Försvarsviljan – en grundpelare i det svenska totalförsvaret – har lyfts i debatten som en högt hållen förklaringsfaktor till det starka ukrainska motståndet. Innan den aktualiserades i samband med kriget i Ukraina har frågan om försvarsvilja vid ett väpnat angrepp mot Sverige däremot varit märkbart frånvarande i försvarsdebatten.
Till skillnad från Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige som är föremål för kontinuerlig granskning och debatt, konstateras oftast bara avmätt att den svenska försvarsviljan är god.
Oklart vad som menas
Jag vill i denna artikel varken hävda att försvarsviljan är hög eller låg utan något kanske ännu mer oroande: att vi helt enkelt inte vet. Det är till och med oklart vad vi egentligen menar när vi använder begreppet. Att stora delar av vår försvarsplanering vilar på en faktor som vi inte har kännedom om, och att vi dessutom inte riktigt vet vad vi menar med försvarsvilja är oroväckande i det mycket allvarliga sammanhang som faktorn verkar – försvaret av vårt land och dess territoriella integritet.
Som Christoffer Wedebrand och Daniel K. Jonsson på FOI konstaterar i sina mycket läsvärda rapporter från de senaste åren tillmäter svenska myndigheter inklusive Försvarsmakten försvarsviljan stor vikt.1 Försvarsberedningen lyfter 2017 att Sveriges befolkning är grunden för totalförsvaret och att försvarsviljan och motståndskraften hos befolkningen är ”avgörande för att uppnå ett trovärdigt totalförsvar”,2 och i SOU 2020:29 kan man läsa att befolkningens motståndskraft utgör en ”grundläggande förutsättning för att Sverige ska kunna hantera kriser och ytterst även krig”.3
Om man har uppfattningen att den svenska försvarsviljan är hög lutar man sig troligtvis oftast mot en enkätfråga som ställts till det svenska folket ända sedan 1950-talet.
Anfallskriget på Ukraina understryker korrektheten i dessa slutsatser hos regering, riksdag och våra myndigheter. Utan en motståndskraftig befolkning med hög vilja att göra uppoffringar för att försvara sitt land hade sannolikt kriget blivit kortvarigt och slutat med en avgörande rysk seger. En stark försvarsvilja ter sig således eftersträvansvärt – speciellt i ett land där totalförsvaret utgör en ryggrad och där den militärstrategiska doktrinen slagit fast att Sveriges mål är att ”inte förlora” till dess att vi får hjälp utifrån.
Vad innebär då ”försvarsvilja” och hur vet man som land om man har en hög eller låg sådan? Wedebrand och Jonsson konstaterar att ingen myndighetsgemensam definition av försvarsvilja existerar, att myndigheter och organ ofta för sig med skilda men även ibland synonyma termer såsom ”motståndskraft” och ”försvarsanda” och att begreppet förstås olika av olika instanser.4
Enkäter sedan 1950-talet
Avsaknaden av en gemensam uppfattning kan tyckas anmärkningsvärd, särskilt då Sverige har haft flera myndigheter med direkt ansvar för att förstå och bygga det psykologiska försvaret. Mest normerande tycks dock vara en definition som förs fram av MSB och försvarsberedningen, nämligen att försvarsvilja är ”… både den enskilde individens villighet att personligen delta i försvarsansträngningarna samt befolkningens samlade uppfattning att Sverige ska försvaras med väpnat motstånd vid angrepp och folkets villighet att göra de uppoffringar som krävs”.5
Även om definitionerna är många och förståelsen för vad försvarsvilja är framstår som splittrad kan man inte säga detsamma om själva måttet – det vill säga hur man har försökt uppmäta nivån på försvarsviljan. Om man har uppfattningen att den svenska försvarsviljan är hög lutar man sig troligtvis oftast mot en enkätfråga som ställts till det svenska folket ända sedan 1950-talet. Denna lyder (med vissa modifikationer över åren för att undvika ett ålderdomligt språk):
”Antag att Sverige anfalles. Anser Ni att vi böra göra väpnat motstånd även om utgången för oss ter sig oviss?”
Om man med detta menar försvarsvilja, så kan man konstatera att denna har varit stabil de senaste 20 åren med 70–80 procent som svarar ”ja, absolut” eller ”ja, kanske” och att procentsatsen hamnar på 70 procent år 2020.6
Det är förmodligen baserat på siffror så som dessa som många i nuläget fastslår att den svenska försvarsviljan har varit och är ”god”, om man inte lutar sig på andra mer anekdotiska bevis (vilket också tycks populärt). Hur själva siffran ska tolkas är dock oklart, då det inte finns några helt jämförbara data från andra länder att sätta dessa i relation till. I den bästa av världar skulle man väl till exempel ha velat veta vad den ukrainska befolkningen hade svarat på denna fråga dagen före den ryska invasionen.
Norge i topp i Norden
Vissa jämförelser kan dock göras mellan länder, men inte med den enkätfråga som har en sådan lång historia i Sverige. I den senaste upplagan av World values survey, där frågan ställs världen över rörande medborgares ”willingness to fight for your country” står Sverige ut med hela 80 procent som svarar ”ja” i mätningen 2017–2020. Bland våra grannländer slår endast Norge högre, med 88 procent. Det alltid så sturska Finland är cirka 5 procentenheter lägre än Sverige och på 60 procent finner man det starkt patriotiska USA. Händelserna i Ukraina bör dock mana till viss besinning rörande hur detta ska tolkas. Detta då ”endast” 60 procent i Ukraina svarade ”ja” på samma fråga.
