Självförsörjning viktigare än sysselsättning

En fråga som går att ställa sig är varför inte kompletterande och mer rättvisande statistik rörande den ekonomiska integrationen används?

Detta har historiskt sett varit en utmärkt konjunkturindikator, men den ger ingen fullständig bild av hur många individer som uppnår tillräckliga inkomster för att försörja sig själva. Något som bland andra ekonomen Bo Södersten påpekade redan för 20 år sedan. En fråga som går att ställa sig är varför inte kompletterande och mer rättvisande statistik rörande den ekonomiska integrationen används?

I studien När blir utrikesfödda självförsörjande?, publicerad vid Entreprenörskapsforum, undersöker jag tillsammans med Johan P Larsson vid Cambridge University dels hur lång tid det tar för utrikesfödda att bli självförsörjande, dels hur hög andel som är självförsörjande. Därutöver undersöker vi hur olika faktorer som till exempel ursprungsregion och utbildningsnivå samt om så kallade utsatta områden påverkar självförsörjningsgraden.

Låg inkomstgräns

Vi har i analysen valt att sätta en låg inkomstgräns på fyra prisbasbelopp, vilket i 2019 års priser motsvarade en årlig bruttoinkomst på 186 000 eller en månadsinkomst på 15 500 före skatt, motsvarande ca 12 600 kronor netto (efter genomsnittlig inkomstskatt).

Detta kan ses som en absolut lägsta gräns för självförsörjning, och ligger lägre än de kollektivavtalsmässiga lägstalönerna vi har i Sverige. Detta motsvarar i dagsläget ungefär 50 procent av medianlönen, vilket även utgör OECD:s definition av den relativa fattigdomsgränsen. Då det framför allt är individer i arbetsför ålder som är intressanta att studera så omfattar analysen samtliga individer i åldrarna 20–64 år, under perioden 1990 till 2016. Vi gör ingen åtskillnad mellan arbetskrafts-, asyl- och anhöriginvandring.

Med denna lågt satta gräns för självförsörjning finner vi att en majoritet av utrikes födda i arbetsför ålder (20 – 64 år) under perioden 1990 till 2016 inte har uppnått självförsörjning. År 2016 saknade drygt 600 000 utrikes födda självförsörjning.

Detta innebär att självförsörjningsgraden är betydligt lägre än sysselsättningsgraden, samt att sysselsättningsstatistiken inte ger en fullödig bild av den ekonomiska integrationen av utrikes födda. Självförsörjningsgraden är lägre än sysselsättningsgraden oavsett ursprung, men med betydande skillnader. Självförsörjningsgraden (sysselsättningsgraden) var år 2016 73 (89) procent för inrikes födda och individer födda i våra nordiska grannländer. Motsvarande siffror för grupperna från Afrika respektive Mellanöstern var 38 (63) procent respektive 36 (56) procent. Individer från södra Europa och Balkan intar en mellanposition med 59 (77) procent.

Man kan alltså notera att även inrikes födda har en lägre självförsörjningsgrad än sysselsättningsgrad.

Samtidigt tog det i genomsnitt 12–13 år för hälften av utrikes födda att uppnå självförsörjning.

Även tiden mellan migrationstidpunkten och tidpunkten för att självförsörjning uppnås är längre jämfört med vad sysselsättningsstatistiken ger för handen. För hälften av alla utrikes födda tog det fyra till fem år att uppnå sysselsättning. Samtidigt tog det i genomsnitt 12–13 år för hälften av utrikes födda att uppnå självförsörjning. I figuren nedan ingår individer som var 20 år eller äldre vid migrationstillfället, dock högst 64 år. Från figur 1 framgår skillnaderna i sysselsättning och självförsörjning tydligt.

Figur 1

Inkluderar individer 20–64 år som vid migrationstidpunkten var äldre än 19 år och täcker tidsperioden 1990–2016. Kurvorna visar andelen individer som nått upp till: 1) sysselsättning, 2) självförsörjning (fyra prisbasbelopp). Det grå fältet visar antalet individer som vistats ett visst antal år i landet. Det vill säga relativt få individer har befunnit sig i landet 20 år jämfört med hur många som befunnit sig låt säga 5 år i landet. 

