Språktester – mellan vetenskap och politik

För min egen del började jag fundera närmare på förhållandet mellan vetenskap och politik för mer än ett år sedan, när Sveriges regering genom januariavtalet enades kring att införa språktest för medborgarskap – ett politiskt förslag som var kontroversiellt i början av 2000-talet. Det ansågs då diskriminerande och till och med rasistiskt. Idag, nästan 20 år senare, ställer sig de flesta politiska partier bakom förslaget och så även svenska folket (både infödda och invandrare.¹

Hur ser kunskapsläget ut? Vilka möjliga förhållningssätt kan en forskare inta i ett infekterat politiskt fält?

Det finns dock fortfarande kritiska röster – och de kommer främst från forskningens håll. För att förstå denna diskrepans, började jag kartlägga den forskning som bedrivits inom olika discipliner om språkkrav. Hur ser kunskapsläget ut? Vilka möjliga förhållningssätt kan en forskare inta i ett infekterat politiskt fält?

Språkkrav och integration

I samband med att januariavtalet presenterades, uttryckte forskarna Maria Rydell och Tommaso Milani oro över språktestförslaget med hänvisning till att vissa svaga grupper skulle exkluderas av en sådan reform.² Norska språkforskare har även medverkat i svenska medier och påtalat att ”språkkrav inte leder till integration”.³

Men vad menas här med integration? De norska forskarna hänvisar till antal beviljade medborgarskap, vilket inte förstås går att likställa med hur ekonomiskt, socialt eller kulturellt integrerade individerna är. Dessa forskare är dock inte ensamma om denna syn på vad integration är; det har under lång tid funnits en uppfattning om att man genom att bevilja medborgarskap också bidrar till integration.

I fallet Sverige verkar det knappast ha fungerat, eftersom ”integrationsproblemen i Sverige sticker ut i nordisk jämförelse”, enligt nationalekonomen Lars Calmfors.⁴ Här bör direkt noteras att Calmfors använder sig av arbetsmarknadsintegration som definition av integration, vilket inte är samma definition som brukas av de norska språkforskarna.

Så vad säger egentligen forskningen om språktest för medborgarskap, finns några svar att tillgå? Detta redogör jag för i rapporten Krävande krav. Vad ska språkkrav vara bra för? (Timbro 2020), som kom i början av mars. En första viktig distinktion som görs i rapporten är att språkkrav har debatterats (i forskning och politik) utifrån två dimensioner: antingen ses det som en funktionell åtgärd, det vill säga att politikerna hoppas att åtgärden ska leda till att incitament skapas för språkinlärning, som i sin tur ska leda till ”bättre integration” eller så kan det ses som en symbolisk åtgärd, som syftar till att stärka medborgarskapet, för vilket det idag inte uppställs några andra krav än vistelsetid i landet.

Den symboliska åtgärden skulle eventuellt på sikt också kunna leda till funktionella effekter. Denna symboliska funktion kan också tolkas på ett annat sätt utifrån en annan tolkningsram: inom kritisk sociolingvistik menar man att det är en diskriminerande praktik som vilar på en assimileringsideologi.

Begränsad kunskap om effekterna

Av rapporten framgår att det finns ytterst lite forskning om språktesters effekter på språkinlärningsresultatet. Däremot finns mycket forskning om de tester som används, och testerna kritiseras av språktestforskare för deras bristande validitet och reliabilitet. Vissa menar att detta omöjliggör själva testningen eftersom det inte finns bra verktyg.

Vidare visar migrationsrättslig forskning att migranter själva är mer positiva till testerna än lärare och migrationshandläggare…

Det är en rimlig kritik, men jag menar dock att det är viktigt i argumentationen att hålla isär den principiella frågan om språkkrav är en rimlig/effektiv reform å ena sidan och frågan om testernas validitet och reliabilitet å andra sidan.

