Den svåra vägen till en ny papparoll

I boken skildras det kluster av kaos och konflikter, kulturella och känslomässiga sammanstötningar som präglade många av de invandrarfamiljer som kom till Danmark runt 1970-talet, de vars barn är medelålders och själva föräldrar i dag. Aydin Soeis syfte är att lyfta fram goda förebilder: män som läser läxor med sina barn, följer med på fotbollsträning, pratar om känslor och går på föräldramöten. Nerven i boken är de fem männens uppgörelse med sina pappor, och den mödosamma vägen mot att utöva ett helt annat slags föräldraskap. 

Svårt att vara en bättre far än pappa

Som för Janus Bakrawi. Hans pappa kom till Danmark från Jordanien 1968, och njöt av friheten. Han hade hört att det fanns fina flickor i Östeuropa, åkte till Polen och hittade sig en fru som han så småningom tog med till Danmark. 1972 föds Janus och två år senare hans lillebror. Deras första år präglas av vanvård och våld. 

1982 blir situationen för kaotisk och de sociala myndigheterna står i begrepp att omhänderta Janus och hans lillebror. Då flyr pappa Bakrawi tillbaka till den jordanska landsby där hans farfar, en palestinsk flykting, för länge sedan hade lyckats köpa sig en bit jord. Sönerna får klara sig bäst de kan medan pappan jobbar 12 timmar om dagen och dricker allt mer. 

Efter fyra år tröttnar pappan och de åker tillbaka till bekvämligheten i Danmark. Där väntar ännu mer elände. Pojkarna hamnar på institution, i dåligt sällskap, i slagsmål och så vidare. Men Janus får också kontakt med ett teatersällskap och blir med tiden skådespelare. 

Åren går, karriären tar fart, han gifter sig och får en dotter. Men han kan inte ta hand om henne. Ensam i lägenheten med sitt barn kommer ångesten. Det måste alltid hända något. Janus festar och super – och skiljer sig. Fortfarande går det ganska bra, tycker han. Men när hans andra fru flyttar ifrån honom kort efter att deras tvillingar fötts, bryter han ihop. Och så börjar en grundlig uppgörelse med allt som har varit, en hård och långsam process mot självinsikt och ett nytt slags ansvarstagande. 

Idealet är en känslomässigt närvarande far vars roll inte skiljer sig nämnvärt från moderns.

När jag talar med Aydin Soei understryker han att det är två parallella skiften som löper genom boken. Dels är det en kulturell förskjutning som äger rum från den ena generationen till den andra, från det auktoritära föräldraidealet som råder i många andra delar av världen, till det moderna västerländska idealet där barnets behov och individualitet står i fokus.

Denna rörelse möjliggörs bland annat av klassresan, från fokus på överlevnad till en tillvaro i trygghet och överflöd. Men lika viktigt är det skifte som samtidigt har ägt rum i majoritetssamhället, där faderskap på bara några decennier har kommit att omdefinieras ganska kraftigt. Dagens pappor förväntas delta redan i omvårdnaden av spädbarn. Idealet är en känslomässigt närvarande far, vars roll inte skiljer sig nämnvärt från moderns. Så var det inte för 30, eller ens 20 år sedan. 

Hur blir man trygg med en rotlös pappa?

Niddal El-Jabris minnesbild av sin pappa är att han ligger på soffan i vardagsrummet och dåsar. Han har en universitetsutbildning från Tyskland men blir sjukpensionär i Danmark och lever bara upp när han får träffa sina vänner och spela kort om nätterna. För att sedan sova bort förmiddagen, slappa i soffan på eftermiddagen, äta middag med familjen, innan nattens kortspel tar vid igen. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år – tills han får cancer och dör när Niddal är 14 år. Fast han dör inte i hemmet, utan insisterar på att flygas ner till Jordanien för att dö och begravas där. För Niddal är det manifesteringen av sveket: att pappan hellre vill vara nära sina döda släktingar än sina levande barn i Danmark.

Hur blir man en trygg pappa om ens egen barndom har präglats av rotlösa och nyckfulla vuxna?

Asim Latif och hans bror placeras på en elitskola i Pakistan, medan resten av familjen finns kvar i Danmark. Det är inte mycket till omsorg de två pojkarna får på internatskolan. Men de lär sig att slåss, och att se ner på ”vanligt folk”. Kulturchocken när de som tonåringar får återvända till Danmark blir närmast existentiell. 

Hur blir man en varm, ansvarstagande pappa om man blev förvisad till andra sidan jorden av sin egen far?

Domen som fälls över död far

I dag leder Asim Latif en organisation som heter ”Baba – fordi far er viktig”. Syftet är att genom kurser stötta män som önskar bli en annan slags pappa än den de växt upp med. I utbildningen ingår ett besök på en kyrkogård där deltagarna får föreställa sig att de själva är döda och ska begravas – och att deras barn ska säga några ord om vilken slags förälder de varit. Asim Latif berättar att det blir en vändpunkt för nästan alla män. 

De har förväntats ta ansvar för familjen på ett sätt som nästan inga etniskt danska eller svenska ungdomar behöver göra.

