Men mitt i alla mina förhoppningar skaver det ändå någonstans när jag följer rapporteringen. Jag tittar ofta både på norska tv-nyheterna Dagsrevyen och SVT:s Rapport. Ganska ofta får jag känslan av att den norska versionen helt enkelt är mer transparent om kärnfrågor – som vad är egentligen den nationella strategin. Exempelvis i torsdags kväll.
Denna torsdag hade Folkhälsomyndigheten meddelat att ytterligare 24 personer avlidit i Sverige, smittade av coronaviruset.
SVT Rapport hade ett löp med huvudnyheter som handlar om att kronprinsessan besöker fältsjukhus, frivilliga anmäler sig till att arbeta i vården. I Bergs kommun får alla över 70 maten hemkörd gratis och i Spanien är läget illa. Hjältar, prinsessan och folket enade mot hotet. Dygnssiffran över döda nämndes inte i hela programmet.
Jag förstår att man i det här läget inte vill låta varje nyhetssändning bli ett maraton i deprimerande nyheter. Dagen innan, på onsdagen 25 mars, hade Rapport trots allt som huvudnyhet 18 döda i Stockholm på ett dygn. Men det blir också konstigt när man får känslan av att syftet är att skapa tillförsikt och lugn.
Socialstyrelsen meddelade också under torsdagen att man publicerat ett beslutsstöd för vilka som ska prioriteras till intensivvårdsplatser under extraordinära förhållanden, som corona-krisen. Dokumentet har tagits fram för att kunna användas om situationen blir som i Italien. Rått uttryckt handlar det om att ge läkarna en vägledning till vilka som ska dö och vilka ska få en chans att klara sig.
Det nämndes inte heller i Rapport.
I Norge har det varit en högljudd diskussion om de prioriteringar som vården kan tvingas att göra. Det har varit läckor långt i förväg och stora inslag i de norska tv-nyheterna – exempelvis när det i ett förarbete stod att ålder skulle vara ett kriterium. Den svenska myndigheten skriver att biologisk ålder kommer att vara central i bedömningen. Social ställning kommer inte att spela någon roll vid fördelning av vårdplatser. Skulle kungen och drottningen att få vård om de blir sjuka? Vården kan behöva välja bort patienter med goda möjligheter att klara sig. Frågorna som behöver offentlig diskussion är många.
Norska nyheter drar åt andra hållet med skrämmande siffror
Jag vill understryka att jag inte försöker antyda att det sker någon mörkläggning. Rapport på torsdagen redovisar oroväckande inrikes nyheter, även om de inte lyftes fram på löpet. På flera håll i landet trotsar regionerna Folkhälsomyndigheten och uppmanar inte vårdpersonal att använda skyddsutrustning som munskydd, sannolikt eftersom det råder brist på sådana. Reporterns frågor möts av en anmärkningsvärd tystnad från ansvariga i region Stockholm.
Norska dagsrevyen drar åt andra hållet. De inleder sitt program med skrämmande siffror att en av tre norrmän är i riskgruppen för att bli allvarligt sjuka av corona.
Norska public service redovisar sina siffror tydligt med grafik: 270 sjuka, 96 får eller har fått intensivvård, 14 döda totalt och inga registrerade dödsfall under dagen. Den norska strategin verkar funka, menar de i studion.
Sedan sänder de ett reportage från Sverige.
– De lever nästan som förr. Går på kafé, koser sig i vårsola. Broderfolket vårt på den andra sidan gränsen, säger reportern till bilder från ett soligt Malmö. Men det var 18 döda bara under gårdagen i Stockholm. 2900 smittade. Likväl håller svenskarna på strategin att hålla samhället tämligen öppet, fortsätter reportern och klipper över till Anders Tegnell som kommenterar siffrorna. Fler och fler kommer att avlida, säger Tegnell:
– Samtidigt måste man sätta det i någon form av relation. All respekt för de här 18 avlidna, det är förstås fruktansvärt sorgligt, men varje år dör 1500 av influensa. Någonstans måste man titta på det på det sättet, säger Tegnell.
Det är ett påstående som väcker frågor. Vården i New York och Italien brukar inte tvingas ner på knäna under en vanlig influensa. Rapport på torsdagen berättar att i Sverige har nu 66 personer avlidit och 178 har intensivvårdats, men vi får inte någon prognos av vad vi kan vänta oss för utveckling, givet kurvorna och vårdplatser. I övriga landet är läget inte lika allvarligt. Samtidigt är det inte aktuellt att isolera Stockholm, får vi veta. Men varför inte då?
Även NRK nämner diskussionen om att sätta Stockholm i karantän. Men de norska nyheterna säger att Folkhälsomyndigheten har kommit fram till att det skulle ha liten effekt. Coronaviruset är redan igång med att sprida sig över hela Sverige, avslutar reportern (utan att redovisa vad han bygger det sistnämnda påståendet på).
I Sverige är det som om det ligger en gröt av otydlighet och ansvarsförvirring mellan regioner och stat, myndigheter och enskilda individer.
Ingen avundas de ansvariga politikerna eller Anders Tegnell och de andra tjänstemännen på Folkhälsomyndigheten och deras kollegor i världen. De fattar sina beslut på snabbt skiftande grund där den vetenskapliga debatten går het.
I Norge är det hälsoministern Bernt Høie som svarar på kritiska frågor om prioritering och de hårda reglerna som regeringen infört för att inte sjukvården ska bli överväldigad.
I Sverige har ministern bollat vidare frågor till tjänstemännen. Läs exempelvis gärna journalisten Ludde Hellbergs försök att få svar på frågan om Sveriges behov av att bygga ut testkapaciteten (Kvartal 25/3). Kontrasten mot hanteringen av den ekonomiska krisen har varit tydlig. Där har finansminister Magdalena Andersson stått i första ledet och inte hänvisat jobbiga frågor till tjänstemän på finansdepartementet.
Det går samtidigt inte att säga att norsk public service är felfri eller opåverkad av den politiska kontexten. Man saknar mer kritiska frågor om hur långsiktigt realistisk den norska strategin att undertrycka epidemin är.
Man bör också framhäva att journalisterna på SVT Nyheter ofta hållit hög klass under krisen – inte minst Europakorrespondenten Christoffer Wendick borde få ett pris. På fredagskvällen hade Rapport ett längre inslag om just det svenska experimentet jämfört med grannländerna.
Kanske är känslan av att det ibland står en elefant i rummet inte journalisternas fel. I Sverige är det som om det ligger en gröt bestående av otydlighet, ansvarsförvirring och tystnad mellan regioner och stat, myndigheter och ända ner till enskilda individer.
Kanske är det bra, hoppas jag. Kanske hjälper otydligheten mot den politisering som leder till överdrivna åtgärder, som man från svensk sida har hävdat görs i andra länder.
Det kan ju visa sig i det långa loppet att den svenska linjen är rätt, att Sverige byggt upp flockimmunitet och de äldre är mer skyddade här. Eller hur var det nu igen. Är det vår strategi?