Vi har även undersökt skillnader mellan de områden som svenska polisen identifierat som ”utsatta” och icke utsatta områden. Skillnaderna är tydliga, se figur 2. Efter fem till sex år är strax under 60 procent i icke utsatta områden sysselsatta, och i utsatta strax under 50 procent. Detta är siffror som vi vant oss vid, men de är likväl alarmerande.

Sysselsatta men ej självförsörjda

Motsvarande siffror för självförsörjning ligger på ungefär 30 procent i icke utsatta områden och drygt 20 procent i utsatta områden. Det innebär med andra ord att för utrikes födda som befunnit sig omkring 5 år i landet är sysselsättningssiffrorna dubbelt så höga jämfört med självförsörjningssiffrorna.

Figur 2

Inkluderar individer 20-64 år som vid migrationstidpunkten var äldre än 19 år och täcker tidsperioden 1990–2016. 

Den bild som växer fram är problematisk och dessvärre finns det flera faktorer som talar för att ovan redovisade siffror ändå överskattar självförsörjningsgraden. De fyra prisbasbelopp vi använt oss av är onekligen en lågt satt gräns för självförsörjning. Dels går det att ställa sig frågan om det är en tillräcklig inkomst för att livnära sig, dels bör en självförsörjningsdefinition ta hela livstidsinkomsten i beaktande. Vilka inkomstnivåer ska en individ uppnå för att klassas som självförsörjande, och hur länge måste dessa inkomster upprätthållas för att en individ ska ses som självförsörjande ur ett livtidsperspektiv? Denna fråga är komplicerad för en välfärdsstat som den svenska med generösa och extensiva bidrags- och transfereringssystem.

Kan någon ses som självförsörjande om vederbörande ändå varit nettobidragstagare över sin livscykel?

En mer strikt definition av självförsörjning bör ta sin utgångspunkt i principen att en individ över sitt liv betalar in mer än vad som erhålles i form av olika transfereringar. Kan någon ses som självförsörjande om vederbörande ändå varit nettobidragstagare över sin livscykel? Detta är svårt att operationalisera, men torde i praktiken innebära betydligt högre inkomstströsklar än fyra prisbasbelopp. Sett ur ett livstidsperspektiv är den gräns vi använt oss av således en synnerligen låg inkomsttröskel.

Ökad arbetslöshet

Slutligen, den djupa ekonomiska krisen vi nu befinner oss i början av har redan resulterat i stigande arbetslöshet och minskad självförsörjning. Till följd av covid-19 har arbetslösheten under mars och april ökat snabbt och ytterligare har därutöver varslats. I april steg arbetslösheten med ca 80 000 till 449 000 individer. Detta innebär med andra ord att både arbetslöshetsstatistiken och sysselsättningsstatistiken är otillräckliga indikatorer på ekonomisk integration och ekonomisk aktivitet.

Detta har även en del implikationer för den ekonomiska politikens utformning. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör till exempel utvärderas utifrån ett hållbart självförsörjningsperspektiv snarare än ur ett sysselsättningsperspektiv.

Resultaten väcker även komplicerade men viktiga forskningsfrågor rörande den nuvarande utformningen av svenska välfärdssystem och dess långsiktiga hållbarhet. Vad händer med försörjningsbördan i spåren av covid-19?

Sverige har nu gått in i en ekonomisk nedgång som ser ut att bli mycket djup, och sannolikt får vi gå tillbaka till 1990-talskrisen för att för att se motsvarande nedgång. Det väcker inte bara frågor kring hur dåligt den svenska arbetsmarknaden faktiskt har fungerat utan även på vilket sätt den kan komma att förändra sig i spåren av covid-19.

Erfarenheten från tidigare kriser (1990-talet och 2008/2009) visar att arbetsmarknaden genomgått strukturella förändringar där individer med svag arbetsmarknadsanknytning och låga kunskaps- och färdighetsnivåer har fått allt sämre förutsättningar på arbetsmarknaden.

En enkel slutsats att dra är att Sverige kommer att behöva ett självförsörjningsmål framgent.

Det finns ingen anledning att tror att det skulle bli annorlunda efter denna kris.

En enkel slutsats att dra är att Sverige kommer att behöva ett självförsörjningsmål framgent. Att ha ett sysselsättningsmål blir föga meningsfullt om det inte samtidigt innebär att individen uppbringar tillräckliga inkomster för att kunna försörja sig själv.