Mycket intressant. Det är nog som panelen säger att berättelsen om mätningarna ofta går längre än mätningarna själva. Men opinionsinstituten hade också en tendens att ha fel åt ett visst håll inför både Brexit och det amerikanska presidentvalet 2016, liksom man länge underskattade dem som tänkte rösta på SD på grund av skamfaktorn som då fanns.
Av de sju medlemsundersökningarna i British Polling Council överskattade samtliga stödet för att stanna kvar i EU. I USA låg felet på delstatsnivå, snarare än nationellt. Särskilt problematiskt blev det i rostbältet där opinionsmätningarna förutsade att Clinton skulle vinna, men det blev tvärtom.
Vi människor har ett tredelat sätt att räkna sannolikhet: 99%, 50-50 och 1%. Som i scenen i Zero Dark Thirty (2012) där CIA-chefen, spelad av James Gandolfini, får rapporten om att man fått information om var Usama bin Ladin gömmer sig. I filmen vill han ha 100% säkerhet, och när hans underlydande ger mer nyanserade svar om sannolikhet, blir han irriterad. Filmens huvudperson Maya är den enda som anger 100% säkerhet, vilket ingen borde kunna ha utifrån den tillgängliga informationen, och alltså säger mer om hennes fixering än hennes kompetens. Men för tittarna är det de andra som framstår som veliga och räddhågsna. I verkligheten sade Obama i motsvarande situation ungefär att ”det är alltså 50-50”, när sannolikheten ansågs ligga under 90%. Det var varken 50-50, eller 100% (även om Usama bin Ladin var där).
Den som klara av fler växlar än dessa tre, och vad de innebär för hur man ska agera, kan nog få en bättre träffsäkerhet.
