Vad man får och vad man bör

Han blev tyst ett tag, blicken vändes liksom inåt och han såg ut som om han ville väga varje ord på guldvåg innan han svarade.

– Alltså… jag är inte det minsta religiös men hade jag berättat för några av mina nordafrikanska vänner att jag var på fest i en lägenhet där detta fanns på väggen – de hade inte trott mig, sa han till sist.

Våra svenska tabun

Jag ägnade en lång stund av vårt fortsatta samtal åt att försöka förstå vad som i hans ögon var så oerhört med de slarviga teckningar som för mig bara var några streck på ett papper. Jag vet inte om jag helt förstod, men fick ändå en en slags aha-upplevelse när han ställde en motfråga till mig:

– Vad skulle vara totalt tabu för någon i Sverige att hänga på väggen hemma? Något som skulle få vänner att protestera och säga upp bekantskapen?

Jag skulle inte ta till våld mot någon med verklighetstrogna teckningar eller fotomontage av barnpornografi på väggen, men skulle definitivt bli upprörd

Jag funderade ett tag och kom fram till att bilder föreställande barn i sexuella situationer (här åsyftas alltså fiktiva bilder och inte dokumentationer av verkliga övergrepp) eller tortyr av djur, nog skulle kunna skapa en liknande motvilja och upprördhet hos infödda, ”kulturellt kristna” svenskar som satiriska avbildningar av islams profet Muhammed tycks göra hos många muslimer. Även om ytterst få skulle dra det så långt som till våldshandlingar.

I grunden är jag närmast en yttrandefrihetsfundamentalist och skulle aldrig vara beredd att ta till våld mot någon som hängde verklighetstrogna teckningar eller fotomontage av barnpornografi eller djurplågeri på väggen, men jag skulle definitivt bli upprörd. Kanske skulle någon liten del av mig rentav förstå den som ville gå så långt som att protestera mot det med våld.

Alltsedan mitt samtal med den eftertänksamme mannen från Nordafrika har jag sett frågan om yttrandefriheten och muhammedkarikatyrerna som lite mer komplicerad än vad jag gjorde innan. I Sverige pratar vi ofta salvelsefullt och övertygande om vikten av integration. Men mer sällan om vad det faktiskt skulle kräva av oss i majoritetsbefolkningen. Rent semantiskt betyder integration ett sammanförande till en enhet där delarna samspelar. Och menar vi allvar med denna idé om samspel, om vi inte i själva verket menar assimilation vilket jag allt oftare misstänker, så innebär det rimligen i sin tur både att ge och ta. Ja, rentav att göra avkall på en del av de principer som vi anser vara viktiga, på samma sätt som de som kommer hit förväntas göra detsamma.

Frankrikes kompromisslösa väg

I Frankrike – precis som i Sverige – är yttrandefrihet och sekularism grundläggande värderingar som alla förväntas omfatta, eller åtminstone tolerera. Samtidigt tycks landet vara berett att gå längre för att försvara dessa principer än Sverige och är därtill långt hårdare drabbat av våldsam islamistisk fundamentalism. Frankrikes nutidshistoria är full av dåd med just sådana förtecken. Exemplen nedan är bara några bland många fler.

• 19 mars 2012: Fyra människor, däribland tre barn, dödas och en skadades allvarligt när en man går till attack med skjutvapen mot en judisk skola i Toulouse.
• 7 januari 2015: Två män hotar sig in på redaktionen för satirtidskriften Charlie Hebdo och mördar 12 personer.
• 13 november 2015: Ett antal män beväpnade med automatvapen mördar 130 personer på olika platser i Paris, merparten vid konsertlokalen Bataclán. Fler än 350 skadas.
• 14 juli 2016: Under firandet av nationaldagen i Nice rammas mängder av människor av en lastbil på strandpromenaden Promenade des Anglais. 86 personer dör och 400 skadas.
• 26 juli 2016: En 85-årig präst får halsen avskuren av två 19-åriga män i sin kyrka.
• 12 maj 2018: En knivbeväpnad man dödar en person och skadar fyra i centrala Paris. Han skjuts till döds av polisen.
• 25 september 2020: En 18-årig man med ursprung i Pakistan går till attack med en köttyxa mot två personer utanför de lokaler där Charlie Hebdo tidigare hade sin redaktion. Dådet skulle vara en hämnd för att tidskriften återpublicerat sina muhammedteckningar i samband med rättegången om den ursprungliga attacken mot tidskriften 2015.

