Vänstern som tror på den starkes rätt – för Ryssland

Så vad säger då realismen om internationell politik? Enkelt uttryckt postulerar den att vi lever i en ”tragisk” värld där ingenting någonsin förändras; krig är ”oundvikligt”, stormakter ”gör vad de kommer undan med” och små stater ”uthärdar vad de måste uthärda”.² Somliga framstående realister, varav den mest kände är John J. Mearsheimer, menar att den ryska invasionen av Ukraina var en logisk och förutsägbar reaktion på västerländsk expansionism.³ Faktum är att Mearsheimer 2015 till och med ”förutspådde” att Ryssland inte skulle sky några medel för att hindra Ukraina från att vända sig västerut. Således försvarar Ryssland bara sin intressesfär och Ukraina måste finna sig i sitt öde som en rysk satellitstat.

Trumpister och 68-or förenas i synen på Ukraina

Många inflytelserika personer, från Noam Chomsky till den tidigare grekiske finansministern Yanis Varoufakis, liksom en uppsjö svenska kolumnister och influerare på sociala medier, har anammat varianter av den här förklaringen till invasionen. De har även personer på den trumpistiska högersidan, såsom Tucker Carlson och Nigel Farage.⁴ Det framstår som rimligt att nationalister, konservativa eller till och med fascister skulle anamma realism, med tanke på deras syn på världen som en arena för oupphörlig nationalistisk tävlan. Men att personer på vänsterkanten, åtminstone sådana som till synes tror att ”en annan värld är möjlig”, ordinerar en teori som förnekar själva möjligheten till mänskliga framsteg är djupt motsägelsefullt.

Där Ryssland är en stormakt med legitima intressesfärer, förblir USA ett hegemoniskt ”ondskans imperium”.

Det ger också upphov också några mycket obehagliga följdverkningar. I en intervju nyligen med CGTN, en engelskspråkig kinesisk tevekanal som kontrolleras hårt av Kinas kommunistiska parti, förklarade Mearsheimer sin ståndpunkt mer utförligt.⁵ Han konstaterade att USA inte tillåter länder i dess närhet att bedriva en självständig utrikespolitik. Så varför skulle Ryssland tillåta Ukraina att agera självständigt och alliera sig med Rysslands fiender? Logiken är tydlig. Precis som Ukraina måste böja sig för Rysslands vilja, måste Latinamerika böja sig för USA:s. Det är så här realism fungerar, den starkare gör vad den kommer undan med och den svagare uthärdar vad den måste uthärda. Den är också den absoluta motsatsen till hur vänstern betraktar USA:s relationer med Latinamerika.

De här ”vänsterrealisterna” har ännu inte erkänt några av de här motsättningarna. De tillämpar sin realism selektivt. Där Ryssland är en stormakt med legitima intressesfärer, förblir USA ett hegemoniskt ”ondskans imperium”. När Ryssland invaderar en självständig stat, tar sikte på civila och begår övergrepp, är det således bara hur världen fungerar. En vetenskaplig oundviklighet. När USA störtar vänsterregeringar och stöttar högerdiktaturer i Latinamerika är det däremot inte någon vetenskaplig oundviklighet utan en styggelse som ska fördömas.

Faktum är att den vetenskapliga kostym som realismen iklär sig bidrar till att förklara varför vänstern har låtit sig förtrollas av just John J Mearsheimers synsätt – titta, en berömd amerikansk professor förutspådde det rentav, då måste det vara sant!

Realismens misslyckande som prognosverktyg är ingen hemlighet, utan en omistlig del av kanonen när det gäller studiet av internationella relationer inom statsvetenskapen.

Problemet är att realismen är ett dokumenterat uselt analysverktyg för prognoser. Enligt 1980-talets realister var Sovjetunionen ett under av stabilitet och det kalla kriget förutspåddes pågå i all evighet. Till och med när Berlinmuren föll fick realisterna det hela om bakfoten; Mearsheimer själv räknade med att om Sovjetunionen kollapsade skulle Nato också göra det. Han trodde också att säkerhetsläget i Europa skulle präglas av en ny stormaktsrivalitet mellan Storbritannien, Tyskland, Italien och Frankrike – som en repris på 1800-talets konfliktlinjer.⁶ Mearsheimer var inte ensam här, under lång tid var Natos oundvikliga kollaps en oskiljaktig del av den realistiska trosbekännelsen. Trots realisternas dödsbud envisades Nato med att överleva, vilket inte hindrade dem från andra former av attacker, som när den amerikanska diplomaten och framstående realisten George Kennan 1997 kallade beslutet om Nato-utvidgningen för ”det mest ödesdigra misstaget i amerikansk politik sedan kalla krigets slut”. Det är tveksamt om det estniska, litauiska eller polska folket skulle instämma i det.⁷ Realismens misslyckande som prognosverktyg är ingen hemlighet, utan en omistlig del av kanonen när det gäller studiet av internationella relationer inom statsvetenskapen. Där tronar det sida vid sida med andra klassiska misslyckanden, såsom det ömsesidiga ekonomiska beroendets misslyckande med att förhindra första världskriget eller idealismens misslyckande med att förhindra andra världskriget. Det är en del av introduktionen till området.

