Samhället fortsätter att svika de apatiska barnen

t han läste igenom läkarintygen.

De intyg som kom från organisationen Läkare i världen var de mest dramatiska. De bestod ofta av fyra till sex tättskrivna sidor där den intygsskrivande läkaren återgav en berättelse om hur sjuka barnen hade blivit i samband med avvisningsbeslutet och hur illa det skulle gå om de utvisades. Nästan lika pessimistiska var intygen från BUP i Skellefteå. Intygen från Sachsska på Södersjukhuset var visserligen illavarslande, men inte lika dramatiska. Alla läkare verkade i alla fall överens om att barnen led av den livshotande sjukdomen uppgivenhetssyndrom.

Men där fanns sällan något konkret att ta på. När Bertil Rosenquist exempelvis åkte med ambulanstransporter i Stockholm fanns uppgifter om blodtryck, puls, vikt, längd samt andra viktiga data om patienterna. Nu stod det bara att barnen inte kunde prata, att de var medvetslösa och att resan i princip skulle inbära att patienten dog.

– Det var obehagligt. Jag kände att nu bryter jag mot barnkonventionen, jag blir av med min läkarlegitimation om jag åker. Det var nästan som om man inte litade på sig själv, säger Bertil Rosenquist.

Men samma patienter som i läkarintygen framstod som dödligt sjuka kunde plötsligt börja kommunicera när Bertil Rosenquist undersökte dem i hemmet inför resan:

– Jag hade en femtonårig kille som låg helt apatisk. Jag gnuggade honom i bröstet och klämde på örsnibbarna men han reagerade inte. Men när jag tog ett EKG började plötsligt tårarna rinna nerför pojkens kinder. Då öppnade han munnen och sa: »Doktorn kan du sitta kvar här ett tag.«

Pojken var från Georgien, han var »fruktansvärt ledsen« och berättade hela sin historia för Bertil Rosenquist. Han hade börjat skolan i Sverige, lärt sig språket snabbt och fått fina betyg. Han älskade idrott och på fritiden tränade han kampsport. Men när familjen fick avslag på sin asylansökan sa pappan till honom att »du är vår chans« och beordrade sonen att spela sjuk. Bertil Rosenquist:

– Jag sa till honom att han ändå såg ganska välmående ut. Han svarade att han brukade gå upp och äta lite extra på natten. Men så fort någon skulle komma under dagen slängde han sig i sängen.

Eftersom familjen bodde i Stockholmsregionen fick pojken vård via vårdkedjan i Stockholm som gjorde flera hembesök i veckan. ASIH, Avancerad sjukvård i hemmet, försåg familjen med allt som pappan frågade efter. Familjen hade fått en riktig sjukhussäng och till och med en patientlift för att de skulle kunna lyfta över sonen till rullstolen. När polisen gick igenom vindsförrådet hittade de, enligt Bertil Rosenquist, ett stort lager med sondmat som aldrig kommit till användning.

Efter samtalet klädde pojken på sig och de gick tillsammans ut ur sovrummet. I hallen precis utanför dörren stod hans pappa.

– Pappan anföll oss. Han var vansinnig på att sonen inte ställde upp längre och började skrika. Som tur var fanns polisen på plats och de fick sätta pappan i ett annat rum. Pojken var ju förtvivlad.

När de åkte till flygplatsen tilltalade inte pappan sin son, berättar Rosenquist:

– Han tittade inte ens på honom. När vi skulle gå genom säkerhetskontrollen på flygplatsen ställde sig pappan demonstrativt i en annan kö och lämnade pojken ensam, så jag fick gå med honom. Han sa: »Jag hoppas att jag kan komma tillbaka utan min familj. Jag vill bli någonting, jag vill träna idrott, gå i skolan och jag vill plugga.« Och då hade han legat apatisk i ett års tid.

Utvisningen av pojken skedde 2019. Då hade de medicinskt ansvariga barnläkarna i Stockholms vårdkedja nästan 15 års erfarenhet av apatiska barn. Men i intyget skrev de att pojken, som tvingades att simulera, led av uppgivenhetssyndrom, berättar Bertil Rosenquist.

I ett annat utvisningsärende åkte Bertil Rosenquist med en apatisk flicka som nästan var medvetslös på riktigt. Han såg att hon stod på stora doser av den antidepressiva medicinen Citalopram. Han vet inte om hon även fick någonting annat, för hon verkade vara helt borta, dreglade och hade dessutom problem med sonden som skavde mot magmunnen.

– Men ju längre resan led desto piggare blev hon, för hon fick ju inga mediciner av oss. Samtidigt blev hon alltmer förtvivlad.

