Sverige låter vargen integrera fåren

Det är svårt att förneka de senaste årens höga konfliktnivå och polarisering i svensk samhällsdebatt. Men samhällsdebatt är en sak, och folklig opinion en annan.

Den senaste SOM-undersökningen¹ av vår sammanhållning, som mäts i graden av mellanmänsklig tillit, förtroende för institutioner, och politisk enighet, visade att bilden av det splittrade Sverige är starkt överdriven. Sverige kan fortfarande betecknas som ett högtillitssamhälle där man har stort förtroende det politiska systemet. Enigheten kring viktiga frågor är också relativt stor. Med ett undantag. Och det är invandringen.

Fler har blivit negativa till invandring och invandrare

Svenskarna är mer oeniga än tidigare om invandringens storlek. Och de som är negativa till invandring har blivit fler, och mer negativa. Det är den ena aspekten av splittringen. Den andra handlar om synen på de invandrare som redan lever här. Där består splittringen i att en del av befolkningen ser negativt, ibland fientligt, på en annan del av befolkningen.

I mångfaldsbarometern 2018 säger 37% procent av de tillfrågade att de föredrar svenska grannar. 20% skulle överväga att flytta om de fick invandrare från Afrika till grannar. Vore grannarna från Mellanöstern, skulle 30% överväga att flytta.² 

Även brott med främlingsfientliga motiv har ökat, och det gäller framför allt de muslimfientliga brotten. En vanlig förklaring till den ökade polariseringen är invandringens storlek och integrationens misslyckande. Sverige har tagit emot för många invandrare med ursprung i kulturer som ligger alltför långt från den svenska. Och misslyckats med att integrera dem i samhället. Det har lett till ökad främlingsfientlighet, och främjat högerpopulism.

Men det finns en del som talar emot den analysen.

Främlingsfientligheten ökar även i länder med låg invandring

Nationalistiska och högerpopulistiska partiers framgångar har varken varit ett isolerat svenskt fenomen eller begränsat till länder med stor invandring. Tydliga exempel är Ungern och Polen, där man knappt haft någon invandring, men där högerpopulistiska partier haft stora framgångar ändå. Främlingsfientligheten har ökat även i mottagarländer vars kultur, ur svenskt perspektiv, är ganska lik invandrarnas kultur. Protester och attacker mot flyktingar från Syrien förekommer även i länder som Libanon och Jordanien.

Främlingsfientlighet tycks kunna blossa upp oavsett hur många invandrarna är, eller varifrån de kommer. Svensk invandringshistoria ger flera exempel på det. Från den hårda flyktingdebatten under 90-talets krig i Jugoslavien, har Birgit Friggebo och kosovoalbanerna blivit ett kollektivt minne. Under 30- och 40-talen rasade en starkt polariserad debatt om judiska flyktingar från Tyskland. Det var demonstrationer, studentprotester, och hårda ordväxlingar i riksdagen. I det ena lägret talade man om Sveriges ansvar. I det andra krävde man att ”judeinvasionen” och ”judeimporten” skulle stoppas.

1939 räckte det med ett förslag om att låta ett tiotal judiska läkare få komma till Sverige, för att väcka protester. Man varnade för risken att de judiska läkarna skulle bli kvar i Sverige och därigenom ”försvåra existensen för våra egna”.³

Tidigare i Sveriges historia var det, i brist på invandrare från mer avlägsna platser, tyskar och skottar som ansågs för kulturellt avvikande för att passa in. Med andra ord kan ökad främlingsfientlighet inte utan vidare skyllas på misslyckad integration. Därmed inte sagt att integrationen är oviktig för sammanhållningen i ett land. I den nutida berättelsen om Sverige är den misslyckade integrationen ett huvudtema. Ett annat tema är den så kallade mångkulturalismen, som anses ha orsakat integrationsproblemen. Men bedriver Sverige verkligen en mångkulturalistisk politik?