Vidare visar migrationsrättslig forskning att migranter själva är mer positiva till testerna än lärare och migrationshandläggare, där de senare anser att nivåerna som krävs är för höga för svaga grupper och samtidigt för låga för att verkligen leda till arbetsmarknadsintegration. De migranter som uttrycker negativa uppfattningar om testerna är dock typiskt relativt välintegrerade individer som inte har svårt att besvara frågorna, men som upplever dessa som diskriminerande och potentiellt alienerande.

Forskning om språkkrav har också bedrivits inom statsvetenskap och inom ekonomisk historia. En av de främsta forskarna inom fältet är amerikanska Sara Wallace Goodman.⁵ Hon har bland annat skapat ett index, CIVIX, för att mäta graden av medborgarintegration i olika europeiska länder. Inom begreppet medborgarintegration ingår mycket mer än just språktest för medborgarskap, som är aktuellt i Sverige. Där inkluderas också språktest för permanent uppehållstillstånd, samhällskunskapstest och medborgarceremonier. En av hennes studier visar inget samband mellan grad av språk- och samhällskunskapskrav (CIVIX) och social integration, men däremot finns samband mellan grad av språk- och samhällskunskapskrav (CIVIX) och politiskt intresse och förmåga att fatta politiska beslut.

Enligt en annan, nyare studie från 2019, författad av statsvetaren Michael Neureiter,⁶ finns ett samband mellan grad av språk- och samhällskunskapskrav (CIVIX) och ekonomisk integration.

Ekonomhistorikerna Jonas Helgertz, Anna Tegunimataka och Pieter Bevelander har gjort en studie som kommer fram till andra resultat, men har också ett annat upplägg.⁷ De visar att trots att Danmark och Sverige uppställt så olika medborgarskapskrav, så kan man inte konstatera nämnvärda skillnader gällande arbetsmarknadsintegration hos migranter som beviljats medborgarskap. Dessa resultat ser alltså ut att peka i en annan riktning är Neureiters resultat.

De resultat som jag gått igenom hittills härrör från framför allt empiriska studier. Olika forskningsområden har på olika sätt försökt mäta effekten av språkkrav, alltså den funktionella dimensionen. Det finns emellertid också mer teoretiskt orienterad forskning, som snarare närmar sig den symboliska dimensionen. Kritisk sociolingvistisk forskning menar att testerna exkluderar och i förlängningen diskriminerar, eftersom de bygger på en assimiliationistisk ideologi. Detta är resonemang som bland annat Tommaso Milani, en av de mest aktiva forskarna inom språktestdebatten, framför i en artikel från 2008⁸. Denna hållning delas av ett antal internationella forskare verksamma inom kritisk sociolingvistik.

Ett annat spår inom språkpolicy-fältet är det som språkvetaren Leigh Oakes och den politiska filosofen Yael Peled kallar för normativ språkpolicyforskning.⁹ De undersöker framför allt språkpolicy i Québec utifrån begrepp inom politisk teori, såsom olika medborgarskapsmodeller. De menar att språktest är kompatibelt med en republikansk medborgarskapsmodell, men mer problematiskt utifrån en liberal medborgarskapsmodell. Detta är alltså resonemang som förs på politisk-filosofisk nivå och beskriver inte faktiskt utfall av policy.

Det står dock klart att både empiriska och normativa dimensioner behöver inkluderas i politiskt beslutsfattande. Utöver detta finns självklart också realpolitiska ställningstaganden.

Varför språktester?

Den första frågan man måste besvara är: vad vill man uppnå med språktester för medborgarskap? Vill man uppnå bättre arbetsmarknadsintegration, ökade möjligheter till demokratiskt deltagande eller är det rent av ett sätt att skydda den status som man vill att det svenska medborgarskapet ska innebära? Forskning om effekterna är som sagt begränsad.

Det är en empirisk fråga hur attraktivt det är att få ett svenskt medborgarskap.

