Dirtbag left: USA:s illojala vänsterpoddar

Avfällingar provocerar mest

Oavsett vilket politiskt läger det gäller, höger eller vänster, finns det få saker som provocerar så mycket som avfällingar i de egna leden. Vänsterut manifesteras detta bland annat av ett förakt och drev mot de som inte fogar sig till ett politiskt korrekt konsensustvång och andra former av krystad godhetssignalering. Och det har Dirtbag left-poddar som Chapo trap house, Red scare, Street fight radio och Trueanon tagit fasta på i sina koncept. Förvänta dig inga pompösa woke-ismer här.

De har växt från obskyrt förfestsnack till mediala krafthus, och där frångått underifrånperspektivet och blivit makthavare på egna villkor.

Därigenom har dessa poddar växt från obskyrt förfestsnack för polare till mediala krafthus – där de i någon mån frångått underifrånperspektivet och blivit makthavare på egna villkor.

Men syftet är förstås fortfarande att omkullkasta rådande hegemoniska maktstrukturer. Och att vänstern får smällar mer frekvent än högern är givetvis till stor del för att det är så underförstått och därför överflödigt att ens nämna vad dessa poddrevolutionärer anser om, typ, Mitch McConnell.

Den vänsterradikala, kolossalt framgångsrika vänsterhumorpodden Chapo trap house från 2016 – som trots sin självutnämnt proletära grund ändå drar in nästan två miljoner dollar per år från drygt 39 000 bidragsgivare – har ett så ”högt tonläge” att de lånar retorik, och till och med exakta formuleringar, från den amerikanska högern och alt-högern. Detta för att verkligen försäkra sig om att det ska drämma i sargen för Demokraterna och USA:s progressiva etablissemang.

När feminister skanderar ”Lock her up!”

Ett känt exempel från i fjol var när The New York times sågade en liveinspelning av Chapo trap house i Iowa, med en publik lika mycket grabbvänster som poddens flabbigt provocerande värdar, Will Menaker, Matt Christman, Felix Biederman, Amber A’lee Frost, Virgil Texas och Chris Wade. Bland annat skanderades den Trump-supportermyntade Hillary Clinton-hatramsan ”Lock her up!” av 700 sannolikt självutnämnt feministiska åhörare. Den homosexuelle mittendemokraten Pete Buttigieg beskrevs som ”blodfattigt asexuell”.

Få progressiva etablissemangspersoner besparas från denna punkpoddvänsters vassa tungor. Inte ens deras egna hjälte Bernie Sanders – som deltagit i podden.

En amerikansk vänsterhumorpodd som egentligen inte längre förtjänar epitetet ”vänster” utan snarare ”post-vänster”, och som klår Chapo trap house i nästintill ohämmad politisk inkorrekthet, är Red scare (som ofta gästats av Amber A’lee Frost från just Chapo trap house).

Podden startades 2018 av Dasha Nekrasova, skådespelare och regissör, samt Anna Khachiyan, konstkritiker och skribent, med rötter i Belarus respektive Ryssland. Detta efter att de hade fått kontakt via Twitter och noterat sina intellektuella och humoristiska likheter. Idag är de oskiljaktiga och har gjort det till en konstform att inbjuda till Twitter-drev mot sig själva, som de konstant fnittrar över. Varje månad drar Red scare in 43 000 dollar i bidrag från cirka 10 000 tusen bidragsgivare.

Stödet för Bernie Sanders har bytts ut med ett unisont förakt inför hyckleriet inom i princip alla ideologiska läger, från ”etisk kapitalism”, till kvasi-feminism.

Vid ett första åhörande kan en obekant lyssnare sannolikt lätt bli avtänd på Red scare på grund av det nästan parodiskt flummiga slackertonfallet (pårökt New York-posör-rösten), med konstanta uttryck som ”bögigt” och ”efterblivet” – trots duons uttalade människorättsliga sympatier och queerkulturslojalitet.

2018 blev Dasha Nekrasova till exempel känd som ”Sailor Socialism” efter att en intervju med den högerextrema konspirationssajten Infowars fick viral spridning. Då var stödet för Bernie Sanders ett återkommande inslag i podden, vilket har avtagit – och bytts ut med ett unisont förakt inför hyckleriet inom i princip alla ideologiska läger, från etisk kapitalism, till kvasi-feminism.

Infantilt effektsökeri, performativ nihilism

Dessa slentrianmässigt provokativa drag i både Chapo trap house och Red scare har ökat under det senaste apokalyptiska året, i takt med USA:s polarisering och den världsomspännande, själsliga undergångssymfonin. Skarpa analyser av aktuella politiska och kulturella skeenden blandas med flabb om stormningen av Kapitolum, misstänkliggörande av kvinnors berättelser om sexuella trauman (Red scare), och att upprepat nedvärdera folks utseenden.

Ett infantilt effektsökeri och en performativ nihilism som skulle bli outhärdlig, om Chapo trap house och Red scare inte parade sådant med ett självförlöjligande, parat med att plocka ner vänstern från en piedestal av präktig godhet.

Chapo trap house och Red scare är viktiga för vänstern i USA, som komplement till mer skitnödigt stringent vänsterradio från finrummen hos NPR.

Även andra Dirtbag left-poddar som Street fight radio, TrueAnon, Cum town och Usual idiots balanserar under bältet-humor och korsfästning av politiska figurer vänsterut, med tänkvärda och entusiasmerande diskussioner om amerikansk vänsterpolitik. Det är ofta motsägelsefullt, men uppriktigt – på ett sätt som saknas på skandinaviska, och i synnerhet svenska, breddgrader. Den svenska kvasi-debatten om ”högt tonläge” just nu skulle till exempel må bra av att Dirtbag left-grillas.

Jag, som själv kan sägas stå på en progressiv politisk grund, tycker att Chapo trap house och Red scare är viktiga för vänstern i USA, som komplement till mer skitnödigt stringent vänsterradio från finrummen hos NPR. Och även om man inte har vänstersympatier kan dessa poddar kan vara upplysande, underhållande och, främst, uppfriskande. De kommunicerar medvetet att vi alla hycklar, och att vänstern egentligen inte är ett dugg bättre än högern på den punkten. En unisont sänkt gard om moralisk förträfflighet skulle kunna möjliggöra fler länkar mellan de politiska lägren.