Vit skörhet förvärrar rasismen

Stöps vita till omedvetna rasister?

DiAngelos retorik är ett förskoleexempel på en så kallad Kafka-fälla³. Oavsett hur du väljer att förhålla dig till karaktärsbeskrivningen rasist – med ilska, skuld, rädsla, hånfullhet, kallsinne – är dessa försvarsgester en bekräftelse på din vita skörhet, och i tangentens riktning – din determinerade rasism. Förlösning finns i omvändelsen till den politiska väckelse-trenden woke. Bekänn din ”vithet” och acceptera medansvar för upprätthållandet av samhällets strukturella förtryck av de svarta. Arvsynden kan sonas genom oavlåtlig dekonstruktion av medfödda företräden, och som mantrat lyder:”check your privileges!”. Flagellanten kan emellertid aldrig bli helt förlöst; den vita hudfärgen dömer enligt förkunnelsen till evig förtappelse. Svenska Dagbladets Jenny Aschenbrenner inleder sin otyglat panegyriska recension av Vit skörhet med fastställandet att ”[a]lla är rasister. Jag minns (skamfullt) hur jag reagerade första gången någon framförde den ståndpunkten – med indignation”⁴.

Om man är en förlorad eller en lite bättre vit, uppenbaras först vid ett medgivande till, eller en protest mot internaliserad rasism.

Man bör emellertid göra läsaren uppmärksam på att DiAngelos definition av ”rasism” avviker från vedertaget språkbruk (≈ att värdera och behandla en människa efter yttre kännetecken och därav förmenta egenskaper knutna till ras). I DiAngelos mindre lexikaliska hantering är begreppet snarare en abstraktion⁵, en immanent kraft i det västerländska privilegiesamhället som kollektivt stöper dess aningslösa vita medborgare till att bli omedvetna rasister (implicit bias). Om man är en förlorad eller en lite bättre vit, uppenbaras först vid ett medgivande till, eller en protest mot internaliserad rasism efter att DiAngelos levererat sitt fullbordade faktum. Vit skörhet blir därmed ett ypperligt retoriskt grepp för social justice-aktivisten⁶ att ta till för att tvinga den trotsige till bekännelse och konformism. Då rasism mot svarta genomsyrar samhällets normer, institutioner och sätt att leva är den också enkelriktad. En vit person kan enligt logiken aldrig vara föremål för rasism, eftersom hela vår västerländska tillvaro är skruvstädslåst i vithetsparadigmet.

I den angloamerikanska världen har forskare och intellektuella avslöjat DiAngelo som den postmodernistiska bondfångare hon tycks ha blivit⁷. Dock utan genomslag i de bredare lagren. Bland annat har filosofen och ekonomen Jonathan D. Church i flera artiklar samt i boken Reinventing racism: Why ”white fragility” is the wrong way to think about racial inequality⁸, inte bara i detalj detroniserat DiAngelos argumentation och teoribygge, utan visar också hur hon i realiteten främjar rasismen i samhället. Systematiskt och konklusivt övertygande visar han hur DiAngelos idéer om vit skörhet – i likhet med mycket annan teoribildning inom grievance studies (”kränkthetsstudier”) – vilar på tveksam metodologi, osanna faktapåståenden, logiska felslut, fallasier, empiriskt underskott och häpnadsväckande begreppsförvirring⁹.

Skygglappsaktivism

Church åskådliggör hur DiAngelo sedan länge övergivit det sanningssökande vetenskapliga projektet, till förmån för doktrinär, skygglappsaktivism då hon ger narrativet företräde framför obestridliga fakta. Ett intellektuellt ohederligt kliv i vilket utbildning omvandlats till indoktrinering. Även Church ser den religiösa analogin: ”In treating the lecture circuit as a political campaign, it survives as an article of faith rather than as a robust intellectual framework for the study of racial inequality.”

Läsare av Vit skörhet borde omedelbart kunna slås av teorins cirkelresonemang då DiAngelo förutsätter vad som ska bevisas. Och eftersom varje utfall utgör en bekräftelse på den vita skörhetens validitet är tesen omöjlig att hypotetiskt falsifiera (ett imperativ inom de seriösa vetenskaperna). Men forskning är å andra sidan enligt kritisk teori-orienterade kränkthetsstudier inte så mycket en fråga om att finna ny kunskap som om att frilägga och söka belägg för – gärna med körsbärsplockade anekdoter – vad som redan uppenbarats som sanning. Och därefter smacka på med indignerad kränkthet via proxy, och moraliserande aktivism.

DiAngelos omyndighetsförklarande retorik är nedlåtande mot de svarta genom sin turnering av ”välviljans rasism”.

