Citaten är lyfta ur sitt sammanhang

Christer Sturmark har skrivit en kritisk artikel om den påstådda antisemitismen i frikyrkorörelsen. Ett sådant ärende framstår i grunden som angeläget. Negativa attityder om judar går som ett mörkt stråk genom olika sfärer: den politiska vänstern och högern, muslimska och kristna grupper.

Nu är inte Sturmark kyrkohistoriker, och det är förstås inget krav för att skriva en kulturartikel. Men udden i hans kritik försvagas av att den enbart bygger på en bok av bröderna Markus Lundström och Tomas Poletti Lundström som i sig har kritiserats av kyrkohistoriker för bristfällig hantering av sitt källmaterial.^1,2

En god forskarinsats kännetecknas av egna empiriska studier, i dialog med tidigare forskning.

På båda dessa punkter finns brister i bröderna Lundströms bok Sista brevet till Hitler (Polaris 2026). Författarna har visserligen tagit sig an ett betydande källmaterial, men några av de starkaste anklagelserna mot Lewi Pethrus präglas dessvärre av att citat lyfts ur sitt sammanhang, och ger därmed en annan bild än avsändaren avsett.

Det kan knappast krävas av en recensent att dubbelkolla primärkällorna i en boks fotnoter. Men när man gör det uppträder ovan nämnda problem på flera av de ställen som Sturmark hänvisar till. Lewi Pethrus texter från 1930- och 40-talen beskriver samtidens allmänna bortvändhet från Gud, och hur Gud kan antas gensvara på densamma. Dessa ord placerar bröderna Lundström – ibland närmast försåtligt – i anslutning till händelser i Tredje riket och andra världskriget. Och i nästa steg hos Sturmark sägs Pethrus texter plötsligt explicit adressera dessa händelser, i stället för texternas faktiska innebörd. På så sätt kan lögnen hinna halvvägs runt jorden, innan sanningen hinner få på sig stövlarna.

En uppenbar brist är också att varken Sturmark eller bröderna lutar sig mot den forskning som redan gjorts. Lewi Pethrus teologi har tidigare beskrivits i doktorsavhandlingar, som inte alls har noterat sådana nazianstrukna drag som här påstås.

Detta borde väcka åtminstone vissa frågetecken för brödernas slutsatser.

Frågan om antisemitiska idéer i kristenheten vid denna tid har tidigare analyserats väl av idéhistorikern Henrik Bachner i Judefrågan (Atlantis 2018). Han anger ett flertal exempel på negativa stereotyper om judar, framför allt från aktörer i Svenska kyrkan, men också inom frikyrkorörelsen. Här finns klart problematiska resonemang från ledande aktörer inom Svenska Missionsförbundet, som exempelvis Axel Andersson, Manne Eriksson och Ansgar Eeg-Olofsson, samt från Metodistkyrkan genom Jonathan Julén. Det är noterbart att bröderna Lundström inte alls diskuterar forskningen från Bachner med flera. I stället låter de sin kritiska granskning börja närmast på ett blankt papper, och utan sakligt fog ge intrycket att Pingströrelsen skulle bära på ett särskilt problematiskt arv.

Bröderna Lundströms och i nästa steg även Sturmarks texter bär anklagelseskriftens tecken. Det kan därför antas att bröderna har gjort sitt bästa för att lyfta fram det allra mest beslående som står att finna om Lewi Pethrus och Pingströrelsen. Här hade det naturligtvis varit av stort intresse om de faktiskt hade funnit något brev till Führern, eller något ännu oupptäckt citat med antisemitiska drag. Men de resonemang från Pethrus som de citerar når aldrig upp till den sortens negativa attityder om judar som uppträder i andra sammanhang vid samma tid, också bland kristna samfund.

Sturmark avslutar sin text med en önskan om att hantera detta ämne med intellektuell ärlighet. Jag instämmer. Det minsta som kan krävas för detta är att ärligt återge de inställningar som de analyserade aktörerna faktiskt uttrycker, snarare än negativa etiketter som målas på i efterhand.

Antisemitismen är en gruvlig åkomma genom historien, som behöver fortsätta avslöjas och avvisas. Men då bör den inte främst sökas på sådana arenor där någon kanske hoppas att den skulle finnas. I stället borde vi med större frimodighet diskutera antisemitismen på de arenor där den verkligen grasserar – både i dåtid och nutid.