En stannad klocka visar rätt  två gånger om dagen

Den form av realism som förespråkas av Mearsheimer och andra ”purister” kan inte förutsäga framtiden eftersom den är reduktionistisk och scientistisk. Den förenklar världen till absurditetens gräns. Enstaka korrekta förutsägelser innebär inte att den underliggande förklaringsmodellen är korrekt. Också en klocka som stannat visar rätt tid två gånger om dagen.

Men låt oss ändå för diskussionens skull anta att Mearsheimer har rätt och att Rysslands invasion av Ukraina är resultatet av en rationell, realistisk reaktion på regional geopolitik. Hitintills har Putins krig förvandlat Ryssland till en pariastat, ödelagt den ryska ekonomin och fått Sverige, Finland, Tyskland och andra länder att omvärdera hela sin efterkrigstida säkerhetspolitik. Det har inte direkt stärkt Rysslands geopolitiska läge. 

Realismens brister brukade vara mycket uppenbara för vänstern. Robert Cox, en av realismens främsta kritiker, lutar sig mot den italienske marxisten Antonio Gramsci i sin tankeväckande kritik. Cox menade att ”teorin fanns alltid där för någon, för något syfte.”⁸ Med andra ord skapade den realistiska teorins dominans i politiska kretsar en egennyttig, självuppfyllande profetia. Realisterna övertygade alla om att det är så världens fungerar, om att det inte finns något annat sätt. Några gynnas, andra blir lidande. Det är så det alltid har varit och så det alltid kommer att vara. Återigen är detta uppenbarligen en djupt konservativ ståndpunkt som går helt på tvärs mot den progressiva politikens grundläggande princip: att vi kan förändra saker, att vi kan göra världen bättre.

Mearsheimers mirakelsalva mot kognitiv dissonans

En av de mest nedslående sakerna med att se vänstermänniskor anamma realismen är kanske att det finns mycket mer nyanserade och mindre västcentriska förklaringsmodeller att tillgå. Forskare, journalister och analytiker som har ägnat sina liv åt att studera Ryssland och Ukraina, som talar språket, känner till kulturen, kan platsen och människorna, tillhandahåller djupgående analyser. I stället för att titta på Mearsheimer på Youtube, skulle de nya ”vänsterrealisterna” ha mycket större nytta av att läsa Stephen Kotkin, Catherine Belton eller Michael Kofman.⁹

När man tar del av de här mer nyanserade redogörelserna inser man snabbt att invasionen varken var förutsägbar eller oundviklig. De ryska politiska eliterna blev nämligen precis lika överraskade av invasionen som de nya vänsterrealisterna blev. Man skulle lika gärna kunna lägga skulden för kriget på den undermåliga militära underrättelseinformation om Ukrainas och Rysslands militär som gavs till Putin, eller på Putins covidframkallade isolering vilken dramatiskt har begränsat hans tillgång till råd och rådgivare. Eller på den imperialistiska nostalgi och det försök att återupprätta en tidigare nationell storhet som Putin själv uttryckligen har anfört som några av drivkrafterna bakom hans Ukrainapolitik.¹⁰

Att delar av vänstern plötsligt har konverterat till realism för att kunna lindra sin kognitiva dissonans och fortsätta att skylla på USA är lika förståeligt som det är intellektuellt slött och moraliskt förkastligt.

Det innebär inte att realismen helt saknar förklaringsvärde eller att Mearsheimer bör ignoreras. Realismen säger oss något mycket viktigt om den geopolitiska kontext inom ramen för vilka politiska ledare fattar beslut om krig och fred; den räcker dock inte som enda förklaring till beslutet att gå ut i krig. Mearsheimer har länge lutat sig mot realismen i sitt förespråkande av amerikansk återhållsamhet, inklusive motstånd mot Irakkriget. Han fläckar nu ner sitt rykte när han, som i en intervju nyligen, först verkade ifrågasätta och sedan rättfärdiga Rysslands dödande av civila i Ukraina.¹¹ 

Att delar av vänstern plötsligt har konverterat till realism för att kunna lindra sin kognitiva dissonans och fortsätta att skylla på USA är lika förståeligt som det är intellektuellt slött och moraliskt förkastligt. Vad kunde väl vara bättre än en ”vetenskaplig” teori som intalar dem att de i själva verket hade rätt hela tiden, trots att de uppenbart var helt fel ute. Som vi har sett så hopar sig motsättningarna snabbt. Att av bekvämlighetsskäl anamma en teori som går på tvärs mot hela ens politiska filosofi kan aldrig sluta väl.

Översättning från engelskan: Öyvind Vågen.