Sverige behöver en pragmatisk renässans

Det pragmatiska protokollet

En viktig utgångspunkt för de pragmatiska filosoferna är osäkerheten. Världen var stadd i en snabb och komplex förändring alltmedan människornas kunskaper var begränsade. För att kunna hantera osäkerheten borde förändringar därför genomföras steg för steg på basis av ordentliga undersökningar, menade de. Ibland måste beslut fattas även utifrån begränsad kunskap.

Men de hypoteser som ligger som grund för handling är preliminära och formuleras utifrån bästa tillgängliga erfarenheter. Vi vinner inte mer kunskap enbart genom nya teorier. Att handla ger också kunskap, som kan värderas och utgöra underlag för en ny hypotesformulering och teoriutveckling.

Sanningen ligger kanske inte längs linjen mellan A och B utan kanske någonstans i en triangel som bildas av A, B och C.

I presentationer av pragmatismen är det vanligt att benämna Peirce som upphovsmannen till pragmatismen, James som ideologen och Dewey som tillämparen. Peirce, som ursprungligen var matematiker, uttryckte sin stora skepsis mot dikotomier av typen att välja mellan A eller B. Han menade att det var felaktigt att utgå från duala sammanhang; sanningen ligger kanske inte längs linjen mellan A och B utan kanske någonstans i en triangel som bildas av A, B och C, eller kanske i en helt annan dimension? Det dikotoma tänkandet försvårar det centrala: att lösa det underliggande problemet.

Nypragmatikern Richard Rorty

Vid sidan av de nämnda filosoferna brukar också Richard Rorty (1931-2007) räknas som den mest betydande bland den yngre generationens pragmatiker. Rorty fick en renässans 2016 då han blev känd som ”filosofen som förutsåg Trump”. I sin bok från 1997, Achieving our country,  hade Rorty vänt sig mot partiernas och inte minst mot demokraternas förlorade intresse för helheten i politiken, inklusive arbetarnas situation. I stället hade den politiska debatten präglats av ”universitetsvänstern” och dess förkärlek för vad som nu kallas identitetspolitik. Detta skulle enligt Rorty komma att leda till en mycket obehaglig och oanständig reaktion som skulle ledas av en person med omisskännliga likheter med Trump.

Rorty väckte också stor uppmärksamhet för sitt ”avhopp” från filosofin till litteraturen. I motsats till vetenskapliga rapporter ger litteraturen i etiska frågor en bättre förståelse för i vilka sammanhang människor fattar sina beslut.

De klassiska pragmatikerna hade betonat vikten av att människorna reflekterar över sina erfarenheter. Inte minst John Dewey betonade vikten av att reflektera över de egna, direkta erfarenheterna, vilket manifesterades i hans syn på undervisning. Vad Rorty gjorde var helt enkelt att vidga ramen för reflektionen till att gälla även andras erfarenheter och då inte minst de som kom till uttryck i litteratur och andra narrativ.

Samtidigt som Rorty betonar värderingarna menar han att de beslut som till slut fattas måste anpassas till den rådande verkligheten. Pusslet måste gå ihop.

Rorty är också känd för sin essäsamling ”Hopp i stället för kunskap” där han ställer frågan om vad som styr vad. Det styrande, menar han, är ”hoppet” om ett bättre liv som skapar ny kunskap. När människor agerar används delar av den existerande kunskapen som får nytt liv, sätts in i nya sammanhang och lyses upp i användningen.

Men samtidigt som Rorty därmed betonar värderingarna menar han att de beslut som till slut fattas måste anpassas till den rådande verkligheten. Pusslet måste gå ihop. Lösningarna måste vara accepterade. Utan detta krav blir åtgärderna verkningslösa och de humanistiska och demokratiska värderingarna förblir drömmar.

Pragmatismen som samhällsfilosofi

Pragmatismen blev ett av USA:s mest diskuterade bidrag till filosofin, men spreds också till andra vetenskapliga discipliner och dessutom till politiker med skilda uppfattningar. Det fanns mycket att finna i pragmatismen för den reformistiska arbetarrörelsen, men också i grupper som definierade sig som ”pragmatic liberals” eller  ”pragmatic conservatives”.

Intresset för pragmatismen väcktes också tidigt i Kina. Många pekade på att Konfucius delade de pragmatiska filosofernas syn på att filosofi och kunskap måste handla om de praktiska förhållandena i det mänskliga livet.

Redan 1919 var Dewey inbjuden till Kina av rektorn för Pekings universitet, där han mottogs som västs store filosof, träffade Sun Yat Sen och kom att lära känna personerna bakom ”den nya kulturella rörelsen”. Rorty inbjöds 2004 till Kina för att hålla ett antal seminarier där frågan om likheter och skillnader mellan konfucianism och pragmatism diskuterades. Dessa diskussioner gav både Dewey och Rorty och deras anhängare tillfälle att bemöta olika vanföreställningar om pragmatismen och presentera sin filosofi utifrån ett samhällsperspektiv.

