Tro inte på Wold – föräldrar spelar roll

Förtvivlans motkrafter

Det finns självfallet inte bara en enda förklaring till dessa siffror.⁴ De kan dock ses som ett av flera tecken på att det psykiska lidandet i Sverige ökar.⁵ En gemensam nämnare för många med psykiskt lidande – och deras anhöriga – är just att de känner en förtvivlan i vilken läkemedel, sjukskrivningar, drogmissbruk eller annan verklighetsflykt blir de utvägar som de ser. Även självmord kan betraktas som en verklighetsflykt och är en av förtvivlans ytterligheter. Man kan då fråga sig: Vad finns det för motkrafter mot förtvivlan?

Som livsåskådning erbjuder existentialismen ett svar. Dess grund är att vi är fria människor och att vi därför har möjlighet att aktivt skapa våra liv, trots att vi alla har inre och yttre begränsningar. Vår fria vilja leder till att vi har ansvar för våra handlingar och för det liv vi lever även om våra omständigheter är svåra. Vidare betonar existentialisterna att fri vilja och ansvar ofrånkomligen leder till att vi behöver hantera ångest och skuldkänslor. Sammantaget leder denna existentialistiska ekvation till att livet visserligen innebär ett visst lidande, men att det inte är hopplöst. Vi kan utvecklas och förändras och leva meningsfulla liv. Det gäller nästan alla människor. Men för att kunna styra sitt liv dit man vill måste man först tro att det är möjligt. 

I vår polariserade samtid är dock existentialismens insikter angripna från två håll. Från det ena hållet påstås vi vara hjälplösa i förhållande till samhällets strukturer. Det ämnet kommer inte att fördjupas här. Från det andra hållet angrips existentialismens insikter av den medicinska vetenskapen och dess tilltro till att gener förutbestämmer vårt öde.

Hjälplöshetens predikanter

Spridningen av inlärd hjälplöshet lutar sig ofta – direkt eller indirekt – mot beteendegenetik. Det är den vetenskap som studerar arv och miljö i psykets utveckling. En av de mest uppburna beteendegenetikerna, Robert Plomin, kom för några år sedan ut med den populärvetenskapliga boken Blueprint.⁶ I den skriver han att föräldrars och skolans gemensamma påverkan på ett barns psykiska utveckling uppgår till högst fem procent. Resten är gener och slump. Plomin har inspirerat många.

Läran om människans hjälplöshet inför sina gener har blivit till en egen genre i svenska medier. Till Dagens Nyheter säger psykologidocenten och författaren Petri Kajonius:⁷”Att hänga med morsan och farsan i 18 år har ingen effekt på vilka vi blir som vuxna.”⁸ 

Även bakteriologen och den av medierna upphöjda folkbildaren Agnes Wold bidrar till genren. I en krönika skriver hon att vi bör sluta skylla problem i barns hemmiljö på föräldrar.⁹ Hon skriver: ”Barn som föds glada och lugna gör föräldrarna glada och lugna. Barn som föds med besvärliga temperament är missnöjda, hamnar ofta i konflikter och får bekymrade, trötta och grälsjuka föräldrar”. I en podd på Sveriges Radio utvecklar Wold samma resonemang.¹⁰ Hon säger att det ”inte spelar någon som helst roll” hur man uppfostrar sina barn. Och lite senare i samma podd konstaterar hon att människor inte förändras.

Kan uppgivenheten formuleras tydligare än så? När en person med ett trassligt liv och psykiskt lidande når vuxenlivet kan den mycket väl höra den här genrens ”tröstande” röst eka inom sig: ”Det är inte mina föräldrars fel, inte mitt fel. Det är ingens fel. Det finns inget att förstå och inget att göra. Jag är bara född sån här! Det enda som kan lindra är kemikalier och att jag anpassar mitt liv efter mina svårigheter.”

Men finns det verkligen vetenskapligt stöd för att ingjuta människor i denna hjälplöshet? 

Det är inte ny DNA-forskning som stöttar påståendena

Man skulle kunna tro att det är den sentida och fascinerande kartläggningen av vår arvsmassa som ligger till grund för argumentationen.¹¹ Men så är det inte. Den forskning som byggt upp retoriken baserar sig snarare på statistik – på uppskattningar formulerade i procent – helt utan ambition att säga något om specifika gener. Vi lekmän känner till denna forskning genom begreppen tvillingstudier och adoptionsstudier. När det hänvisas till resultat från dessa studier så uppfattas ett påstående ofta som sant. Även jag har varit en av dem som litat blint. Men under något decennium har jag ibland återkommit till ämnet tvilling- och adoptionsstudier. Det har nämligen blivit tydligt för mig att psyket inte så lätt fångas av dessa statistiska metoder.

