Replik: Svenska kyrkan tror på Gud, inte på Stefan Löfven

Nu är det viktigt att känna till att hennes utträde gjordes för fyra och ett halvt år sedan. Utträdet meddelade hon nämligen själv i en artikel i Expressen den 17 januari 2017 med bland andra följande ord:

”Min skilsmässa från Svenska kyrkan har varit utdragen och smärtsam, men nu är vi färdiga med varandra”, skrev hon.

Är hon säker på att Svenska kyrkan också var färdig med henne? Det är inte jag. Utträdet var nog ensidigt och grundat på den förutfattade åsikten att kyrkan är politisk och att predikstolarna är tribuner för politiska pamfletter, som hon hävdade i en artikel i Smedjan i våras. (16/4). Ärkebiskopen Antje Jackelén kritiserades där starkt.

Under de drygt fyra åren i egeninitierad kyrklig exil har Ann Heberlein tydligen inte helt lyckats frigöra sig från sin fortfarande motbjudande partner. Hon hävdar nu att orsaken var, ”kyrkans hållning i politiska frågor” och anser att en sådan hållning inte alls skall uttryckas.

Det är inte statsminister Stefan Löfven som tillbeds i gudstjänsterna eller som kyrkobesökarna bekänner sin tro till i den unisont under varje gudstjänst lästa Trosbekännelsen.

Här är det viktigt att skilja mellan politik och partipolitik. Svenska kyrkan verkar i, och skall vara en central del – kalla den normerande – av samhället. Självklart kan då inte samhällsfrågor vara strikt bannlysta, samtidigt som predikstolens frihet är given i gudstjänsten. Inte vill väl Ann Heberlein att den skall inskränkas? Det står heller ingen politiker i censurerande syften bakom prästens rygg, när denne skriver sina predikningar.

Kyrkan måste därför ha sådana ramar att dess självklara roll som värnare av sanningen, rätten, den oegennyttiga, äkta solidariteten och människovärdet måste kunna tydligt artikuleras – också i samhällstermer. Den rollen kan inte gömmas i katedralernas vapenhus utan måste ständigt vara närvarande, inte minst i gudstjänsten. Däremot hör naturligtvis inte renodlad partipolitisk propaganda hemma där. De fall, då sådan har förekommit, är faktiskt ytterst få; personligen har jag under mina decennier som kyrkligt förtroendevald i olika beslutsnivåer aldrig mött ett enda. Om Ann Heberlein, som förvånande nog tycks ha konfronterats med många sådana exempel, kan man säga att hon borde ha vänt sig till domkapitlen, vilka omedelbart skulle ha reagerat och ställt de prästerliga politiska propagandisterna till svars.

Friheten i Kristus

Den frispråkiga debattören med sin gedigna kunskap om kyrka och teologi vet också, att det inte är statsminister Stefan Löfven som tillbeds i gudstjänsterna eller som kyrkobesökarna bekänner sin tro till i den unisont under varje gudstjänst lästa Trosbekännelsen.

Det är nämligen den inledningsvis nämnda Kyrkoordningen (KO), som markerar Svenska kyrkans ”tro, bekännelse och lära” och vilken ”är grundad i Guds heliga ord . . .” Kan det tydligare uttryckas, att kyrkan är kristen?

I KO:s första avdelning läser vi följande: ”Den kristna kyrkan bekänner en enda Gud – Fadern, Sonen och den heliga Anden – som skapar, frälser och ger liv. Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan och delar den kristna bekännelsen och lovsången till en treenig Gud.”

Längre ned i textavsnittet betonas just omfattningen, helheten, i kyrkans uppgift i de vida ramar som ges: ”Den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för ska komma till uttryck i allt vad kyrkan gör och säger.”

”I allt vad kyrkan gör och säger”!

Samhällsfrågor inte undantagna, politiska noteringar tillåtna – bara tron allena alltid är överordnad. Det är en fantastisk, glädjande och engagerande frihet att på detta sätt verka för Missionsbefallningen – också den ett väsentligt rättesnöre för alla kyrkligt verksamma. Att gå ut och göra alla folk till lärjungar – Jesu ord i befallningen – kan göras på många sätt, där alla kan dra just sitt strå till stacken. Kyrkan betonar också ofta ”Friheten i Kristus”, den mänskliga och gemensamma frihet, som skapar trygghet, omtanke och kärlek.

Allt således fjärran från egennyttig och snäv partipolitisering eller politiska pamfletter!

Därtill glömmer kritikerna nämna, att de politiska partierna har funnits med i kyrkovalen sedan drygt 90 år tillbaka, då allt tydligen var frid och fröjd.

Därför är det tråkigt att ta del av snedvridna bilder och ogrundad kritik mot Svenska kyrkan, vår mer än tusenåriga Kristi kyrka, som nästan alla i vårt land har någon relation till. Ingen seriös debattör vill säkert skada kyrkan, men slutsatserna i Ann Heberleins beskrivning gör ofrånkomligt detta. Därmed givetvis inte sagt att Svenska kyrkan skall vara fredad från granskning och saklig kritik. Den behövs där som överallt annars. Men varför skall kyrkans genuint och dokumenterade kristna grund ifrågasättas? Det är vi många som inte förstår.

Att Svenska kyrkan organisatoriskt styrs av ett kyrkomöte, där (i dag) tre politiska partier finns och särskilt ett, Socialdemokraterna, dominerar efter fria, demokratiska val kan förstås diskuteras. Men genast infinner sig då frågan, om partier skall förbjudas kandidera i just fria val. Få, som kritiserar den nuvarande ordningen, vill besvara spörsmålet. För övrigt kan den socialdemokratiska dominansen i kyrkomötet balanseras, om andra grupper förmås samarbeta vad gäller persontillsättningar av viktiga styrelser och nämnder.

Därtill glömmer kritikerna nämna, att de politiska partierna har funnits med i kyrkovalen sedan drygt 90 år tillbaka, då allt tydligen var frid och fröjd. De tycks även bortse ifrån att kyrkomötet har en renodlad teologisk läronämnd, som handlägger lärofrågor. Kyrkomötets ledamöter röstar inte om kristendomens eller Guds existens.

Så varmt välkommen tillbaka, Ann Heberlein, till vårt kristna fadershus, den öppna, stolta och generösa svenska folkkyrkan!