Sverige införde aldrig mångkulturalism

Sverige är mångkulturellt. I betydelsen av att landet, utöver majoritetskulturen, rymmer ett antal minoritetskulturer. Men staten har inte alltid bejakat eller ens accepterat mångkulturen, utan har historiskt drivit en repressiv assimileringspolitik. Tvångsassimilering av samer, romer och andra minoriteter, och raspolitiska övergrepp som tvångssteriliseringarna är känd svensk 1900-talshistoria. Utöver assimileringspolitiken infördes i spåren av de båda världskrigens flyktingströmmar, en strikt invandringspolitik och hårda utlänningslagar. Den som hyrde ut bostad eller hotellrum till en utlänning var skyldig att inom tolv timmar rapportera det till polisen.

Först på 60-talet började synen på invandrare och minoriteter att utmanas på allvar. 1967 formulerades idéerna för en ny politik som 1975 presenterades i propositionen ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken”. Den bröt slutgiltigt med tidigare decenniers utlänningslagar och assimileringspolitik. ⁴ Kulturell identitet skulle nu vara en fråga för individen. Minoriteter och invandrare skulle inte hindras utan ges stöd att bevara och utveckla sina kulturer och språk. Kritiker mot den ny linjen menar att Sverige därmed ”införde mångkulturalism”

Men mångkulturalism är en ideologi som förespråkar grupprättigheter. Det är idén att individuella rättigheter som är lika för alla, inte tillgodoser behoven hos dem som tillhör en minoritet. För dem behövs gruppbaserade rättigheter som tillåter dem att bevara sin kultur, och leva i enlighet med dess normer och värderingar. Det kan innebära att det behövs särlagstiftning i de fall gällande lag strider mot gruppens normer.

Sådana krav framförs ibland av religiösa ledare som anser att för deras följare bör religionens påbud övertrumfa nationell lagstiftning, i vissa frågor. Inför valet 2006 skrev dåvarande ordföranden för Sveriges muslimska förbund, Mahmoud Aldebe, ett öppet brev⁵ till de politiska partierna, där han framförde krav på särlagstiftning för Sveriges muslimer. Aldebe ansåg sig representera viljan hos åtminstone 85% av de 475000 personer som han enbart på grundval av vilka länder de kommit ifrån betecknade som muslimer. Muslimerna ville enligt Aldebe ”begära rättelse av den svenska familjerätten” och anpassa den efter islam i frågor om ”äktenskap, skilsmässa, vård av barn, omhändertagande av minderåriga barn”. Brevet blev starkt kritiserat, och Aldebes idéer hade inget stöd att hämta hos något politiskt parti. Något stöd för sådana idéer finns heller inte i propositionen från 1975 eller i några propositioner efter den.

Ingen svensk regering har någonsin drivit den mångkulturalistiska linjen: att alla kulturella normer och sedvänjor är likvärdiga och ska respekteras även om de bryter mot svensk lag eller kränker individens rättigheter.

En debatt om mångkulturens innebörd uppstod redan när den nya politiken presenterades. Skulle allt som kan kallas kultur bejakas? Inklusive attityder till jämställdhet som stred mot svenska normer?

1980 förtydligade invandrarminister Karin Andersson att politiken för mångkultur inte skulle tolkas som någon acceptans för kulturella praktiker som stred mot svensk lag eller de normer som ligger till grund för den.

I direktivet till den ”invandrarpolitiska kommittén” står det:⁶

”Dessa begrepp bör ges en sådan tolkning att de åsyftar lika rättigheter och möjligheter för invandrare/…/ att utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i vårt samhälle gäller för mänsklig samlevnad”

Målet var alltså att invandrarna skulle bli en del av samhället. De skulle lära sig språket, arbeta och anamma de normer som inte var förhandlingsbara.

Och det har varit målet för samtliga regeringar sedan dess.

Ingen svensk regering har någonsin drivit den mångkulturalistiska linjen: att alla kulturella normer och sedvänjor är likvärdiga och ska respekteras även om de bryter mot svensk lag eller kränker individens rättigheter.

Idéerna har inte ändrats sedan 60-talet

Så frågan är: Varför har man inte lyckats bättre när det gäller de kulturkrockar som fortfarande hindrar invandrares integration? Man hade ju faktiskt fått upp ögonen för dem, och beskrev dem redan i propositionen från 1975:

”… störningar i invandrarbarnens och invandrarungdomarnas utveckling har observerats i ökad utsträckning. Störningarna har ofta sin grund i identitetskriser och motsättningar mellan olika kulturmönster. Tendenserna bör ägnas omsorgsfull uppmärksamhet”

Om förklaringen inte ligger i själva målen för invandringspolitiken, blir frågan vad som gjordes för att förverkliga målen.

