Klimatpanik gör oss dumma

Klimatpolitiken har utvecklat en egen retorisk logik. Den börjar inte med att fråga sig vad som fungerar, vad det kostar och vilka risker det innebär.

Den börjar i stället i katastrofen. Om vi inte gör något, sägs det, väntar översvämningar, bränder, massmigration, kollapsade ekosystem och i förlängningen en obeboelig planet. När klimatkatastrofen väl har målats upp förändras spelplanen. Nu framstår nästan varje åtgärd som rimlig, bara den kan sägas minska risken för katastrofen.

Klimatpolitikens logik förlitar sig på vad man inom beteendeekonomin kallar en förlustinramning (loss frame).¹ Människor reagerar starkare på risken att förlora något än på möjligheten att vinna något.² Om politiken presenteras som ett val mellan välståndsvinster och kostsamma klimatsatsningar blir det naturligt att fråga efter avkastning, effektivitet och alternativ.

Men om politiken presenteras som ett val mellan omedelbar handling och katastrof ändras vår tolerans för risk. Då kan mycket osäkra projekt motiveras med att alternativet är oändligt mycket värre.

Mekanismen är kraftfull. Först definieras ett hot som existentiellt: jorden brinner upp, tiden rinner ut, sista chansen är nu, Golfströmmen avstannar, ekosystemen kollapsar. Därefter beskrivs det föreslagna projektet som ett möjligt bidrag till att avvärja hotet. Det behöver inte visas att projektet sannolikt fungerar, bara att det kan fungera.

Slutligen flyttas bevisbördan.

Den som ifrågasätter kostnaderna, tekniken eller riskerna framställs inte längre som försiktig, utan som ansvarslös. Invändningen blir inte: ”Detta projekt är för dyrt och osäkert.”

Invändningen påstås vara: ”Vi bör inte göra något åt klimatet.”

Det är ett retoriskt trolleritrick. En liten, osäker effekt kopplas till en enorm katastrofrisk. Därmed blir den förväntade nyttan skenbart mycket stor. Om jordens undergång ligger i den ena vågskålen kan nästan vilken kostnad som helst läggas i den andra. Miljarder i offentliga stöd, dyrare el, riskfyllda industriprojekt, nya regleringar, lägre konkurrenskraft och omfördelning av resurser från välfungerande verksamheter – allt kan beskrivas som billigt jämfört med katastrofen.

Detta är ingen karikatyr. Det är så klimatpolitiken ofta säljs in.

Den högprofilerade klimatforskaren Johan Rockström talar om att vi redan nått den punkt där det inte finns ”något säkert utrymme kvar i atmosfären för att tillföra mer växthusgaser” och att mänskligheten står inför irreversibla ”tipping points”.³ I ett annat sammanhang har Rockström formulerat saken ännu mer dramatiskt: världen står inför ett ”planetärt nödläge” som kräver att alla möjliga alternativ övervägs.⁴

Det är just denna typ av språk som gör förlustinramningen så effektiv. Om situationen är en nödsituation, framstår normal prövning som senfärdighet. Om mänskligheten står vid avgrunden, blir kalkylen sekundär. Om klimatet är på väg in i oåterkalleliga processer, då blir det lätt att säga att vi inte har råd att vänta.

Men detta är också problemet. Katastrofretoriken tränger undan de frågor som varje seriös politik måste besvara. Hur stor är den faktiska effekten på utsläppen? Finns kostnadseffektivare sätt att nå samma mål? Vem bär risken om projektet misslyckas? Vad händer med elsystemet, skattebetalarna, företagen och hushållen?

Och vilka andra problem får mindre resurser när politiken låser fast kapital, arbetskraft och politisk prestige i symbolprojekt?

