Statsstödd folkbildning för islamism, del 1

I brevet hänvisar Maria Graner till statsvetaren Erik Amnås rapport När tilliten prövas som belägg för att Ibn Rushd står för en ”framgångsrik folkbildningsverksamhet”. Hon påstår också att det saknas ”formella eller organisatoriska kopplingar mellan Muslimska brödraskapet och Ibn Rushd”.

Okunskapen om Muslimska brödraskapet

Brevets innehåll tydliggör att Folkbildningsrådet saknar kunskap om vad Muslimska brödraskapet är. Därför är Folkbildningsrådet också sårbart för informationspåverkan av ledarna i Ibn Rushd. Det visas av att Graner grundar sitt försvar av Ibn Rushd på den bild som förmedlas av de aktiva i studieförbundet som intervjuats av Amnås forskargrupp.²

Sedan 2005 har Ibn Rushd mottagit en kvarts miljard kronor i skattefinansierat stöd som förmedlats av Folkbildningsrådet.

De intervjuades utsagor kan emellertid inte tas för givna som ”sanningen” om Ibn Rushd, då ledare i studieförbundet har starka ekonomiska skäl för att påstå att man varken har med islamism och Muslimska brödraskapet att göra. Sedan 2005 har Ibn Rushd mottagit en kvarts miljard kronor (273 125 244:-) i skattefinansierat stöd som förmedlats av Folkbildningsrådet.³

Till detta kan läggas de tiotals miljoner kronor som genom åren förmedlats av regioner och kommuner. För att kunna behålla dessa skattebaserade inkomster är det förstås nödvändigt att studieförbundet framstår som legitimt och trovärdigt i allmänhetens ögon genom att förneka kopplingar till Muslimska brödraskapet.

Denna världens äldsta och största moderna islamistiska rörelse saknar legitimitet i det svenska och andra europeiska samhällen då den i grunden vill förändra demokratiska system som bygger på sekulära värden.

Global islamistisk rörelse med flera ansikten

Muslimska brödraskapet är i grunden en global rörelse där aktivisterna delar grundläggande ideologiskt synsätt. Aktörerna i rörelsen är sällan politiskt aktiva under namnet Muslimska brödraskapet utan agerar istället inom ramen för olika ”frontorganisationer” med namn som klingar välbekant i den miljö de befinner sig i.⁴

I Mellanöstern och Nordafrika har det ofta handlat om politiska partier, medan man i Europa valt att bygga upp ett organisatoriskt nätverk som täcker in olika verksamheter. Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) är rörelsens svenska ”huvudkontor”. Förbundet sysslar med missionerande verksamhet (dawa) och anser sig själv vara den ledande organisationen i ett svenskt nätverk av organisationer, islamiska skolor och andra verksamheter.

Islamiska Förbundet vill gärna beskriva sig själva som en svensk fristående organisation.⁵ På pappret kan det se ut så, men förbundet är en av de 28 medlemmarna i Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE). I den internationella forskningen har det varit känt i många år att FIOE etablerades 1989 av studenter och politiska flyktingar som var medlemmar i och sympatisörer av Muslimska brödraskapet.⁶

Avgörande för om en islamisk organisation är en del av Muslimska brödraskapets nätverk i Europa handlar i första hand om organisationen ingår i FIOE:s organisatoriska nätverk.⁷ Det är alltså inte avgörande om europeiska organisationer har formella kopplingar till Muslimska brödraskapets ledare i Mellanöstern.

Vilka som är medlemmar är oklart, liksom vilka de samlade inkomstkällorna är.

Detta framkom även i den omfattande brittiska granskning av Muslimska brödraskapets globala verksamhet som leddes av Storbritanniens underrättelse- och säkerhetskoordinator Charles Farr. En av utredningens slutsatser är att Islamiska förbundets brittiska systerorganisation, The Muslim Association of Britain (MAB), ingår i det av Muslimska brödraskapet i Europa etablerade organisatoriska nätverk som binds samman av FIOE. En annan slutsats i granskningen är att stora delar av verksamheten saknar transparens. Vilka som är medlemmar är oklart, liksom vilka de samlade inkomstkällorna är.⁸