Den här delen av integrationspolitiken ifrågasätts inte, den byggs bara ut.

De ”anpassningsåtgärder” som (utöver rent arbetsmarknadspolitiska åtgärder) genomfördes under 70- och 80-talen, kan delas in i tre huvudkategorier: utbildning i svenska och samhällsorientering, statlig produktion av informationsmaterial för invandrare, och ett stort antal integrationsprojekt som frivilligorganisationer och invandrarföreningar fick anslag från ”anpassningsbyrån” för att genomföra.

Just invandrarorganisationer tillmättes stor betydelse. De beskrevs som en mycket viktig aktör, både för att möjliggöra invandrares kontakt med sin ursprungskultur och för att hjälpa dem anpassa sig till det svenska samhället.⁷ Det framgår inte vad de grundade uppfattningen om invandrarorganisationernas särskilda lämplighet på. Efter att de införts blev anpassningsåtgärderna föremål för ständigt nya utredningar och propositioner. Verksamheternas omfattning och organisering förändras kontinuerligt. Det är nya huvudmän, ny finansiering, och nya villkor för vilka som får ta del av insatserna. Det som inte förändras är innehållet.

Idéerna om hur man åstadkommer integration, som formulerades på 60-talet, ligger fast. I årtionde efter årtionde. 1981 ställer ”SFI-kommittén” den intressanta frågan om hur staten egentligen tänkt uppnå sina mål för utbildningen i svenska och samhällsorientering utan att ha preciserat innehållet för den. Det finns nämligen varken någon bindande nationell läroplan eller några krav på läromedel. Utredarna skriver att det är ”egna mål och ideologisk profil” hos utförarna, bland andra studieförbunden, som styr undervisningens innehåll.⁸

Den tanken verkar dock inte föresväva någon när det gäller invandrarorganisationernas integrationsuppdrag. Frågor om vilka organisationerna är, hur många de kan nå, vilka egna mål och ideologier de kan tänkas ha, om de verkligen vill, avser, eller överhuvudtaget förmår utföra uppdraget de fått, ställs inte. Den här delen av integrationspolitiken ifrågasätts inte, den byggs bara ut.

Årtionden av ”ny politik” där inget ändras i verkligheten

Integrationspolitikens utveckling mellan 1967 och år 2000 har studerats av professor Carl Dahlström vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Han konstaterar att ”alla viktiga invandrarpolitiska åtgärdsprogram initierades under 1960- och 1970-talen” och att ”inga väsentliga förändringar har skett efter det”.⁹

Dahlström skriver att regeringarna under perioden bemött kritik mot integrationspolitiken med att gång på gång presentera ny politik, samtidigt som man har tagit kraftigt avstånd från den gamla. Men utan att någon egentlig förändring genomförs i verkligheten.

Svenska barn och kvinnor hade inte helt vänligt bjudits på sina rättigheter. Det hade varit en lång och mödosam maktkamp.

2005 och 2013 gjorde Riksrevisionen samma iakttagelse. Och skrev att regeringen formulerar ny politik som inte genomförs. Dessutom baseras inte föreslagna förändringar på kunskap om de faktiska problemen.¹⁰

År 2013 visste man betydligt mer om de problem som i 1975 års proposition beskrevs som ”störningar i invandrarbarnens och invandrarungdomarnas utveckling” med grund i ”identitetskriser och motsättningar mellan olika kulturmönster”.

Regering, riksdag, socialtjänst, rättsväsende och barnrättsorganisationer kände alla väl till vad de problematiska ”kulturmönstren” handlar om. De hade förstått vad hederskultur är, och vad det innebär för barn och unga att leva i den. De visste att våld mot barn var betydligt vanligare i invandrarfamiljer. Och att det gällde även kvinnomisshandel. De hade förstått att det handlade om att synen på barn och jämställdhet låg åtskilliga årtionden efter den syn som hade utvecklats i Sverige. Och de visste också att de svenska normerna inte hade utvecklats av sig själva.

