Vaccineringens fader fortfarande aktuell

Kopporna var en del av livet, eller snarare döden. Många barn drabbades. I lokala epidemier dog tiotusentals.

De överlevande kunde få svåra handikapp – allt från blindhet och dövhet till ärren efter kopporna i ansiktet eller på kroppen.

Filosofen Voltaire fick smittkopporna och överlevde vid det stora utbrottet år 1723 då 40 000 parisbor dog. Englands drottning Maria II dog i koppor 32 år gammal år 1694. Och så vidare – rika och fattiga drabbades lika hårt.

Svåra handikapp vid överlevnad

Den som smittades fick hög feber, frossa och nedsatt allmäntillstånd. Efterhand uppstod utslag, i ansiktet och sedan över hela kroppen. Utslagen utvecklades till varblåsor – koppor. Vid den mildare varianten dog cirka en procent av de smittade, men vid den strängare varianten dog runt 30 procent. De överlevande kunde få svåra handikapp – allt från blindhet och dövhet till ärren efter kopporna i ansiktet eller på kroppen.

Mycket av detta kan man läsa om i boken Edward Jenner. Bydoktorn som blev världsberömd (Säve förlag 2011) skriven av Sten Iwarson, professor i infektionssjukdomar vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Där berättas hur man kom på ett sätt att bromsa koppornas framfart – för folk dog verkligen som flugor, och runt en halv miljard människor beräknas ha dött av smittkoppor i modern tid.

Att finna en bot var förstås eftersträvansvärt. Redan för 1 000 år sedan hade man i Indien och Kina upptäckt att barn som utsatts för smittan blev immuna som vuxna.

Den som ympats på så sätt fick i regel en mild släng av smittkopporna, men blev sedan immun.

Under 1700-talet blev ympning, eller variolisation eller inokulation, mot kopporna allt mer vanligt. Det innebar att man tog extrakt från kopporna hos någon smittad och ristade in i armen på den som skulle skyddas. Den som ympats på så sätt fick i regel en mild släng av smittkopporna, men blev sedan immun. Men problemet var att den inokulerade personen då var smittsam för omgivningen. Smittades då någon – via luftvägarna – drabbades man med full kraft av sjukdomen.

På 1700-talet förstod man inte mekanismerna kring detta, det vill säga att om man tillför kroppen en substans på annat sätt än det vanliga så sker en annan typ av reaktion. Naturen tänkte sig att man skulle andas in smittkoppsviruset. Men om smittoämnet i stället ristades in blev reaktionen svagare.

Men immuniteten uppnåddes likafullt.

Metoden kom från Främre Asien, och den hade troligen nått Osmanska riket från Indien och Kina. Det var Lady Mary Wortley Montagu, den brittiske ambassadörens självständiga fru (hon hade tidigare rymt hemifrån när hennes pappa hade försökt arrangera hennes äktenskap med en rik bekant), som noterade att erfarna turkiska bondkvinnor genomförde ympning på sina barn. Hon lät därför ympa sin 6-årige son Edward på 1710-talet. Efter tre dagar fick han utslag i ansiktet – men efter ytterligare fem dagar var de borta. Han var sannolikt den första europé som fick immunitet mot kopporna.

Experiment på fångar

Lady Mary hade många kontakter inom den brittiska aristokratin, och hon talade sig varm för metoden. Tidigare hade hennes bror dött i kopporna, och hon själv hade smittats som ung och fått ärr i ansiktet. När hon kom tillbaka till England lät hon en läkare utföra en lyckad variolisation på sin 3-åriga dotter – den första i Europa.

Många var dock skeptiska. Så ett experiment genomfördes; sex dödsdömda fångar skulle testas. Överlevde de skulle de slippa avrättning. (Många i samtiden menade att detta var oetiskt. Att de skulle få en möjlighet att slippa galgen alltså).

Fem av de sex fick milda symptom och inget mer – den sjätte hade dock redan haft kopporna, visade det sig i efterhand. Alla sex släpptes fria, och allt fler inom framför allt den brittiska överklassen började nu praktisera metoden. Den gav ett hyfsat skydd mot smittkoppor, men runt en procent dog efter variolisationen.

Metoden var i stora drag framgångsrik och påverkade demografin i stort. Det mesta tyder på att fram till på 1700-talet dog fattiga och rika i lika stor utsträckning och hade lika lång medellivslängd. Rika hade visserligen råd med mer mat – men det var sjukdomar, epidemier och usel sanitet som i första hand begränsade livslängden, inte näringsbrist. Men, som ekonomipristagaren och professorn i nationalekonomi Angus Deaton påpekat, efter mitten av 1700-talet ökade den brittiska överklassen sin medellivslängd.¹ Här uppstod det glapp vi ser både globalt och inom så gott som alla länder än idag: rika lever längre än fattiga.

Immunologins fader

Metoden utvecklades efterhand av Edward Jenner (1749–1823). Denne brittiske läkare och vetenskapsman brukar kallas ”immunologins fader”, och hans metod har sannolikt räddat rekordmånga människoliv.

Han föddes i en prästfamilj utanför Bristol i södra England, och han inokulerades som åttaåring. Jenner var intresserad av naturen, och läste till läkare i unga år. Han var även litterärt intresserad och kunde skriva långa dikter till exempelvis rödhakens ära.

Året 1789 skedde ett utbrott av svinkoppor i Jenners hemby. Han noterade som läkare att en ung kvinna som hade haft kontakt med sjuka svin fick lindriga symptom, men undgick allvarlig sjukdom. Han testade inokulation från flickans utslag på sin egen ettårige son och några andra barn. De fick lätta symptom men inget mer. Efterhand testade han även inokulering med smittkoppsmaterial – vilket inte gav någon reaktion alls. Jenner tolkade detta som att svinkoppsinokulationen även skyddade mot smittkoppor. Och här var han något viktigt på spåret.