Islamiska förbundet följer FIOE:s agenda för Europa, något som visas av att förbundet har samma målsättningar som FIOE och har publicerat texten ”Fördraget” på sin hemsida. Detta dokument – som är en översättning av FIOE:s text ”The Charter of Muslims in Europe” – kan betecknas som ett hemsnickrat ”avtal” mellan rörelsen och europeiska stater.⁹

Dokumentet presenteras av FIOE/Islamiska förbundet som något ”Europas muslimer” står bakom. I själva verket är det bara organisationer som är lojala med Muslimska brödraskapet i Europa som har ställt sig bakom innehållet i texten. Det handlar sålunda om att ett litet antal islamister försöker tillskansa sig tolkningsföreträdet i frågor som handlar om muslimers integration och etableringen av islam i Europa.

Kopplingen till europeiska Muslimska brödraskapet

Islamiska förbundet står idag upptagen som en av sju medlemsorganisationer i Ibn Rushd men i grunden är Islamiska förbundet initiativtagare till etableringen av studieförbundet.

Detta betonas i studieförbundets stadgar där det påtalas att Ibn Rushd bildades ”2001 på initiativ av Islamiska Förbundet i Sverige”. I stadgarna sägs också att studieförbundet ”styrs av sina medlemsorganisationer”, något som innebär att fyra av sju styrande medlemsorganisationer ingår i det organisatoriska nätverk som kan kopplas till den svenska grenen av Muslimska brödraskapet genom personliga och organisatoriska samarbeten. Bland de styrande medlemsorganisationerna finns Sveriges unga muslimer (SUM) som i kammarrätten dömdes att återbetala statsbidrag förmedlade av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) på grund av att organisationen har ”brustit i kravet på att respektera demokratins idéer”. Man kan fråga sig på vilket sätt medlemsorganisationen SUM bidrar till att ”fullborda” den svenska demokratin, som är en av Ibn Rushds målsättningar med folkbildningen.

Det är en klassisk målsättning i Muslimska brödraskapets missionsarbete (dawa) som i Europa har översatts till identitetspolitik.

Relationen mellan Islamiska förbundet och Ibn Rushd gör det rimligt att påstå att det finns ”formella kopplingar” mellan studieförbundet och det europeiska och svenska Muslimska brödraskapet. Varken Islamiska förbundet, FIOE eller Ibn Rushd är direkt styrda av Muslimska brödraskapets organisation i Egypten (eller i Turkiet, där ledarna verkar befinna sig idag). Samtliga ingår dock i ett organisatoriskt nätverk där organisationerna följer samma politisk-religiösa målsättning.

Alla organisationer i rörelsen har målet att bevara och skydda muslimers religiösa identitet från att påverkas av sekulära värderingar.¹⁰ Det är en klassisk målsättning i Muslimska brödraskapets missionsarbete (dawa) som i Europa har översatts till identitetspolitik. Rörelsen fruktar att muslimer ska absorberas av den sekulära kulturen i Europa och därigenom få sin religiösa identitet urvattnad.

Inbäddat i den identitetspolitiska strategin ligger att organisationerna i olika europeiska länder ska ta en ledande roll i frågor som berör muslimer och islam i respektive land. Målsättningen är att rörelsens organisationer ska uppfattas som den ledande muslimska ”rösten” av politiker och tjänstemän. Rörelsen hoppas att en sådan position ska göra det möjligt för organisationerna att bli den dominerande kraften i svenska och andra europeiska muslimers liv. Organisationerna vill ha det avgörande religiösa inflytandet i det som aktörerna själva kallar för ”det muslimska civilsamhället”.¹¹ Med hjälp av omfattande skattefinansiering genom Folkbildningsrådets försorg har Ibn Rushd stärkt sitt monopol som den “muslimska folkrörelsen” som alla blivit beroende av.

Farlig rävsax

Att Sverige har hamnat i denna rävsax är tragiskt och farligt. Politikers naivitet, godtrogenhet och ovilja att stöta sig med muslimska väljare har paralyserat beslutsfattare. Samtidigt har Ibn Rushd varit mycket smarta att positionera sig som gatekeeper mellan muslimer och majoritetssamhället.