Inte ens de barn som enligt läkarintygen hade legat medvetslösa i två år visade några spår som tydde på att de hade legat orörliga

Bertil Rosenquist upptäckte snart att flickan blev påverkad av sin pappa. Så fort pappan sa någonting till henne blev hon sämre. Flickan var enligt Rosenquist livrädd för sin pappa. Det slutade med att de poliser som var med på utvisningen såg till att pappan höll sig i främre delen av planet, varpå flickan lugnade ner sig.

Väl framme eskorterade de flickan genom gränskontrollen och avslutade ärendet. Rosenquist höll sig kvar på flygplatsen en stund.

– Men då möter jag plötsligt flickan igen när hon går omkring med sin pappa. Flickan dricker en Coca-Cola, är glad och låter väldigt uppåt när hon pratar. Jag tänker »men herre Gud!« och går fram för att hälsa på pappan. Men då sliter han tag i flickan och springer iväg från oss.

Flickan hade också varit inskriven i Stockholm och fått läkarintyg från Södersjukhuset. De övriga barnen hade intyg från BUP Skellefteå och Läkare i världen.

Bertil Rosenquist och den sjuksköterska som ingick i teamet var med på närmare femton utvisningar av apatiska flyktingbarn från 2013 till 2019. I början var han rädd för vad som skulle kunna hända, men efter ett tag upptäckte han att det som stod i läkarintygen inte stämde överens med vad han såg. Många av barnen var bleka, slitna och svaga eftersom de hade hållits isolerade från omvärlden i upp till två år och tillbringat den mesta tiden liggande eller sittande. Men de saknade de fysiska tecken som indikerar att de hade legat helt stilla. Inte ens de barn som enligt läkarintygen hade legat medvetslösa i två år visade några spår som tydde på att de hade legat orörliga.

– Nej, det slogs jag av. Jag såg inga muskelatrofier eller liggsår. De flesta, men inte alla, hade ett gott hull. Många gånger när vi hämtade dem hittade vi chipspåsar och skumbilar vid sängen. Kanske gav föräldrarna dem det för att de inte skulle plågas för mycket.

Vad Rosenquist däremot upptäckte var att flera av barnen verkligen hade en sänkt medvetandegrad, att de verkade drogade. Runt tre fjärdedelar av barnen gick på receptförskrivna läkemedel. De flesta hade ordinerats olika antidepressiva medel och Rosenquist såg ofta recept på den lugnande medicinen Theralen, som fanns på flaska i flytande form. Medicinerna var ofta utskrivna av primärvården. Rosenquist förvånades av de ovanligt stora doserna och var förundrad över att man överhuvudtaget skrev ut den typen av mediciner till barn.

Vidare hittade de stora mängder berondeframkallande lugnande och sövande mediciner såsom Stesolid, Rohypnol, Imovane och Stilnoct i lägenheterna, men de kunde inte avgöra om de var menade till barnen eller till föräldrarna.

– Jag tror att familjerna hela tiden var beredda. Kommer det någon ska de snabbt kunna gå in i det här tillståndet och vissa av de här medicinerna verkar jättesnabbt. Jag gör den här bedömningen för att de inte reagerade på smärta, inte ens på nålstick. Då har du medicinerats. Det behöver man ju inte vara jätteduktig för att förstå, säger Bertil Rosenquist, som lägger till att barnen vid vissa tillfällen verkade ha lärt sig att inte reagera på lättare smärttester.

Om man lät papporna vara i närheten fortsatte barnen vara apatiska

Efter några utvisningar med apatiska barn blev vårdteamet alltmer tryggt i sina rutiner. Det första Rosenquist och sjuksköterskan gjorde var att ta bort all medicinering och ta över sondmatningen från föräldrarna. Han noterade i början att föräldrarna gjorde allvarliga misstag när de sondmatade sina barn. De kontrollerade aldrig om sonden låg rätt, det vill säga i magsäcken och inte i lungorna. De matade ofta sina barn när de låg plant ner på britsen och riskerade därmed att barnet kunde få sondvätskan i lungorna. Och de sprutade ofta in sondvätskan för snabbt så att barnen började må illa.

– Därför bestämde vi att föräldrarna inte får sköta sina barn på flyget, utan vi sköter allt, säger Bertil Rosenquist.

Om inte barnen kunde gå själva gjorde de en bärsele av lakan och lyfte ner dem i selen till en väntande minibuss.

– Det är behagligt, det gör inte ont och så kunde vi placera dem liggande eller sittande i bussen. Om barnen var små hade vi dem i knät.

