två barn senare, på min disputationsfest.