Det är tvilling- och adoptionsstudier som gjort Plomin till en auktoritet inom beteendegenetiken. Trots att hans skildring av den egna livsgärningen i boken Blueprint har kritiserats för att vara ”förskönande”¹² – och att vissa av hans resonemang påståtts vara ”vetenskapligt bisarra”¹³ – så refererar många beteendegenetiker okritiskt till honom.¹⁴

Mycket av kritiken mot hur resultat från tvillingstudier tagits fram är komplex och kräver ett utrymme som inte får plats i denna artikel.¹⁵ Här ska jag nöja mig med att fördjupa det exempel som är lättast att förstå.¹⁶ 

De tvillingar man studerat har nämligen inte separerats vid födseln, utan långt senare. I den världskända svenska studien (Satsa) sattes gränsen vid elva års ålder

Det handlar om så kallade TRA-studier (Twins Reared Apart). Som namnet antyder är det studier av tvillingar som uppfostrats i olika hem. Resultaten kommer från ett fåtal studier i vilka man har fått tillgång till tvillingar som separerades under 1900-talets andra hälft.¹⁷

Den här metoden kan låta som den mest kraftfulla designen inom beteendegenetiken. I teorin skapas en säker kunskap om arv och miljö. De separerade tvillingarna utgör – på papperet – en extremt stiliserad utveckling i vilken arv och miljö inte är inlemmade i varandra. Om de separerade tvillingarna levt sina liv i var sin ny familj och ändå liknar varandra och sina biologiska föräldrar då kan ju inte det bero på miljöfaktorer. Den här till synes oemotsägliga argumentationen förstärks av att beteendegenetiker och andra experter säger saker som: ”Slutsatsen vilar på mängder av studier på tvillingpar, även på enäggstvillingar som separerats vid födseln”.¹⁸

Trots den geniala idén och beteendegenetikernas sturska uttalanden har jag svårt att se hur man kan dra några trovärdiga slutsatser alls om arv och miljö utifrån TRA-studier. De tvillingar man studerat har nämligen inte separerats vid födseln, utan långt senare.

I den världskända svenska studien (Satsa) sattes gränsen vid elva års ålder.¹⁹ Alltså inte elva sekunder eller elva minuter som uttrycket ”vid födseln” antyder. Inte heller elva timmar, dagar, veckor eller månader. Elva år. Att de flesta tvillingarna i materialet adopterades före fem års ålder leder inte till att studierna blir trovärdiga. Det har med elementär utvecklingspsykologi att göra. Nervsystemet utvecklas nämligen i relation till sin omgivning, och under livets fem första år är utvecklingen dramatisk.²⁰ Själva namnet på designen (tvillingar uppfostrade isär) är alltså en sanning med modifikation, för att uttrycka det milt. De barn som deltog i studien har ju hunnit få en oöverskådlig miljöpåverkan från sina biologiska föräldrar. Problemen med TRA-studierna stannar inte där. Men utrymmet här är för knappt för att redogöra för dem på detaljnivå.²¹

Trots den uppenbara risken att genernas betydelse överdrivs i dessa studier används de för att sprida en genetisk determinism. Ofta kryddas hänvisningarna till dessa studier med anekdoter om separerade tvillingars likheter som påminner om berättelser från parapsykologin.²² 

Vad hjälplöshetens predikanter döljer

Jag har vänt mig till beteendegenetiker för att fråga om problemen med TRA-studierna och andra tvilling- och adoptionsstudier. Jag har då fått svaret att de med vetenskapliga antaganden och statistik kan kompensera för brister och fel i studierna. Det gäller även alla de år då tvillingarna i TRA-studierna levt med sina biologiska föräldrar. Jag har försökt förstå beteendegenetikernas resonemang för att avgöra om de är förenliga med klinisk kunskap om barns utveckling och om hur familjer fungerar. Jag har då kommit till slutsatsen att de två kunskapsområdena faktiskt inte är förenliga med varandra. Som en följd av det har jag börjat undra om ens någon kan förstå hur beteendegenetikens teori och matematik förhåller sig till de verkliga familjer som barn faktiskt växer upp i. 

