Se helhetsbilden, Olsson!

Olssons diskussion av det svenska rättsfall som jag tog upp i min artikel illustrerar det problematiska i metoden att pröva leden i beviskedjan var för sig och utan att se det sammanhang de ingår i. Olssons klient, misstänkt för att ha planerat ett terrordåd, hade köpt ett restlager av kemikalier där det också ingick väteperoxid, men sedan kunde man inte påträffa just denna kemikalie i klientens ägo. Hovrätten skriver i sin dom att även om man ”kan instämma i att det möjligen kan framstå som osannolikt att det skulle finnas kvar en tom dunk i restpartiet vid auktionen”, så kan man inte bevisa att den misstänkte har haft det i sin ägo.

Den samlade bilden pekar mot förberedelse

Och eftersom man inte tillåter sig att betrakta helheten i bevismaterialet så blir frånvaron av väteperoxid i stället något som bidrar till att fria Olssons klient. Hade man i stället valt att se till den samlade bilden – mannens bevisade anskaffning av övriga kemikalier i restpartiet, hans förvärv av bajonetter, stridshandskar och gasmask, hans likaså bevisade samröre med och sympatier för militanta islamister, hans nedladdning av en bombinstruktion där de anskaffade kemikalierna ingår – så hade man kunnat formulera ett antagande om att mannen faktiskt förberett ett terrordåd och att frånvaron av väteperoxid i hans ägo inte utesluter detta.

I det danska fallet som jag tog upp som jämförelse noterade rätten att flickan som misstänktes för att planera bombdåd visserligen hade införskaffat väteperoxid, men i otillräckliga mängder för att faktiskt göra en bomb. Med Olssons logik borde hon också ha blivit friad – för lite väteperoxid eller ingen väteperoxid alls innebär att inga bomber kan framställas och därmed skulle man kunna vifta undan själva åtalspunkten om förberedelse till terrordåd.

Även en inkompetent terrorist är en terrorist.

Men den danska rätten valde att se till helhetsbilden, som, liksom i det svenska fallet, inkluderade jihadistiska motiv, kontakter med jihadister och införskaffande av bombinstruktion. Även en inkompetent terrorist är en terrorist.

Olsson vill göra en poäng av att hans klient tagit kontakt med en handläggare på kommunen för att sälja kalciumhypoklorit och att detta motsäger tanken att han samtidigt skulle använda kemikalien i fråga för att tillverka sprängmedel. Åklagaren framförde möjligheten att mannen helt enkelt hade mer kalciumhypoklorit än han behövde för sitt terrordåd; alternativt ville han inte framstå som intresserad av sådana kemikalier och kontakten med kommunen skulle då bara vara en rökridå. Hovrätten noterar att ”allt detta är emellertid hypoteser som inte kan läggas till grund för en fällande dom”.

Så är det – men avvisandet av dessa hypoteser kan å andra sidan inte ligga till grund för en friande dom. Att den misstänkte erbjuder kommunen att köpa kemikalier motsäger ju inte på något sätt att han samtidigt planerade ett terrordåd, givet vad vi vet om hans motiv, kontakter, vapeninnehav och så vidare. Det är helt enkelt ett irrelevant faktum i sammanhanget, som inte pekar i vare sig friande eller fällande riktning.

Olsson insinuerar att den som kritiserar rådande bevisvärderingsregler är ute efter att ”montera ner rättssäkerhetsgarantierna, det vill säga att få fler oskyldiga dömda”. Men om vi verkligen månar om samhällets oskyldiga, så bör vi se till att få fler skyldiga dömda och därmed förhindra att de ostraffat kan terrorisera sina offer.