Och nästan alla deltagare, precis som personerna i boken Fædre, beskriver hur de vill att deras barn ska säga att deras pappor fanns där när barnen behövde dem. Att de lyssnade, stöttade, tröstade och hjälpte dem att utvecklas som individer. Målsättningarna handlar förvånansvärt lite om moral och värderingar – även om sådant som mod och solidaritet nämns här och var. Det är faktiskt slående hur mjuka och genomindividualistiska ideal dessa andra generationens invandrarfäder har. Flera av männen har fått kämpa för att få familjens välsignelse att gifta sig med de kvinnor de själva valt. De har förväntats ta ansvar för familjen på ett sätt som nästan inga etniskt danska eller svenska ungdomar behöver göra. De nya idealen bryter fullständigt med den kollektivistiska människosyn där familjens – eller pappans – önskningar alltid är viktigare än det enskilda barnets behov.

Jag tänker att detta är en för lite uppmärksammad dimension av det vi kallar ”integration”. 

I Sverige betraktas barnen som heliga

För vad är integration? Vad är en integrerad invandrare? En person som försörjer sig själv, talar god svenska och vill vara svensk, en som inte sätter sig för nära andra på bussen, som gillar demokrati och inte går i taket över Muhammedkarikatyrer. Ungefär så? 

Ja – men räcker det?

När jag läser Fædre slås jag av att det mest genomgripande och mest avgörande uttrycket för integration ligger på ett annat plan, kanske här: Verkligt integrerad är bara den som har samma förhållningssätt till det heliga som det omkringliggande samhället. 

Verklig integration skulle alltså kunna beskrivas som en fråga om hur du ser på barn och föräldraskap. 

Vad är heligt i våra sekulariserade västerländska kulturer? Finns det något kvar när Gud är avskaffad och bara dyker upp som kulturkrigsobjekt vid kyrkovalet en gång vart fjärde år? Naturen och planeten har för många blivit projektionsytor för heligheten. Men kanske är barn – och inte minst idéerna om barn – det område dit heligheten överflyttats mest påtaglig. Och till skillnad från naturen är vi i fråga om barn mycket mer överens. Det svenska majoritetsamhället verkar vara enigt om att barn är individer i sin egen rätt, att de måste få utvecklas i linje med sin egen personlighet, fallenhet, lust och egna val. Barnkonventionen har till och med blivit svensk lag, och dess budskap lärs ut redan i förskolan som en trossats. Vi tenderar också att se barn som goda i sig själva, ibland till och med i besittning av ett slags ursprunglig klokhet, ännu oförstörda av civilisationen.

Allra tydligast kan man skönja heligheten i den kollektiva uppfattningen att det inte finns någon värre synd än att skada ett barn. Juridiken kanske inte alltid speglar denna uppfattning, och när barns behov ställs mot vuxnas självförverkligandelust, är det inte sällan barnens behov som åsidosätts. Men det spelar mindre roll; det är föreställningen om att barnen och deras rättigheter och behov är vårt högsta ideal, som visar att barn omges av ett slags helighet. Det gäller för Sverige likaväl som för Danmark.

Verklig integration skulle alltså kunna beskrivas som en fråga om hur du ser på barn och föräldraskap. 

Utbildning är nyckel till mjukare mansroll

Jag frågar Aydin Soei vad som händer med männen som inte gör upp med den auktoritära fadersrollen. Det handlar, svarar han, framför allt om pojkar som inte lyckas skaffa sig en utbildning. För utan utbildning finns ingen status i majoritetssamhället, och då blir den enda kvarvarande statusen, den som man, extremt viktig. Då byter man inte blöjor och försöker förstå sina barns känslor, utan värnar i stället sin maktposition gentemot kvinnor och barn.¹ Det är precis samma killar som – långt innan de hunnit bli fäder – riskerar att bli kriminella.

Just nu kretsar hela samhällsdebatten kring gängkriminalitet och hur nyrekryteringen ska stoppas. Forskningen om kopplingen mellan familjeförhållanden och kriminalitet är inte entydig. En del forskare har hävdat att oförmåga att styra sina barn är den viktigaste av de familjerelaterade förklaringarna. Andra har visat att stora familjer är en avgörande riskfaktor. Men även om det tycks omöjligt att en gång för alla rangordna faktorerna, pekar ändå en överväldigande mängd studier på starka samband mellan dysfunktionella familjer och kriminalitet senare i livet. Barn vars föräldrar är känslomässigt avvisande, har mycket konflikter sinsemellan och uppvisar antisocialt beteende, löper större risk än andra att begå brott. Och tvärtom: varma och engagerade föräldrar tycks kunna minska risken för kriminalitet.²  

Men poängen med välfungerande familjer är inte bara att unga killar ska hindras från att sugas upp av gängen. De är själva förutsättningen för barns trivsel och trygghet. Och frågan är om inte samhällets allra djupaste och mest tragiska ojämlikhet löper just här, mellan de barn som växer upp med kärleksfulla och engagerade föräldrar, och de som inte gör det.