Svensk ensamhet blev succé i Polen

Men är ryktet om svenskens ensamhet överdrivet? Har Henrik Höjer rätt när han i en understreckare i Svenska Dagbladet från år 2019¹ räknar upp flera siffror från den internationella statistiken som visar att svenskar långt ifrån är mest ensamma i världen? Till exempel har 97 procent av svenskarna en vän som de kan lita på i kris, och bara 5 procent av svenskarna uppger i olika undersökningar att de har ensamhetskänslor, vilket är faktiskt mindre än i många andra europeiska länder. Här borde man ha i åtanke att hur vi ser oss själva och våra relationer också påverkas av den kultur vi lever i. Samtidigt är det uppenbart att sådana fenomen som ensamboendets expansion inte behöver innebära att den som bor ensam känner sig ensam.

Den tabubelagda ensamheten

Om man analyserar begreppet ensamhet utifrån olika perspektiv börjar man förstå att den finns i alla samhällen, kanske till och med i samma mängd, men tar sig olika former. Man kan känna sig mest isolerad i en dysfunktionell relation trots att man inte lider brist på fysisk närhet. Och det kan vara så att bara den typ av ensamhet som anses vara ett misslyckande eller något skamligt är värd att diskutera som ett samhällsproblem. Finns det någon typ av ensamhet som är tabubelagd i Sverige? Jag har försökt hitta svaret på den frågan i min reportagebok som nyligen kom ut i Polen, Samotny jak Szwed? O ludziach Północy, którzy lubią bywać sami (Ensam som i Sverige? Om nordborna som ibland vill vara för sig själva).

De njuter av svenskarnas förmåga att uttrycka sina behov av egen tid och längtar efter samma form av sekulära andlighet som man i Sverige söker på ensamma promenader i skogen.

Boken handlar om ensamhet, både den njutbara och välbehövda och den som får oss att lida. Den har ett universellt tema, men de flesta intervjupersoner är svenskar och Sverige finns med i titeln (och på min sons Daniel Tubylewicz foton). Oväntat nog blev boken en bästsäljare i Polen, i flera veckor var den på första plats bland fackböcker i Polens största bokhandelskedja. Efter att boken kom ut har många läsare hört av sig till mig. De skriver: ”Det verkar som om jag också är svensk inuti”; ”Det är så befriande att läsa om andra människor som också njuter av egen tid”; ”Sverige känns så nära mig”. Dessa mejl förvånar mig inte det minsta, eftersom jag initialt hade en stark känsla av att just möjligheten att frigöra sig som individ från familjen, som den svenska statsindividualismen stödjer, är något som kan locka (och inte skrämma) människor från andra kulturer – särskilt de mer konservativa.

Ensamhet kan betyda frihet

Visserligen handlar min bok både om ljusa sidor av det som författaren Linus Jonkman kallar för ”självsamhet” och om den ensamhet som vi alla bävar för, som den existentiella ensamheten inför livets slut. Mina polska läsare reagerar dock först och främst på allt det som är positivt. De njuter av svenskarnas förmåga att uttrycka sina behov av egen tid och längtar efter samma form av sekulära andlighet som man i Sverige söker på ensamma promenader i skogen. Polska singlar tröstas av att 40 procent av svenskarna bor i ensamhushåll. Att det är accepterat att vilja leva så. I Polen är det fortfarande lite stigmatiserande att vara medelålders och utan ”sin andra hälft”. Och att skilja sig, särskilt senare i livet, uppfattas som en katastrof. Risken finns ju att man till slut blir ”sam jak palec” det vill säga ”ensam som ett finger”. Fråga mig inte varför just fingret ska vara ensamhetens symbol, men det låter tragiskt i polska öron. Sådana former av ensamhet är, befriande nog, inte problematiska eller tabubelagda i Sverige. Det är inte en slump att just en svensk folkkär författarinna skapat en karaktär som personifierar det i mina ögon svenskaste av ordspråk, ”ensam är stark”. För att se detta tydligt behöver man kanske ha ett utifrånperspektiv, så med Suzanne Brøggers ord: ”Pippi var ju en som förvandlade sin ensamhet och övergivenhet och föräldralöshet till en jättechans som gav henne total frihet!”.²