Svenska barn och kvinnor hade inte helt vänligt bjudits på sina rättigheter. Det hade varit en lång och mödosam maktkamp. Den maktkampen uppstod nu inom de enskilda familjer som anlände till Sverige för att över en natt ställas inför helt nya förväntningar på vad en familj är.

Tidsresenärerna

Många invandrarfamiljer kommer till Sverige från länder där en familj är en helt annan sorts enhet än en familj i Sverige. Länder där den juridiska definitionen av en familj, och familjemedlemmarnas rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra, mer liknar en familj i 1920- till 1950-talets Sverige än en svensk familj på 2000-talet. Hur skulle man hantera några tusen svenska familjer som gjorde en tidsresa från 1920-talets Sverige till Sverige år 2019?

Det som görs idag kan liknas vid att vissa tidsresenärer själva får upptäcka vad som är nytt. Andra får informationsskrifter där det kan finnas upplysningar som säger att nuförtiden råder jämställdhet i Sverige. Och att FN har infört rättigheter för barn.

I ambitiösa kommuner kan man få flerhundrasidiga luntor där tjänstemän samlat allt möjligt intressant om Sverige. De ger intrycket av att när det gäller kunskaper om vikingar, runstenar, och svensk gruvnäring finns ingen tid att förlora. Medan insikten om att man kan hamna i fängelse om man agar sina barn kan få komma i lugn och ro.

För de övriga mål som satts upp för tidsresenärernas anpassning till 2000-tals Sverige, hänvisas till ett antal organisationer och föreningar som anses vara särskilt bra på anpassning till nutiden.

Det är Frälsningsarmén, Livets Ord, Evangeliska fosterlandsstiftelsen, några lokala hembygdsföreningar och ett antal 4H-gårdar.

De islamiska organisationerna har under hela 2000-talet behandlats som representanter för en stor ”grupp” invandrare vars majoritet överhuvudtaget inte kallar sig muslimer.

Sedan visar det sig att en del familjer, trots att de läst broschyrer och deltagit i föreningsaktiviteter, inte fullt ut förstått och accepterat villkoren för livet i det nutida Sverige.

Svårast är det för papporna, som är vana vid sin status som familjeöverhuvud och de juridiska och sociala privilegier som följer med den. Nu gäller det plötsligt inte längre.

Konflikterna som uppstår när fru och barn vill börja utöva sina nya rättigheter kan bli allt från små och övergående till katastrofala. Om det vittnar många familjers öden.

Tanken är att nyanlända familjer grundligt ska förberedas för villkoren för ett liv i Sverige. Det har varit tanken ända sen 1975. Sedan dess har det upprepats många gånger, att det ska göras. Senast var det Ulf Kristersson, som nyligen sa just detta.

Och lika svårt som det har varit att få till en enhetlig utbildning som prioriterar kunskaper om villkoren för privatlivet framför kunskaper om vikingatiden och allemansrätten, har det varit att förändra synen på invandrarorganisationer och religiösa samfund som integrationsexperter.

De har snarare stärkt sin position och det gäller särskilt de organisationer som ingår i Islamiska förbundets nätverk. ”Vi representerar alla i Sverige som kallar sig muslimer” sa Islamiska förbundets ordförande, Abdirisak Waberi, i en intervju 2009.¹¹ Och förklarade att den ”skaran” består av ungefär en halv miljon människor. I likhet med Mahmoud Aldebe år 2006 ansåg sig Waberi representera alla invandrare med ursprung i länder som betecknas som muslimska. Ett anspråk som de har tagit ur luften.

2% av Sveriges befolkning betecknade sig som muslimer år 2013¹² Då motsvarade det ca 180 000 personer. Men att kalla sig muslim är inte detsamma som att tillhöra ett samfund eller dela dess religionstolkning. Det säger inte ens något om hur religiös man är. Av de som betecknade sig som muslimer år 2000 var det 13% som deltog i religiösa möten. Att jämföra med svenska kyrkans medlemmar, där bara 9% är aktiva, och de frikyrkligt kristna där över 60% är det.¹³

Reinfeldts halal-miss

De islamiska organisationerna har under hela 2000-talet behandlats som representanter för en stor ”grupp” invandrare vars majoritet överhuvudtaget inte kallar sig muslimer.