En uttalad vilja att ta till vapen, organisera sitt kvarters ransonering eller rycka in i försvarsindustrin är inte samma sak som att faktiskt göra detta när missiler regnar över staden…
Ska man utifrån detta – och vad vi sett i form av försvaret av Ukraina – dra slutsatsen att Sverige och svenskarna vid ett liknande angrepp kommer att göra mer aktivt och ännu hårdare motstånd än ukrainarna? Jag kan givetvis inte veta, men det kan tyvärr inte någon annan heller av åtminstone två skäl.
För det första är det i en svensk kontext relevant att ställa frågan vad mätningen av någons attityd till att försvara sig mot väpnat angrepp har att säga om vilka faktiska handlingar vi svenskar kommer ta till om vi angrips. Särskilt när Sverige inte varit i krig på över 200 år och minnet av de umbäranden en väpnad konflikt innebär ligger mer än ett par generationer bort. En uttalad vilja att ta till vapen, organisera sitt kvarters ransonering eller rycka in i försvarsindustrin är inte samma sak som att faktiskt göra detta när missiler regnar över staden och ens barn kurar i ett skyddsrum.
Och hur pass väl denna ”höga” försvarsvilja skulle leda till faktiska handlingar vet vi ytterst lite om. Som ett exempel kan sägas att även om försvarsviljan är på 70 procent (om man tillåts förenkla på sådant vis) så har enbart 22 procent av befolkningen vidtagit särskilda åtgärder för kris eller krig.7
Det andra problemet är att de scenarier som presenteras aldrig varieras i enkätfrågan. Utgången är alltid oviss. Detta är förståeligt då data över en lång tidsperiod är väldigt nyttigt att ha för analyser av förändringar över tid. Men hur många ”ja, absolut” får vi till svars om vi i stället frågar om försvarsviljan vid ett läge som ser ”mycket illa” ut? Eller om vi ställer frågan med ett scenario där Stockholm, likt Kyiv, har ryska soldater i sina förorter och beskjuter staden med artilleri? Om svaren i den positiva kategorin vid ett läge som är ”mycket illa” faller från 70 procent till säg 20 procent kan vi då verkligen hävda att försvarsviljan är god? En vilja är ju ändå en egenskap som bör stå sig även när det blåser kalla stormar och himlen är grå.
Vad gäller i skarpt läge?
Hur det i praktiken är ställt med den svenska försvarsviljan är således oklart. FOI:s forskare har gjort ett hästjobb i att sålla bland definitioner och mått och har i sina senaste rapporter föreslagit nya sätt att se på försvarsvilja och nya sätt att mäta dessa. Till exempel föreslås att man bör dela upp denna i tre dimensioner: personlig försvarsvilja, allmän försvarsvilja och understödjande försvarsvilja.
Detta ger bland annat en betydligt bättre förståelse för vilka handlingar folk kan tänkas utföra för att försvara landet, såsom att själva strida eller bidra till det civila försvaret. Dessa insatser till trots kvarstår de grundläggande problemen: vad säger egentligen en attityd om handlingar i skarpt läge, och hur enkelt förändras attityden utifrån rådande omständigheter?8
Diskussionerna om försvarsvilja har pågått under en längre tid. Filosofen Alf Ahlberg utkom redan 1942 med boken Svensk försvarsvilja genom tiderna. Den är ett försök att förstå huruvida Sverige och svenskarna, i det då kritiska läget, hade en vilja att försvara sig. Om än välskriven och underhållande är dock boken mer en orgie av begreppssammanblandning och nationalistisk historieskrivning än något att bygga militärstrategi på. Till exempel konstateras – utan speciellt starka bevis – att den svenska stormaktstidens militära framgångar till stor del byggde på hemmafrontens ”sammanhållning och lojalitet”, detta eftersom ”ett så litet folks oerhörda kraftutveckling äger endast däri sin förklaring”.
Det vore klädsamt om framtida försvarsplanering kunde byggas på något starkare bevisföring än så.
Noter
- Daniel K. Jonsson och Christoffer Wedebrand, 2021, “Svenskarnas försvarsvilja”, FOI-R-5206-SE; Christoffer Wedebrand och Daniel K. Jonsson, 2021, ”Försvarsvilja i teori och praktik: Om försvarsviljans betydelse”, FOI-R-5155-SE; Christoffer Wedebrand, 2019, ”Allmänheten och totalförsvaret: Resultat från en enkät utskickad hösten 2018”, FOI-R-4771-SE.
- Försvarsberedningen, 2017. ”Motståndskraft: Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret”, 2021-2025, Ds 2017:66.
- SOU 2020:29, ”En ny myndighet för att stärka det psykologiska försvaret: Betänkande av Psykförsvarsutredningen”
- Christoffer Wedebrand och Daniel K. Jonsson, 2021, ”Försvarsvilja i teori och praktik: Om försvarsviljans betydelse”, FOI-R-5155-SE
- Försvarsmakten och MSB, 2021, ”Handlingskraft: Handlingsplan för att främja och utveckla en sammanhängande planering för totalförsvaret 2021-2025”, FM2021-17683:2.
- Daniel K. Jonsson och Christoffer Wedebrand, 2021, “Svenskarnas försvarsvilja”, FOI-R-5206-SE
- Wedebrand och Jonsson (2021) konstaterar krasst att: ”Det viktiga för Sveriges försvarsförmåga är hur människor beter sig, snarare än varför de handlar eller tycker på ett visst sätt”.
- På samma tema – och med kommentarer från Jonsson och Wedebrand – bör man läsa Peter Yifter-Svenssons utmärkta reportage i Sydsvenska Dagbladets kulturdel: ”Det känns som att det är på riktigt nu” – Sydsvenskan, 27 mars
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt