Om det går åt skogen – rösta på den oskyldige. Bland alla tillkrånglade analyser av SD:s tillväxt finns en bortglömd öppen dörr.

Så har det hänt igen: Sverigedemokraterna har tagit ett skutt i opinionen, och det analyserande Sverige har ägnat ett par veckor åt att vända detta faktum ut och in. Förklaringsmodellerna kan delas in i avancerade och banala.

De avancerade är vanligast, och de rör sig ofta på meta-nivån. ”Debatten” förs på ”SD:s planhalva”. Andra partier ”legitimerar” SD, exempelvis genom att äta lunch, vilket gör att SD växer. Samtidigt ”mobbas” SD, exempelvis genom att inte få vara med och fika, vilket också gör att SD växer. Media driver SD:s agenda, vilket gynnar SD. Media mörkar samhällsproblemen, vilket driver folk till SD.

Det finns avancerade politiska förklaringar också. Dels från vänster: Folk röstar på SD både för att de saknar riktig vänsterpolitik och för att bristen på riktig vänsterpolitik har gjort folk till osolidariska högerspöken som röstar på SD.

Men också från höger: Den gängse förklaringen till de borgerligas valförlust 2014 är fortfarande, från de borgerliga själva, att man ”tappade reformtempot”. Eftersom det enda som i praktiken hände i valet 2014 var att alliansen förlorade mandat till SD borde alltså frånvaro av stora, liberala, ekonomiska reformer vara en grogrund för SD.

Vi får väl se, nu när sådana faktiskt genomförs.

Ett parti, inte ett väderfenomen

Så långt de avancerade förklaringarna. Det kan säkert ligga en del i några av dem, om än inte i alla – flera är som ni hör ömsesidigt uteslutande.

Den som vill göra det enklare för sig kan dock gå direkt på de banala förklaringarna. De handlar om att SD är ett politiskt parti, inte ett väderfenomen, och att folk som stöder SD förmodligen oftast gör det av samma skäl som andra människor stöder andra partier: De sympatiserar med politiken, och uppfattar den som relevant.

En substantiell andel av väljarkåren helt enkelt tycker att SD:s politiska erbjudande är det mest attraktiva på marknaden, eller åtminstone det minst oattraktiva.

Hur stor den andelen är varierar över tid, precis som för andra partier. SD nådde en topp senhösten 2015, en ny topp våren 2018 och en tredje nu, men har också backat tydligt i andra perioder. Exempelvis i fjolårets valrörelse. I ett västeuropeiskt perspektiv är siffrorna fortfarande normalhöga om man jämför med högerpopulistiska motsvarigheter.

Det finns dock en annan banal aspekt i SD:s fall, som nästan alltid förbises trots att den förmodligen växer i betydelse för varje dag. Vi kan kalla den oskuldsfördelen.

Nästan alla är överens om problemen

Politik handlar för de allra flesta om att lösa samhällsproblem, och samtliga riksdagspartier utom möjligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet är faktiskt i grunden tämligen överens om problembeskrivningen anno 2019: Sverige har växande bekymmer med kriminalitet, bristande integration och välfärdstjänster under press runtom i landet.

Vilka orsaker man anför och vilka lösningar man förespråkar varierar naturligtvis stort, men så ser den helt etablerade problembilden ut. 

Beror detta på att fem av åtta riksdagspartier till varje pris försöker ”vinna tillbaka röster” på ”SD:s planhalva”? Knappast.

Ingen vid sina sinnens fulla bruk tror väl att exempelvis Centerpartiet pratar om behovet av stärkt trygghet på gatorna och fler poliser för att fiska röster i något slags dunkelt sverigedemokratiskt vatten. C har mycket lite att vinna där, och skulle garanterat hellre tala om innovativa startup-subventioner, entreprenöriell feminism eller närodlad granola.

Det ligger därför nära till hands att tro att Centern, liksom övriga inblandade partier, i första hand ser problem som de tycker behöver lösas. Och att de vet att deras lokala företrädare, medlemmar och väljare också gör det.

Rösta på den oskyldige!

Om det finns närapå konsensus om problembeskrivningen och därmed uppgiften, då återstår en fråga om förtroende. Vem tror du är bäst lämpad för att lösa dessa problem? Här dyker den sverigedemokratiska oskuldsfördelen upp.

Alla andra riksdagspartier har ju i hög grad varit delaktiga i Sveriges styre de senaste tio åren. Först satt en borgerlig fyrpartiregering, därefter en rödgrön regering i nära samverkan med Vänsterpartiet. Nu står både rödgröna och borgerliga partier vid rodret.

Under hela den tiden har SD kunnat stå bredvid och nicka instämmande åt alla invektiv som de traditionella aktörerna kastat på varandra: Absolut, något har gått sönder i alliansens Sverige. Jodå, de rödgröna gör Sverige otryggare än någonsin. Japp, januariöverenskommelsen hotar samhällskontraktet. Och så vidare.

Om alla andra andra har misslyckats – titta, det säger de ju själva! – varför inte prova något annat? Politisk framgång har nåtts med svagare argument än så.

Ett unikt experiment

2022 kommer Sverigedemokraterna gå till val som ett stort och för generationer av väljare etablerat parti. De kommer av många att uppfattas som oppositionsledare, och detta utan att motståndare och väljare kan hålla något SD tidigare gjort vid makten emot dem. Undantaget i några enstaka, mindre kommuner i Sydsverige.

Det är ett unikt experiment, åtminstone under svenska förhållanden och i modern tid. Hur det faller ut vet ingen, än mindre vad nästa steg blir.

Man kan givetvis dra slutsatsen att alternativet, alltså att SD faktiskt i något läge skulle ha fått nationellt inflytande, fortfarande hade varit värre och/eller mer riskabelt. Det är inget konstigt med det. Men man ska nog, under alla omständigheter, vara införstådd med att oskuldsfördelen är reell och medför en alternativkostnad.

Just nu ligger den på omkring 22 procent av väljarkåren.