De har talat för ”muslimerna” i medierna, agerat remissinstans och rådgivare åt regeringar och myndigheter, och mottagit åtskilliga miljoner kronor för mängder av integrationsprojekt.

Detta trots att det gång på gång visat sig att deras målsättning är att bevara just de kulturella normer och värderingar som integrationspolitiken syftar till att förändra. Deras uttalade ambition är att muslimer ska leva i enlighet med traditionella könsroller, upprätthålla kyskhetsideal som innebär begränsning och kontroll av umgänget mellan flickor och pojkar, och i alla delar av livet tillämpa de livsregler som organisationerna anser att islam föreskriver. Och problemet med att de uppnått en position som representanter för en stor grupp invandrare är att det ger intrycket att hela gruppen delar organisationernas värderingar.

Ibland blir det extra tydligt hur stort inflytande organisationerna haft över bilden av gruppen. Som när dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt valde ett halalslakteri som scen för att framföra sina integrationspolitiska ambitioner. Ett kanske logiskt val med tanke på hans uppfattning att samtliga invandrare från Mellanöstern är ”rättrogna muslimer”.

”Här har vi 400 000 muslimer som lever i Sverige och som rättrogna muslimer vill de ha sitt halalkött” sa statsministern till Svenska dagbladet, 2008.¹⁴ Eller när Sveriges television år 2015 gjorde ett inslag på ämnet: ”Det finns en halv miljoner muslimer i Sverige, ändå finns det inte muslimskt mode för dem”. Varpå en modevisning med slöjor och fotsida dräkter genomfördes i tv-studion.

Men att hjälpa tidsresenärer från 1920–1950 att anpassa sig till 2000-talet är en svår uppgift för en integrationspolitik som själv inte kommit längre än till 1967.

Eller när man tror att ambitionen att låta barn från alla möjliga bakgrunder vara synliga i barnprogram på tv kräver att just beslöjade barn är representerade. Vilket framstår som minst sagt fördomsfullt mot muslimer. Slöja på barn är inte bara ovanligt bland den muslimska allmänheten utan är också kontroversiellt.

Så bygger medier och politiker, tillsammans med de främlingsfientliga, upp en bild av hela gruppen invandrare från Mellanöstern och Nordafrika som inte bara religiösa, utan religiösa just på de islamiska organisationernas vis. Vilket i de flesta fall är liktydigt med att vara bokstavstroende och livsstilsmässigt konservativa.

Då är det kanske inte är så förvånande att 46% av de tillfrågade i mångfaldsbarometern 2018, instämmer i påståendet ”män från mellanöstern utgör ett hot mot svensk kultur” eller att 28% instämmer i att ”kvinnor från Mellanöstern utgör ett hot mot svensk kultur”.

Att allmänheten har den bilden av en stor grupp invandrare bäddar knappast för sammanhållning. Liksom det inte bäddar för sammanhållning att livet för delar av befolkningen, inklusive för barn som växer upp här, styrs av helt andra normer och värderingar än de som gäller för resten av befolkningen. Den utvecklingen var tänkt att motverkas med integrationspolitik. Som skulle åstadkomma anpassning och skapa gemenskap. Men att hjälpa tidsresenärer från 1920–1950 att anpassa sig till 2000-talet är en svår uppgift för en integrationspolitik som själv inte kommit längre än till 1967.

Sverige är kanske inte så splittrat att vi behöver byta ut hela berättelsen om vad som förenar oss. Men den splittring som ändå uppstått kan motverkas med en mer sanningsenlig berättelse om invandrarna, där den välintegrerade majoriteten inte osynliggörs.

Där invandrare från Mellanöstern inte generellt framställs som om de vore mycket lika Islamiska förbundets företrädare, och mycket olika resten av befolkningen. Och av dem som inte har integrerats kan fler hjälpas in i gemenskapen, om vi får en integrationspolitik som inte låter vargen vakta fåren.