Svenskar söker närhet genom att hålla distans

Förresten, den distans som finns mellan människor i Sverige är enligt professor David Thurfjell, en av mina intervjupersoner och författaren till boken Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion, det svenska sättet att komma nära varandra. ”Det är inte så att människor i Sverige har ett mindre behov av närhet. Vi lever bara i en kultur som uppmuntrar en viss typ av agerande. Om man har lärt sig att för att bli accepterad måste man behålla distans, gör man det för att få kärlek. Kanske kan man säga att detta med att vara tyst, att tro på det att ensam är stark och kanske bo själv ett tag har förvandlats till vår anknytningsmodell. Vi söker närhet till varandra genom att hålla distans.”

Så det är inte nödvändigt att se det som ett problem att man i Sverige oftare än i andra länder väljer att bo ensam och spendera sin tid på egen hand. Detta är en del av det accepterade sociala spelet.

I Sverige kan man gärna vara singel men tankarna och åsikterna skall tillhöra majoriteten.

Var finns då den ensamhet som man fruktar i det individualistiska Sverige? Att försvaga sina familjeband är man inte rädd för, eftersom det ändå är statens institutioner som förväntas ge individen det stöd i svåra livssituationer som i traditionella samhällen levereras av släktingar. Däremot verkar det mycket skrämmande att frysas ut från en mycket större grupp än den som förenas av blodsband. Det som man ibland verkar närmast patologiskt rädd för i Sverige är att förlora känslan att man tillhör ett större kollektiv av personer med samma värderingar. Det svenska sökandet efter konsensus och den ständiga konflikträdslan verkar komma från en stark ovilja att vara ensam om sina åsikter. Jämfört med den polska mentaliteten är skillnaden markant. ”Där två polacker finns har du också tre åsikter om saken” brukar man säga i Polen. ”Polsk riksdag” kan man säga i Sverige när det är kaos och bråk (i verkligheten berodde den gamla polska riksdagens handlingsförlamning på att varje adelsman hade vetorätt). Ryktet om polackernas brist på konsensus och viljan att provocera och ifrågasätta stämmer hur som helst, och tro mig: det har sina fördelar. Till exempel är det omöjligt att bli utfryst från den polska debatten – man skulle behöva frysa ut alla som deltar i den.

I Sverige kan man gärna vara singel men tankarna och åsikterna skall tillhöra majoriteten; det man vill undvika i Sverige, ibland till varje pris, är intellektuell ensamhet, ensamheten i de egna, spontana tankarna och reaktionerna. Detta påverkar debatten och gör den mer konformistisk än i andra länder.

Jag drömmer om hetsiga diskussioner med svenska vänner

Och nu kommer det som är kanske mest överraskande i detta resonemang. De polska reaktionerna på min bok visar tydligt att vad gäller ensamhet så är det inte bara problematiskt för oss människor att vara ofrivilligt ensamma. Det kan också göra ont om vi inte kan vara ensamma när vi önskar det. Ensamhet är nämligen också något som vi behöver. Immanuel Kant skrev att människan karaktäriseras av ”den osällskapliga sällskapligheten (die ungesellige Geselligkeit). Vi behöver gemenskap och kan inte överleva utan den, men vi saknar också en total autonomi. Med andra ord: vi kan inte leva utan andra, men vi kan inte stå ut med dem heller. Den ensamhet i Sverige som gäller familjerelationer, kroppsligt avstånd, boendeformer och individualism är så allmänt accepterad att den inte påverkar svenskarnas upplevda välbefinnande. Däremot borde man mycket oftare diskutera den ensamhet som många svenskar längtar till, men få vågar sig på. Och det är modet att ensam stå för sina åsikter. Själv känner jag ibland betraktarens utanförskap när jag drömmer om hetsiga diskussioner med mina svenska vänner. Det är också en form av ensamhet.