Ett illustrativt exempel på hur effektiv förlustinramning kan vara är de enorma projekten för att producera fossilfritt stål i Norrbotten. Visionen är förförisk. Sverige ska ersätta kol med vätgas, producera fossilfritt stål och samtidigt bli världsledande i den gröna industriella revolutionen. I den berättelsen blir projektet nästan moraliskt oantastligt. Vem vill inte ha stål utan koldioxidutsläpp? Vem vill inte att Sverige ska visa vägen?

Stegra, tidigare H2 Green Steel, har från början placerat sin affärsidé i denna större katastrofberättelse. Bolaget har framhållit att stålindustrin står för ungefär sju procent av de globala koldioxidutsläppen och att omställningen därför måste accelereras.⁵

Bolagets vd Henrik Henriksson har sagt att investerare runt om i Europa förstår att ”klimatkrisen är vår tids största utmaning” och att en omvandling av industrin är nödvändig. I samband med att han tillträdde som vd talade han om möjligheten att ”accelerera den gröna industriella omställningen” i både Sverige och Europa.⁶ Hans svar på den omfattande granskningen av de svenska vätgasstålprojekten var ”planeten håller på att brinna upp och vi har inte tid att vänta”.⁷

Henriksson, likt Rockström, är skicklig i sin katastrofretorik. Ett företag som bygger ett extremt kapitalkrävande, tekniskt komplicerat och elintensivt projekt framstår inte längre bara som ett företag. Det blir en aktör i det svenska folkets kamp mot klimatkrisen. Kritik mot kalkyler, elbehov, finansiering eller marknadsrisk kan då omtolkas som brist på klimatansvar.

Men just därför behövs den kritiska prövningen.

Vätgasbaserad ståltillverkning förutsätter enorma mängder fossilfri el, avancerad oprövad teknik, stora kapitalinsatser och en marknad som är villig att betala avsevärt mer för produkten.⁸ Stegra beskriver sin anläggning i Boden som en nästa generations stålanläggning med vätgas, grön stålproduktion och el från förnybara källor, med upp till 95 procent lägre utsläpp än traditionell ståltillverkning.⁹

Det låter imponerande.

Men just ordet ”upp till” borde få varje beslutsfattare att stanna upp. En teknisk potential är inte samma sak som en kommersiellt bärkraftig, samhällsekonomiskt rimlig och systemmässigt robust investering.¹⁰

Samma mönster återkommer hos Fossilfritt Sverige.¹¹ Chefen Svante Axelsson har beskrivit det som ett ”högriskscenario att inte ställa om i en tid när hela världen ställer om”. (Att länder som sammantaget har två tredjedelar av världens bnp inte lovat ställa om till 2050 säger han däremot inget om.)

Han har också varnat för att man kan ”vaggas in” i tron att det blir bättre av att sitta still i båten.¹² Vid ett annat tillfälle sade han att ”det är nu vi måste växla upp” och betonade att det inte är teknik eller resurser som saknas utan ledarskap.¹³

Även här är mekanismen tydlig. Den största risken sägs inte ligga i att satsa fel, utan i att inte satsa alls. Därmed framstår försiktighet som farlig. Den som kräver bättre kalkyler anklagas i praktiken för passivitet. Men att inte göra just den åtgärd som föreslås är inte detsamma som att inte göra något. Det kan vara att välja en bättre åtgärd, en billigare åtgärd eller en åtgärd med större sannolikhet att faktiskt minska utsläppen.

Ett annat exempel är Klimatpolitiska rådets sätt att tala om tidsfönster och brådska. I rapporten för 2026 är huvudbudskapet att klimatmålen fortfarande kan nås, men att ”kraftfulla beslut brådskar”. Rådet skriver också att mandatperiodens politik varit otillräcklig och att ”utrymmet att skjuta beslut på framtiden är uttömt”.¹⁴

Formuleringen är sakligare än aktivistens, men fyller samma funktion: den pressar politiken mot snabba och omfattande beslut genom att rama in dröjsmål som ett hot.
Det finns naturligtvis situationer där brådska är befogad, inte minst när den yttre säkerheten är hotad. Men brådska är inte ett argument för dålig politik. Tvärtom borde brådska göra kravet på rätt prioriteringar ännu starkare. Ju mindre tid och resurser vi har, desto viktigare är det att inte lägga dem på satsningar som är beroende av optimistiska antaganden, politiskt skydd och framtida subventioner.