Samtidigt har Ibn Rushd i sin samhällsorientering satsat stort på att utveckla islamofobi och antirasism som ett effektivt mobiliseringsverktyg.

Enligt Ibn Rushds egen strategi 2023 har man som ambition att totalt dominera det ”muslimska civilsamhället”. Det är Muslimska brödraskapets tillvägagångssätt i ett nötskal. Enligt deras eget strategidokument har man på nationell nivå som ambition att 80 procent av alla nationella muslimska aktörer samverkar med Ibn Rushd och att 75 procent av alla lokala muslimska föreningar är medlemmar i Ibn Rushd eller samarbetspartner.¹²

Samtidigt har Ibn Rushd i sin samhällsorientering satsat stort på att utveckla islamofobi och antirasism som ett effektivt mobiliseringsverktyg. Det har blivit ett sätt att tysta ner kritiker och de som lyfter fram problem inom muslimska civilsamhället och i särskilt utsatta områden. Tätt sammanflätade med identitetspolitiska aktivister och med ett välkänt akademiskt följe har man skapat ett flertal användbara friktions- och konfliktytor med majoritetssamhället genom åren.

Ibn Rushds strategidokument upplyser att de har för avsikt att skapa certifierade utbildare och en nationell enhet för kurser om islamofobi till offentliga och privata aktörer. Denna ”islamofobi-industri” kommer att förstärka offernarrativet bland minoritetsgrupper gentemot majoritetssamhället. Staten har därmed lyckats med konststycket att skattefinansiera just den polarisering man i andra sammanhang säger sig vilja bekämpa.

Förnekanden och desinformation

Ibn Rushd har gjort det till en vana att förneka alla kopplingar till Muslimska brödraskapet. Det är begripligt att ledare för studieförbundet försöker avvisa sådana kopplingar – de har bokstavligen 100-tals miljoner skäl för det – då det hotar deras legitimitet och trovärdighet på ett sätt som riskerar att urholka deras skattefinansierade imperium. Förnekandet saknar trovärdighet. Oberoende av vad ledarna säger själva, så är Ibn Rushd och Islamiska förbundet delaktiga i ett europeiskt organisatoriskt nätverk som styrs av en odemokratisk ideologi som handlar om att ersätta ett sekulärt styre med ett religiöst statsskick där lagstiftningen är grundad i Koranen.

Det får betraktas som allmänt känt bland många svenska muslimer att Islamiska förbundet och vissa moskéer är “Ikhwan” (kopplade till Muslimska brödraskapet), medan andra följer salafistiska eller andra tolkningstraditioner.¹³ Det blir således något av ett löjes skimmer att gå i opposition mot verkligheten då det är den minst bevarade hemligheten.

Om en organisation ingår i kretsen kring Islamiska förbundet och FIOE så är den en del av det europeiska Muslimska brödraskapet oavsett vilka påståenden om motsatsen som formuleras.

Det är upp till politiker att ta ställning till om hundratals miljoner skattekronor ska användas för att sponsra ett studieförbund som ingår i ett nätverk av organisationer vars ledare aldrig öppet och övertygande tagit avstånd från Muslimska brödraskapets odemokratiska idéer och politiska målsättning.

Under femton år har ett litet kotteri inom Islamiska Förbundet och Ibn Rushd spenderat hundratals miljoner kronor av skattemedel med hjälp och stöd av Folkbildningsrådet för att bygga upp vad man kallar en “svensk-muslimsk folkrörelse.”

Ibn Rushd har framgångsrikt expanderat sin verksamhet genom omfattande skattemedel som mjölkats simultant på statlig, regional och kommunal nivå.

Ibn Rushd har framgångsrikt expanderat sin verksamhet genom omfattande skattemedel som mjölkats simultant på statlig, regional och kommunal nivå.

Som vi visar i den kommande artikeln om Ibn Rushds folkbildningskoloss, där spårbarhet och transparens begränsas ju längre ner i verksamheten man kommer, väcks frågan om Folkbildningsrådet faktiskt kan säkerställa att Ibn Rushd lever upp till demokratikravet, då man saknar adekvat insyn i studiecirkelverksamheten. För detta kräver insyn i och utvärdering av Ibn Rushds många lokala samarbetspartner. Och det har Folkbildningsrådet inte.