Det kan i förbifarten noteras att DiAngelo själv uppfattas som rasistisk och bigott av vissa svarta intellektuella. John McWhorter, professor vid Columbia University och mångårig skribent i The Atlantic, associerar även han till dogm och sekt efter att ha läst boken – ”the problem is that White Fragility is the prayer book för what can only be described as a cult”. Som afroamerikan demonstrerar han i artikeln How white fragility talks down to black people hur nedlåtande DiAngelos omyndighetsförklarande retorik är mot de svarta genom sin turnering av ”välviljans rasism”. Han avslutar sin artikel: ”DiAngelos redogörelse för vit skörhet innebär […] en väl utarbetad och hänsynslöst avhumaniserande ringaktning av svarta människor. Den sorgliga sanningen är att den som faller för denna trångsynta, självgoda och straffutkrävande bluff till självhjälpsbok har lärt sig – av en välmenande men tragiskt vilseledd pastor – hur man ska bli rasist på ett helt nytt sätt.”¹⁰

Den namnkunnige debattören och matematikern James Lindsey, bland annat känd som en av arkitekterna bakom The grievance hoax ¹¹ och mångårig kritiker av den postmodernistiska kritiska teorins växande annektering av universitet och samhälle, instämmer i sak med McWhorter, men betvivlar DiAngelos förment goda föresatser. I artikeln The problem with white fragility beskrivs hon som en manipulativ predikant som vet att spela på godtrogna människors känslor och vilja att göra gott.¹² Anklagelsen om att vara behäftad med en inneboende rasism som inte går att fly, utan endast söka sona, kan som nämnts ge upphov till känslor av olust, vilka utgör hårda bevis på vederbörandes vita skörhet och skuld. Lyckligtvis kan DiAngelo som upplyst coach erbjuda lindring genom att ta emot syndarens bekännelse och bereda plats i botgöringsprogram som kan vara livet ut för summor som inte skäms för sig (Lindsay berättar om DiAngelo-seminarier som överstiger 10 000 dollar per arrangemang).

Individualism som rasistisk myt

Det finns en del viktiga erfarenheter att dra från exemplet Robin DiAngelo och hennes ”antirasim” eftersom den så skarpt visar att det illiberala, totalitära och kollektivistiska patos som präglar social justice-rörelsen, befinner sig i skärande kontrast till de klassiska människorättsrörelsernas bärande värden. Dr Martin Luther King Jr:s dröm om att hans barn ska leva i ett land ”where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character”, har med systematik sökt malas ned av den förment progressiva, motupplysningen. DiAngelo förkastar dr Kings individualistiska meritokrati och liberalismens humanistiska principer såsom den vita hegemonins befrämjare och rasismens yttersta garant¹³. Individualism och merit är rasistiska myter¹⁴, att så är fallet anses vara bekräftat av att rasism fortsatt är ett faktum.

DiAngelo ser den melaninförfördelade mänskligheten i två läger; dels rasister som oproblematiskt tillstår att de är just detta, dels rasister som vägrar acceptera sina omedvetna fördomar.

Som framgått kategoriserar alltså Robin DiAngelo den melaninförfördelade mänskligheten i två läger; dels rasister som oproblematiskt tillstår att de är just detta (såsom Jenny Aschenbrenner i sin recension av Vit skörhet), och vill sona sin synd (gärna med benäget bistånd från DiAngelos kapitalintensiva biktforum), dels rasister som vägrar acceptera sina omedvetna fördomar på grund av att deras vita privilegier gjort dem så moraliskt och känslomässigt bräckliga att de enligt Vit skörhet inte kan diskutera sin skuld och rasism. James Lindsay beskriver resonemanget som ”uppenbart manipulativt skitsnack”, en kvasiintellektuell säljpitch som med framgång kan krängas i seminarieform och workshops till dagens ängsliga företag. Trots det extremt, rasmässigt polariserade USA i Trumps fotspår, tyder viss forskning på att rasismen i USA har varit på stadig reträtt under decennier¹⁵. En utveckling som nu hotas av det besatt endimensionella identitetspolitiska ”narrativet” med singulärt syfte att apostrofera rastillhörighet med etnisk polarisering och tribalisering som brev på posten – och utgör i dag en av världens minst rasistiska nationer¹⁶. Företagens och myndigheternas obligatoriska mångfaldsutbildningar tycks däremot enligt studier motverka sitt syfte och psykologiskt trigga ett ”vi mot dem”-tänkande¹⁷.

Kritiker av identitetspolitisk kritisk rasteori i allmänhet, och av Robin DiAngelo i synnerhet, är dock mest bekymrade över att så stora summor och mycket engagemang ödslas på impotent, alternativt kontraproduktiv pseudovetenskap, när resurserna i stället skulle kunna befordra seriös forskning och lösa de reella problem som tvivelsutan finns kring rasism. När vetenskaplig metod växlas in mot ideologisk ortodoxi, och fokus anläggs på tvivelaktig hypotesbildning, distanserar vi oss från verkliga svar på våra sociala utmaningar. Bekymmersamt för många, bekvämt för somliga, lukrativt för ett fåtal.