Förlustinramningen syns också i subventionspolitiken kring grön industri. När EU och staten pekar ut framtidsbranscher och mobiliserar kapital genom lån, garantier, stöd och politiska löften uppstår en farlig asymmetri. Vinsterna kan privatiseras om satsningen lyckas. Förlusterna socialiseras om den misslyckas. Skattebetalaren blir den tysta försäkringsgivaren bakom projekt som politiker och investerare gärna kallar nödvändiga.

Här blir klimatretoriken central. Eftersom klimatkrisen är så allvarlig anses staten behöva ”ta risk”.¹⁵ Men staten tar inte risk i abstrakt mening. Den tar risk med andras pengar. När industripolitiken kläs i existentiell språkdräkt blir den dessutom svårare att granska. Det som i andra sammanhang skulle kallas selektivt stöd, politisk prestige eller ett teknologiskt hasardspel kallas nu framtidsinvestering.

Samma logik syns i EU:s klimatpolitik. Utsläppshandel, koldioxidtullar, industristöd och detaljerade regleringar motiveras ofta med att Europa måste gå före. Men att gå före är inte alltid ledarskap. Ibland blir effekten av att springa så långt framför resten av världen att den egna industrin tappar fotfästet. Och om andra länder inte följer efter blir effekten inte global omställning utan europeisk självskada.

En sådan process är redan i full sving i både Tyskland och Storbritannien.

Det demokratiska problemet är betydande. När politiken ramas in som en kamp mot undergången krymper utrymmet för legitim och kreativ oenighet. Prioriteringar blir moraliska prov. Den som frågar efter kostnad per reducerat ton koldioxid uppfattas som kall. Den som varnar för elsystemets begränsningar uppfattas som bakåtsträvare. Den som påpekar att Sverige bara står för en mycket liten del av världens utsläpp anklagas för att smita från ansvar.

Men ansvar kräver just proportioner. En ansvarsfull klimatpolitik måste väga mål mot medel, risk mot nytta och symbolvärde mot verklig effekt. Den måste tåla frågan om en miljard gör mer nytta i svensk vätgasproduktion än i kärnkraft, energieffektivisering, klimatanpassning, forskning, fattigdomsbekämpning eller utsläppsminskningar i länder där varje krona kan ge större effekt.

Katastrofen får inte bli ett retoriskt frikort. Den får inte användas för att kortsluta prövning, misstänkliggöra kritiker eller motivera vilka satsningar som helst. En dålig försäkring är fortfarande dålig. Om premien är enorm, villkoren oklara och sannolikheten låg att den faktiskt betalas ut, bör vi inte köpa den bara för att vi är rädda.

Flera ledande opinionsbildare med Al Gore i spetsen har återkommande angett skarpa tidsfrister för att förhindra katastrofen med stort K. Dessa datum har i flera uppmärksammade fall passerats utan att katastrofen inträffat trots att utsläppen fortsatt öka.¹⁶ Att på detta sätt ropa ”vargen kommer” tenderar att slå tillbaka. Så är redan fallet i USA. Motståndet växer nu i länder som Tyskland och Storbritannien när de klimatåtgärder som sålts in som både nödvändiga och lönsamma visar sig slå mot jobb och levnadsstandard.

Klimatpolitiken behöver mindre apokalyps och mer kalkyl. Mindre ”sista chansen” och mer institutionell prövning. Mindre industripolitiska frälsningsprojekt och mer teknikneutral konkurrens. Den avgörande frågan är inte om klimatförändringar är ett problem utan om de politikåtgärder som sjösätts i klimatkrisens namn är effektiva, robusta och rimliga.