 Men det finns något än mer centralt som hjälplöshetens predikanter döljer. Det är ett faktum som inte är så komplicerat. Beteendegenetikens statistik – såsom att schizofreni till 75–80 procent beror på genetik – kan nämligen aldrig förutsättas gälla på individnivå. Om det här tycks alla vara överens. Till och med Plomin. Efter att ha gjort en analys av den egna arvsmassan konstaterar han att han och hans släktingar löpt höga risker att drabbas av schizofreni. Men han konstaterar även att ingen av dem har insjuknat.²³

Det finns alltså inte något vetenskapligt stöd för den uppgivenhet inför individens och föräldrars möjligheter som Plomin, Kajonius och Wold sprider.

Procenttalen som presenteras i tvilling- och adoptionsstudier bygger på statistiska analyser av stora grupper. Det innebär att resultaten beskriver genernas genomsnittliga påverkan på barn som levt i en familjemiljö som är genomsnittlig i den studerade gruppen. De säger inget om genernas betydelse för varje individ i den studerade gruppen. Det kan vara så att generna haft större betydelse i vissa barns utveckling och mindre i andras.

Alltså säger dessa procenttal inget om de barn vars erfarenheter och uppfostran skiljer sig tydligt från genomsnittet. Procentsiffrorna säger till exempel inget om hur mycket generna bidrar till den psykiska utvecklingen hos ett barn som blir negligerat av sina föräldrar. De säger inget om barn vars föräldrar lyssnat till Kajonius och Wold. Åtminstone inte om dessa föräldrar dragit slutsatsen att de inte behöver anstränga sig. Statistiken säger inte heller något om ett idealiskt föräldraskap. Eller om en familj i vilken föräldrarna sökt psykoterapeutisk hjälp för att skapa förändring. Inget av dessa förhållanden var ju genomsnittligt i den studerade gruppen.

Det är alltså inte bara så att procenttalen från tvilling- och adoptionsstudier troligen överdriver genernas betydelse på bekostnad av föräldrars betydelse. Hjälplöshetens predikanter har också fel i kärnfrågan. Procenttalen beskriver inte huruvida vi kan förändras och utvecklas genom reflektion och självinsikt, genom vår fria vilja och nya beteenden. Framförallt kan procenttalen inte säga något relevant om vilka möjligheter man har som förälder att hjälpa sina barn att uppleva livet som meningsfullt och möjligt att påverka.

Det finns alltså inte något vetenskapligt stöd för den uppgivenhet inför individens och föräldrars möjligheter som Plomin, Kajonius och Wold sprider.

BUP:s välvilja kan skapa förtvivlan

Trots bristen på vetenskapligt stöd för en statisk människosyn påverkar den vår tids vårdorganisation. I en intervju med den högste chefen för BUP i Stockholm, Göran Rydén, ombads han kommentera att många psykologer lämnar BUP och att de inte ersätts med nya.²⁴ I stället anställs fler läkare och sjuksköterskor. Rydén sa att BUP måste gå åt ett mer medicinskt håll. Det här är i linje med att BUP utvecklas i samma riktning som vuxenpsykiatrin – att man försöker skapa en vård med den somatiska vården som förebild.²⁵ Som om vår fria vilja var lika hjälplös inför psykiskt lidande som den är inför somatiska sjukdomar.

”Det är ingens fel. Du är bara född sån och du kan inte förändras. Men vi har diagnoser, läkemedel och intyg som kan underlätta ditt liv!”

Ur ett existentialistiskt perspektiv tycks Rydéns inställning peka i uppgivenhetens och förtvivlans riktning. Genom medicinsk diagnostik kan vården stötta individer och familjer så att de får nödvändiga läkemedel, intyg, anpassningar och symtomreduktion. En potentiell konsekvens av denna pragmatism är dock att människor leds in i en tro att de själva inte har möjlighet att skapa förändring i sina liv. 

När en allt mer medicinsk människosyn ska prägla vården riskerar den att leda till förment pragmatiska och tröstande svar: ”Det är ingens fel. Du är bara född sån och du kan inte förändras. Men vi har diagnoser, läkemedel och intyg som kan underlätta ditt liv!”

Dessa lösningar är välmenande men de riskerar att öka patientens förtvivlan då patienter kan få en bild av sig själva som hjälplösa och beroende av en förstående omvärld. I den vården är den existentiella människosynen långt borta.

Psykiatrins patienter förtjänar mer än att få sina egna förmågor och möjligheter förminskade, även om det sker i all välmening.