Några år senare, år 1796, testade han om kokoppor hade liknande funktion – eftersom det ryktades i hans hemtrakter att dessa kunde skydda mot smittkoppor. Många läkarkolleger var dock skeptiska till hans rön. Men han testade återigen sin hypotes. Denna gång på ett 8-årigt barn som rispades med material från kokoppor, och några veckor senare med smittkoppor. Kokopporna gav lätt utslag och symptom – smittkopporna gav inga reaktioner.

Metoden debatterades hårt. Var det rimligt att använda material från djur på människor?

Efterhand upprepade han detta på fler försökspersoner med samma positiva resultat, och år 1798 publicerade han sin observationer i An inquiry into the causes and effects of the variolæ vaccinæ, varefter bruket efterhand spred sig allt mer.²

Fördelen med kokoppsvaccineringen gentemot variolisationen var att risken att dö minimerades, eftersom kokoppor inte var någon dödlig sjukdom. Dessutom smittade den skrapade inte under vaccinationsprocessen. Slutligen blev det heller inga ärr efter kopporna.

Men metoden debatterades hårt. Var det rimligt att använda material från djur på människor? Hur länge varade skyddet om det nu fungerade? Och fungerade det verkligen på alla? Frågorna var många och den vetenskapliga debatten infekterad.

Prisad av flottan

Men rätt snart insåg fler och fler att Jenner var något viktigt och stort på spåret. Redan 1799 blev han inbjuden till hovet för att presentera sin idé, och kort därpå började brittiska flottan använda metoden på sina besättningar. År 1801 fick Jenner en guldmedalj från amiralitetet i samband med detta.

Året därpå fick han 10 000 pund (idag motsvarande minst 10 miljoner kronor) av det brittiska parlamentet för sin insats – som dittills hade tärt rätt hårt på hans privatekonomi. Ett par år senare fick han ytterligare 20 000 pund av parlamentet.

De följande åren översattes hans bok till flera språk, och metoden började användas i allt fler länder.

I Sverige skedde ympningar enligt Jennermetoden redan under 1800-talets första år, och år 1816 blev vaccinering mot smittkoppor obligatoriskt för alla barn. I samband med detta minskade dödligheten i kopporna dramatiskt. Under 1810-talet hade dödstalen minskat till mindre än en tiondel av siffrorna från 1790-talet, vilket fick Esaias Tegnér att på 1830-talet prisa ”freden, potäterna och vaccinet”, som han menade bidrog till Sveriges befolkningsökning. Forskningen har idag konstaterat mer sammansatta orsaker än så.

Historiskt vaccinmotstånd

Alla var trots allt inte imponerade. Redan under 1700-talet höjdes skeptiska röster kring variolisationen. Kyrkan var kritisk – det var upp till gud att bestämma hur länge man skulle leva. ”Att framkalla en mindre sjukdom för att undvika en större” var att experimentera med skapelsens ordning.

Någon kallade variolisation för djävulens påhitt, andra tog fasta på riskerna och eventuella långsiktiga konsekvenser. Konservativa läkare ifrågasatte metoden. Och riskerna var påtagliga. Runt en procent dog som sagt i samband med variolisationen. Till detta ska läggas risken för smittspridning under de dagar då den utsatte var sjuk efter rispningen.

I Frankrike dröjde det tills metoden tog fart. Läkarkåren där var konservativ och motsatte sig nya metoder. Voltaire var dock positiv till metoden, men det dröjde till mitten av 1700-talet innan variolisation började användas i större skala. Gustav III varioliserades som barn. Katarina den stora av Ryssland som vuxen. I Frankrike vände sakta opinionen efter att Ludvig XV dött i kopporna år 1774.

”The Anti-Vaccination League” bildades i Storbritannien vid mitten av 1800-talet, då vaccinering blivit obligatoriskt. Vissa vände sig då mot tvånget i sig, andra mot vaccinet. Men på lång sikt förlorade motståndarna, och allt fler vaccinerade sig.

Viruset finns kvar

Under stora delar av 1900-talet plågade sjukdomen ännu stora delar av världen, dit vaccinet ännu inte nått. De sista fallen av smittkoppor förekom i Somalia 1977, men år 1980 förklarade WHO att smittkopporna var utrotade i hela världen.

Men viruset finns fortfarande på ett par laboratorier. År 1978 skedde en labbläcka i Birmingham då en person som bodde intill ett viruslaboratorium smittades och dog av den luftburna smittan. En labbläcka idag skulle få fatala följder eftersom det nu är mer än 40 år sedan man slutade med obligatorisk vaccination mot smittkoppor i Sverige och många andra länder.

Han fick efterhand ett 50-tal hedersutmärkelser, och det har rests sju statyer över honom.

Slutligen, vad hände sedan med Edward Jenner? Han var en blygsam man som mot sin vilja blev en kändis. Han lyckades få Napoleon att släppa ett par brittiska fångar under Napoleonkrigen (”Jag kan inte vägra Jenner någonting”, lär Napoleon ha sagt).

Han var fortsatt bred i sitt vetenskapliga intresse, och ägnade sig förutom vaccinationer åt fågelstudier och fossiler – och skrev fler poem. Han fick efterhand ett 50-tal hedersutmärkelser, och det har rests sju statyer över honom. År 1823 dog han i stroke, 73 år gammal.

Edward Jenners liv må vara glömt av de allra flesta, men hans vetenskapliga insats för mänskligheten är oförglömlig.