Pragmatismen ser en bred, horisontell kommunikation samhällsmedborgarna emellan som också backas upp av formellt bestämda demokratiska institutioner.

Både Rorty och Dewey ser konfucianismen som en filosofi som värnar tradition och stillastående. Anpassningen till nya förhållanden sker inte genom ömsesidig anpassning mellan samhället och dess enskilda medlemmar, utan genom bevarande av samhällshierarkin och att lyda ”de lärde”. Kommunikationen är hierarkisk och toppstyrd medan pragmatismen ser en bred, horisontell kommunikation samhällsmedborgarna emellan som också backas upp av formellt bestämda demokratiska institutioner.

Det är som pragmatikerna ser det  individen som tänker, men bearbetningen och prövningen av nya tankar sker i kommunikation med andra. Den politiska pragmatismen uttrycker en demokratisk ambition där handlingen har en idé om den värld vi lever i som utgångspunkt, och en värdering av vad handlingar syftar till att åstadkomma. Dessa skillnader betyder också att det blir andra kunskaper som skapas, ett bredare lärande hos medborgarna och en annan typ av samhällsutveckling.

Pragmatismen i Sverige

Vad finns då att säga om de pragmatiska filosofernas inverkan på Sverige?

Förmodligen har effekten varit större på den politiska samhällsnivån än inom den akademiska sfären. En av Sveriges längst sittande finansministrar Ernst Wigforss, har i bokserien ”Minnen” vittnat om den betydelse pragmatismen och främst John Dewey haft för hans syn på socialdemokratins utveckling. Inte minst de pragmatiska filosofernas betoning på att undersöka verkligheten inspirerade till det svenska utredningsväsendets utbyggnad. I statliga kommittéer bereddes riksdagsbesluten i samverkan mellan forskare, politiker och samhällsintressenter. Remissförfarande gav underlag för debatter och en bred kunskapsutveckling, som också skapade en omfattande samsyn på samhällsutvecklingen.

Den svenska samhällskulturen med dess demokratiska traditioner och strävan efter samsyn och kompromisser var väl lämpad för en pragmatisk politik.

Preliminära planer, stegvis utveckling, utredningar och konsekvensanalyser var den politik som fördes i Sverige och som skapade ett av världens bästa länder någonsin att bo och verka i. Då slapp politikerna att hänvisa till ”att detta såg vi inte komma”.

Den svenska politiken från denna tid, med dess långsiktighet och genuina utredningsarbete, kan i stor utsträckning ses som ett framgångsrikt exempel på en samhällsutveckling som till stora delar inspirerats av ”det pragmatiska protokollet” och dess underliggande samhällssyn. Detta berodde säkert på att den svenska samhällskulturen med dess demokratiska traditioner och strävan efter samsyn och kompromisser var väl lämpad för en pragmatisk politik.

Men detta tillstånd tillhör nu historien.

Ideologiska strider som självändamål

Det blir i den turbulenta världen med snabb digitalisering och globalisering allt svårare för den politiska makten att hantera de långsiktigt viktiga framtidsfrågorna. Men nu har det svenska samhället förändrats. Den allt snabbare samhällsutvecklingen gjorde kommittéväsendet föråldrat. Man ”hann inte med”, och idag har politikerna mer eller mindre kapitulerat inför de stora samhällsfrågorna.

Det är lite svårt att hävda det pragmatiska protokollets relevans i ett land där nivån på de gängrelaterade dödsskjutningarna med råge ligger högst i Europa. Eller att mer än 600 000 utrikesfödda i arbetsför ålder inte försörjer sig själva? Eller att beredskapslagren var tomma när coronan bröt ut trots att åtta utredningar eller rapporter slagit larm om detta? Eller att äldrevården försummats sedan mitten av 1990-talet? Att se problemen. Att agera. En politisk kultur där politiker kan säga ”Men jag kan ha fel”. Detta lyser med sin frånvaro.

Den politisk retoriken är på en nivå som utgör ett stort hot mot en framtid baserad på en stabil demokrati.

De negativa effekterna av det dikotoma tänkandet i form av ideologiska strider utan koppling till faktiska problem har troligen gått längre än vad Peirce kunde föreställa sig. Undersökningsföretaget Novus chef, Torbjörn Sjöström, varnade våren 2021 att den politisk retoriken är på en nivå som utgör ett stort hot mot en framtid baserad på en stabil demokrati. Ideologiska strider, utan koppling till faktiska problem, tenderar att bli negativa. Så börja i stället med att identifiera problemen. Skruva på de muttrar och skruvar som finns tillgängliga. Experimentera. Arbete med att lösa samhällsproblemen skapar hopp och tillit.

Avståndet till ”det pragmatiska protokollet” synes ganska stort, och tycks tendera att växa.