Frankrikes reaktion på denna terror – och kanske framför allt på attackerna mot Charlie Hebdo – har varit att tydligt signalera att man inte tänker vika en tum. Bland annat infördes en fördjupad undervisning i yttrandefrihetens grunder för fjärdeklassare som geografi- och historielärarna ansvarar för. Det var vid ett sådant tillfälle som den 47-årige läraren Samuel Paty förevisade satirteckningar föreställande islams profet Muhammed. Detta efter att först ha gett muslimska elever möjlighet att lämna klassrummet för att slippa utsättas för bildvisningen. För det fick han plikta med sitt liv då han förra fredagen attackerades med kniv och sedan halshöggs av en 18-åring med tjetjenskt ursprung. Gärningmannen lade efter mordet dessutom upp en bild av den dödade lärarens stympade kropp på sociala medier.

Under den stämningsmättade ceremonin i onsdags där Samuel Paty hedrades och postumt tilldelades Hederslegionen, riktade sig president Macron direkt till den mördade läraren.

– Vi kommer att fortsätta. Vi kommer att försvara den frihet som du lärde ut så bra och vi kommer att bära sekularismen högt. Vi kommer inte att avstå från karikatyrer och teckningar.

För att understryka detta budskap tog den socialistiska regionpolitikern i Frankrikes sydligaste region Occitanie, Carole Delga, initiativet att visa några av Charlie Hebdos muhammedkarikatyrer i jätteformat på husfasader i Montpellier och Toulouse.

Den övergripande frågan blir då vilka principer som är så viktiga att vi inte kan kompromissa en tum och vilka som ändå går att diskutera.

Frankrike har utan tvekan valt kompromisslöshetens väg och kanske ska också Sverige följa det franska exemplet. Men i så fall ska det inte ske i sedvanlig svensk naiv tradition där varje konsekvens kommer som en total (och ”oacceptabel”) överraskning. Istället bör det i så fall göras med öppna ögon och i full medvetenhet om att det kommer att finnas ett pris att betala. För att visa sådant som i mångas ögon är otänkbart – bland många infödda svenskar kan det handla om sexualiserade barn (därför har vi också förbjudit det i lag), för många troende muslimer handlar det om islams främste profet – det kan inte göras utan att väcka starka känslor, som i sällsynta fall också åtföljs av våldshandlingar. Kanske är det också just därför provokativt lagda konstnärer och publicister dras till sådana teman.

Det som aldrig går att förhandla om

Den övergripande frågan blir då vilka principer som är så viktiga att vi inte kan kompromissa en tum och vilka som ändå går att diskutera. Det jag ibland har saknat i diskussionen om muhammedkarikatyrerna är ett djupare resonemang om varför det är så viktigt att utmana just detta, muslimska, tabu snarare än att exempelvis testa gränserna för hur långt man kan gå i sexualisering av barn eller i grafiska skildringar av djurtortyr. Vad exakt är det som skall uppnås eller försvaras? Är det de muslimska extremisternas totalt oproportionerliga reaktioner som gör detta tabu särskilt värdefullt att utmana? Eller är det något annat?

De våldsdåd som skett i muhammedkarikatyrernas kölvatten kan aldrig försvaras eller relativiseras. Samtidigt har varje ansvarsfull publicist plikten att fundera över vilka tabun som bör brytas och varför. För om vi tänker efter finns det massor av underförstådda regler som publicister följer av hänsyn till andra. Vi visar sällan döda människor på bild, vi är extremt försiktiga med att visa filmer eller bilder på verkliga våldshandlingar som mord eller grov misshandel osv.

Yttrandefriheten och separationen mellan stat och religion är för mig  några av de hörnstenar i det svenska samhällsbygget som är så viktiga att de aldrig får förhandlas bort. Däremot menar jag att det finns anledning att visa gott omdöme i den praktiska tillämpningen av dessa principer. Utmanandet av det muslimska tabut att försöka avbilda islams profet Muhammed framstår i mina ögon som en rätt onödig och destruktiv manifestation av yttrandefrihet som man av ren hänsynsfullhet kan avhålla sig från. I vart fall tills jag hör ett gott argument för motsatsen. På samma sätt som de allra flesta är överens om att avhålla sig från att publicera mer eller mindre naturtrogna avbildningar av barn i sexuella situationer eller explicita skildringar av utdraget djurplågeri.

Det går också för den som så önskar att pröva var yttrandefrihetens gränser går gällande barnpornografibrott (mangateckningarna som prövades i Högsta domstolen 2012 är ett exempel på det). Likaväl som det går att göra konst av Jesus i en sexuell ormgrop med andra män och kvinnor. Och det går självklart att avbilda Muhammed som terrorist eller hund. Jag tycker också att det även fortsättningsvis ska vara lagligt. Men bara för att man får betyder det inte att man bör.