Än så länge finns ingen evidens för att språktest skulle vara en garant för att vuxnas andraspråksinlärning förbättras. För att motivet att lära sig svenska ska öka genom krav måste det rimligtvis framstå som eftersträvansvärt att bli svensk medborgare och betydligt sämre att inte vara det. Det är en empirisk fråga hur attraktivt det är att få ett svenskt medborgarskap. Dessutom är det även rimligt att anta att den allra viktigaste faktorn för språkinlärning är träning på det nya språket i vardagen; en avgörande åtgärd vore då att minska antalet icke-svensktalande på samma plats och bryta isolering från majoritetssamhället. Att ”alla snabbt måste lära sig svenska”, enligt Ulf Kristerssons önskemål, framstår som önskvärt med tanke på den starka koppling som finns mellan språkkunskaper och arbetsmarknadsintegration, men mindre realistiskt utifrån den segregation som vuxit fram.

Det innebär inte att språktestreformen ändå inte kan ha ett syfte, men än så länge tyder en hel del på att detta syfte är mer meningsskapande och symboliskt än funktionellt. Vad man anser om denna symbolik– om den stärker medborgarskapet och demokratin eller är diskriminerande – är en normativ fråga.

Efter att ha kommit ur rapportförfattandet ganska tomhänt på givna slutsatser, kom jag i kontakt med artiklar av den belgiske sociolingvisten Jürgen Jaspers. Han skriver i en nyutkommen artikel i den vetenskapliga tidskriften Language, Culture and Society om auktoritet och moraliska dimensioner då forskare förespråkar olika policyer inom flerspråkighet.¹⁰ Han menar att språkforskare ofta ramar in debatter rörande policyfrågor som vetenskapliga i stället för att vara tydliga med att det handlar om politiska spörsmål. Forskare som debatterar frågeställningar som berör språkpolicy, presenterar ofta dessa spörsmål som om de hade antingen sanna eller falska svar, menar han. I stället borde man erkänna att det handlar om frågor om vad som är ideologiskt, politiskt och moraliskt rätt.

Att framställa spörsmålen som enbart vetenskapliga, gör att mottagaren får intrycket av att det rör sig om ett självklart val. Jaspers menar vidare att det säkerligen kan vara så att forskare ofta tagit till denna strategi i sammanhang där politiker är mycket ovilliga att lyssna, när de ignorerar icke-önskvärda forskningsresultat och till och med vill misskreditera forskarna. Jaspers menar att det då är en förståelig strategi att forskare, i egenskap av just sin yrkesroll, försöker peka på objektivitet och faktiska effekter. Han avfärdar dock denna strategi och menar att den skapar en ensidig interaktion med det omgivande samhället där ”forskarna alltid vet bäst”.¹¹

I de flesta fall är det dock en mer produktiv strategi att erkänna värdeskillnader och utifrån dessa presentera olika handlingsalternativ.

Det som Jürgen Jaspers i stället förespråkar är att forskare borde agera som hederliga förmedlare av alternativ (”honest brokers of alternatives”), ett begrepp som han plockat upp från den amerikanske statsvetaren Robert J. Pielke Jr som skrivit mycket om förhållandet mellan vetenskap och politik.¹² Pielke beskriver olika förhållningssätt som en forskare kan agera på. I vissa begränsade fall, i akuta lägen, där det också finns stor värdekonsensus, kan det vara rimligt att forskare agerar som ”vetenskapliga domare” och alltså med sin expertis avgör hur man bör agera politiskt.

I de flesta fall är det dock en mer produktiv strategi att erkänna värdeskillnader och utifrån dessa presentera olika handlingsalternativ. Då kan beslutsfattare, utifrån dessa alternativ, agera utifrån sina egna värderingar. Forskningen kan på så vis få ett bredare genomslag och samtidigt uppfattas som trovärdig i både det ena och det andra politiska lägret.