Om du tvingas kämpa mot ”dagordningen” i val efter val så måste du nog förr eller senare ställa dig frågan: Är det verkligen en ”dagordning”?

Det är fredag, hyfsat väder och invigningsdags för Socialdemokraternas kongress i Örebro. Ingen verkar dock särskilt peppad. Det politiska läget är som det är, och den sista droppen entusiasm lär ha runnit ut när partiets officiella valanalys damp ner i tisdags.

De dråpliga sammanfattningarna har kommit på bred front de senaste dagarna.

”Ett arbetarparti som arbetarväljarna ratar. Ett välfärdsparti vars förtroende i välfärdsfrågorna sjunker. Ett parti som säger sig representera hela landet men som backar stadigt på landsbygden. Ett självutnämnt framtidsparti som unga människor inte röstar på.”

Grymtar Daniel Swedin i socialdemokratiska Aftonbladet.

”Socialdemokraterna blir Folkpartiet: Ett storstadsparti för TCO-medlemmar som sänker värnskatten och ser det som sin bärande uppgift att skydda den liberala demokratin mot destabiliserande krafter långt in i LO-leden.”

Fnittrar Arvid Åhlund i något mindre socialdemokratiska Di.

Kommunikationen stördes av politik

Analysen är förvisso ingen klang-och-jubelföreställning, och synen på valresultatet är som väntat ambivalent: Dåligt, men bättre än befarat. Däremot, och mycket på grund av detta, får själva kampanjhantverket väl godkänt.

Valkampanjen var till större delen bra, sammanhållen och intensiv, om än kanske lite väl intensiv mellan varven:

”Den lokala och regionala partiorganisationen upplevde att det emellanåt var svårt att orientera sig i de frekventa utspelen och förslagen”, konstaterar analysgruppen.

För oss som också försökte hänga med i det politiska 2018 är det lätt att känna sympati med de drabbade.

Så vad var då problemet? Man kan nog sammanfatta det så här: Verkligheten svarade inte riktigt upp mot kampanjen. Några exempel ur analysens digra genomgång:

Det var rätt att kommunicera en hårdare linje i migrationspolitiken, eftersom det skulle ge utrymme att prata om annat. Kommunikationsproblem uppstod dock när man samtidigt, i verkligheten, gick fram med den så kallade gymnasieamnestin.

De många politiska utspelen om sjukvården kom och levererades som planerat. Väljarna var dock upptagna med att stå i vårdkö.

Bilden av LSS blev negativ (för partiet)

Valanalysens upptagenhet vid ”kommunikation” och ”bilder” blir stundtals lite komisk. På sid 26 finns ett talande stycke om assistansersättningen:

”Regeringens försök att få bukt med de stigande kostnaderna för LSS väckte kraftigt motstånd i delar av civilsamhället och detta utnyttjades maximalt av de andra partierna. Detta kan ha bidragit till att undergräva bilden av Socialdemokraterna som välfärdens främsta försvarare. Regeringen förändrade dock sin kommunikation i frågan inför valrörelsen och frågan blev inte så framträdande som förutspåtts.”

Okej. Och hur gick det för de assistansbehövande? vill man nästan fråga. I verkligheten, alltså.

Alla partier sysslar förstås med kommunikationsplaner, men det är något särskilt med just Socialdemokraterna när det kommer till sådant här. Inget annat parti hade en stor, offentlig debatt om ”valstrategin”. Vanliga partier brukar bråka om politiken, eller möjligen om partiledaren. I S är strategi och politik däremot så intimt sammantvinnade att det är svårt att se var det ena slutar och det andra börjar, om det nu ens gör det.

Det ska dock sägas att valanalysen också medger att verkligheten finns, även för personer inom partiet. Vad gäller migrationspolitiken, exempelvis:

”Det står i efterhand klart att retoriken i samband med presentationen blev onödigt hård. Det blev dock uppenbart att kritiken inte bara handlade om tonalitet och retorik utan att omsvängningen av migrationspolitiken inte hade förankrats tillräckligt väl i partiet.”

Det får man väl nästan hoppas, för alla inblandades skull.

Ett parti i opposition mot dagordningen

Ändå är det ett väldigt och genomgående tjat om ”dagordningen”. Valanalysen konstaterar att trots alla ansträngningar för motsatsen så handlade det politiska samtalet i valrörelsen i allt för hög utsträckning om frågor som inte gynnade Socialdemokraterna.

Det är något som känns bekant med det. Har jag inte hört det här förr..? Jo. Men var?

Just det! I Socialdemokraternas förra valanalys!

I valet 2014 var det ju, när jag undersöker saken, också ohyggliga bekymmer med ”dagordningen”. Den gången var det dock mest Fredrik Reinfeldts fel.

Här någonstans uppstår några frågor, som möjligen kräver en egen utredargrupp:

Om du gång på gång missgynnas av ”dagordningen”, då kanske det inte är någon ”dagordning”. Det kanske inte handlar om konstant otur med vädret, utan snarare om att du helt enkelt har fel kläder i garderoben.

”Dagordningen” kanske egentligen är tidens frågor, och det du behöver är kanske inte en ny enhet för sociala medier, utan femton utredare och ett politiskt ledarskap. Kanske.

Vi får väl se hur det blir med den saken. Om än inte redan nu i Örebro.