”Wokeismen har stängt
alla vägar för mig”

Åtta års högskolestudier och tre akademiska titlar inom olika fält har gjort mig duktig på att analysera min omvärld ur ett vetenskapligt perspektiv, men de har inte genererat några titlar som är värda något på arbetsmarknaden. När det gäller mina senaste två, en kandidat och en master i psykologi, var detta till stor del självvalt. Mitt mål var nämligen att doktorera, för att därefter kunna forska och undervisa. Där hade min passion och fallenhet för att klura ut och begripliggöra komplexa fenomen kommit till störst nytta. Därför valde jag bredd före spets i min utbildning och drevs av inställningen ”Är man riktigt duktig på något så kommer man alltid att klara sig”.

Vad jag inte hade med i kalkylen var frågan ”Vad händer om man blir duktig på något som går på tvärs med den övergripande agendan i samhället?”. Just nu känner jag mig nämligen lite som en kambodjan som i åratal har sparat ihop pengar för att äntligen kunna åtgärda sitt synfel med ett par glasögon, lagom till att Pol Pot tar makten och ser just glasögon som signalement för att tillhöra den förtryckande samhällsgruppen. Utbredningen av kritisk social rättvisa – ofta kallat ”woke” – var visserligen ett av fenomenen som lockade mig till att studera psykologi i allmänhet och politisk psykologi i synnerhet, men jag trodde inte att det under min studietid skulle breda ut sig så långt som till vetenskapens flaggskepp som tidskrifterna Nature och Science. Akademin känns därför inte så lockande längre. Frågan är bara: Vad ska jag göra nu?

Jag har funderat på jobb inom HR eller att söka mig till något politiskt parti. Inom HR råder liknande problem som i akademin, där ett identitetspolitiskt perspektiv är underförstått i ordet ”värdegrund”, samt att jag då konkurrerar med personalvetare som även har en del praktisk kunskap inom ekonomi och management som jag saknar. I politiken tror jag att min kunskap skulle varit en guldgruva för praktiskt taget vilket parti jag än hade vänt mig till, men jag tror inte att jag är villig att ge upp min position som politiskt oberoende observatör.

Det jag lutar mest åt just nu är skrivandet. Jag vet bara inte hur jag ska få in en fot någonstans. Hur bär man sig åt när man inte har en doktorstitel, bok eller lång branschvana att luta sig mot? Ska man bara bombardera olika publicister med utkast på artiklar? Ska man erbjuda sig som praktikant? Är det vanligt med mentorskap inom fältet?

Jag är fullt införstådd med att jag får börja längst nere i den hierarkiska trappan som gäller för respektive fält. Min till viss del inlärda tendens att vrida och vända på perspektiv har dock paralyserat mig till den grad att jag inte ens hittar vägen till det första trappsteget.

Med vänlig hälsning

Josef

Käre Josef

Det bor tre systrar på den ryska landsbygden. De äger privilegier, bildning och stora drömmar men går i otakt med den nya, moderna tiden. Den är dem främmande. Syskonskaran längtar därför bort. De talar om att bryta stillaståendet i provinsen och resa i väg. Men i stället för att faktiskt realisera sin önskan och komma i gång med livet, öder de tid på att prata om vad de skulle vilja. Varför?

Det är i pjäsen Tre systrar (1901) som dramatikern Anton Tjechov fångar människans eviga längtan efter mening och hennes oförmåga att finna den. Jag börjar där, eftersom argumentationen i ditt brev påminner om dialogen mellan syskonen Prozorov. Så länge Olga, Masja och Irina inte tar sig samman och reser, lever drömmen fortfarande. Därför fantasier och en massa prat, men ingen handling.

Så länge du förblivit student, har dina drömmar och planer skyddats från att prövas i verkligheten. Varje nytt ämne och varje examen har skjutit fram uppbrottet. Nu står du där till slut, ensam, och vill ut i samhällsdebatten. Men samtidens trender och idéer är emot dig. De står i vägen för dig och drömmarna, skriver du. Vore det inte för den sabla tidsandan, hade du redan varit på väg. Inte till Moskva (som systrarna), men kanske till Rosenbad i Stockholm eller upp på parnassens topp. Om det bara inte hade varit för tiden och samhällsagendan. Det är ett resonemang som ekar av undanflykter.

Visst finns det makt i dominanta tankemönster, men de äger inte en sådan kraft att de försätter enskilda öden i stagnation. Ett sådant tillstånd kan uppkomma på grund av olycka man inte rår över, eller till följd av egna beslut. Det kanske helt enkelt har varit en hyggligt bekväm tillvaro att fortsätta studera på grundnivå; du valde ju gång efter annan att addera ett nytt ämne och på så vis skjuta arbetslivet ytterligare några terminer fram. Inget fel i det, men låt oss inte lasta tidsandan för ovanligt många sköna högskolepoäng.

Det här kan låta hårt, men jag skriver det ändå. Den ideologi som du beskriver som ditt huvudsakliga karriärhinder, tycks du själv vara lätt påverkad av. Du ser dig som drabbad, alla examina till trots. I din analys stickar du en alldeles egen offerkofta, av samma slag som wokeismen gjort till sitt främsta varumärke. Sådana som handelsresande i identitetspolitik kränger till alla som söker någon eller något att skylla motgångar och missräkningar på. Lägg ner det projektet bums.

Du frågar mig: Vad ska jag göra nu? Du behöver en reality check, Josef. Med ödmjukhet ska du gå på jakt efter ett helt vanligt arbete. Med ett sådant kommer du ut i samhället, i stället för att fly in i en ny teoretisk seminarieövning om detsamma. Jag föreslår att du i ett första steg söker dig ett värv av påtagligt praktisk karaktär och ger det några månader av ditt liv. Det skulle göra dig gott att ha något för händerna och se att ansträngningar, det vill säga riktigt arbete, kan göra konkret, högst synlig skillnad för andra människor. Lämna för en period de akademiska teorierna för att göra en insats som vikarie i grundskolan eller gå skift i vården. Där kommer dina kunskaper till verklig nytta och innan du vet ordet av släpper analys-paralysen. Sådant arbete ger dessutom perspektiv och erfarenheter som man inte kan läsa sig till. Där har du det samhälle som du vill skriva om och påverka. I denna kärva men meningsfulla sinnevärld, börjar nästa fas i livet.

Visst kan du söka dig en mentor för att utveckla skrivandet. Det, liksom att bli praktikant, är genomförbara, vettiga mål. Jobba med dem som ett projekt vid sidan om annat förvärvsarbete. Släpp helt tanken på att ”den övergripande agendan i samhället” är skälet till att somligt inte blivit precis så som du planerade. Den föreställningen är falsk och den riskerar att förlama och förbittra dig.

Väldigt lite blir som vi tänkt oss, men att saker och ting inte blir så som vi drömt är inte nödvändigtvis ett nederlag. Tvärtom. Prövning hör existensen till. Det ligger ännu många mödosamma och underbart oförutsägbara dagar framför oss. Mycket återstår att genomföra.

Dina texter, till exempel. Jag ser fram emot att läsa dem.

Vänliga hälsningar

Anna-Karin

Vill du också ställa en fråga till Anna-Karin? Den kan handla om livet i det stora och i det lilla: om kärlek och ensamhet, vänskap och konflikter, livsval, städning, lögner och sanningar – eller något helt annat.