Om mamman var lugn fick hon åka med i bussen. Pappan fick i regel transporteras till flygplatsen i en annan bil. Väl på flyget placerade de barnet längst bak i planet och satte upp ett skynke framför, för att »skapa en trygg vårdmiljö«. De ville inte att barnet skulle ha ögonkontakt med föräldrarna för att slippa känna sig pressade att spela sjuka.

Sjuksköterskan skötte själva omvårdnaden och Rosenquist höll uppsikt över barnens värden såsom puls, blodtryck och EKG. Vidare kontrollerade de löpande barnens medvetandegrad enligt en fyrgradig skala.

– När vi åker är många nära lägstanivån av medvetande och svarar knappt på några stimuli, men när vi kommer fram är de nästan helt medvetna.

De flesta flygresorna tog 4–5 timmar, men med hämtning och avlämning tillbringade de nästan en halv dag med barnen. Enligt Rosenquist var det ofta tillräckligt för att eventuella mediciner skulle sluta verka och dessutom släppte trycket från föräldrarna.

– Ofta berodde det på hur aggressiva papporna hade varit. Om man lät papporna vara i närheten fortsatte barnen vara apatiska. Men om man satte papporna längst fram på flyget och barnet med oss där bak märkte man redan efter ett par timmar att de öppnade ögonen och tittade upp. Och då hade vi inte ens fått upp ögonlocken på dem innan.

Flera av barnen kunde kliva av själva på flygplatsen. Och väl på flygplatsen gick de flesta omkring själva.

– Ibland hände det att släktingar mötte dem på flygplatsen. Då brukade barnet vara så piggt att det kunde följa med.

I andra fall lämnade vårdteamet över dem till sjukvårdspersonal på flygplatsen. Ett fåtal av dem togs till sjukhus för ytterligare observation, men Bertil Rosenquist var aldrig orolig för deras hälsa. Han klargjorde för vårdpersonal eller läkare att barnen inte skulle ha några mediciner och att de snart kunde lämna sjukhuset.

Med hjälp av den lugnande medicinen hade pappan haft möjlighet att droga barnet när han tyckte det var lämpligt.

Joacim Örnberg började arbeta som gränspolis 2009 i nuvarande region Nord. Han har varit insatsledare i åtta verkställighetsärenden av familjer med apatiska barn och i flera av dem har Bertil Rosenquist bistått som läkare.

Örnbergs erfarenheter är nästan identiska med läkarens. Han berättar att han och hans kollegor hittat stora mängder av mediciner hos familjerna och ansenliga mängder kartonger med oanvänd sondmat. Hos en familj som skulle utvisas till ett land i forna Sovjetunionen upptäckte polisen inte bara oanvänd sondmat och misstänkt narkotikaklassad medicin, utan de såg att pojken i familjen inte ens hade sond. Han skulle enligt uppgift ha varit apatisk i ett år, men det var uppenbart att uppgifterna inte stämde. Under resans gång kvicknade pojken till och klev av flyget på egna ben.

– Det fallet som berörde mig mest var en familj där dottern skulle ha legat apatisk i knappt ett år och där hon dessutom hade en medfödd sjukdom, berättar Joacim Örnberg

En lokaltidning hade skrivit flera artiklar om fallet. Familjen hade fått avslag på sin asylansökan och deras dotter hade därefter fallit ihop. Hon låg okontaktbar, kördes i rullstol och matades via sond. Enligt en läkare var vården i Sverige livsavgörande. Det fanns inte ens sondmat i hemlandet. Migrationsverket ansåg dock att flickan kunde vårdas i hemlandet och avslog alla överklaganden om verkställighetshinder. Till sist överlämnades ärendet till polisen för verkställighet.

– Vi kommer till lägenheten på morgonen. Precis när vi går in ser jag hur pappan kastar sig ut ur vardagsrummet i bara kalsongerna och springer mot rummet där dottern är. Jag ser att han håller någonting i handen, säger Joacim Örnberg. 
På ren instinkt rusade han efter pappan och upptäckte att pappan höll en spruta i handen. Han brottade ner pappan och tog sprutan ifrån honom.
Under hela händelsen satt dottern vid sitt skrivbord och var online på Facebook. På skrivbordet stod skålar med plommon och godis.

Sprutan innehöll inte sondmat utan en klar vätska. På bordet i rummet stod en flaska med flytande lugnande medel, troligen Theralen, i samma klara nyans. Korken var av och Joacim Örnberg antog att pappan skulle spruta in samma medel i dotterns sond.

– Bertil påpekade att en så stor dos av det medlet till och med skulle söva mig, säger Joacim Örnberg.

Med hjälp av den lugnande medicinen hade pappan haft möjlighet att droga barnet när han tyckte det var lämpligt. Joacim Örnberg funderade först på att göra en formell polisanmälan, men det faktum att han hade avbrutit händelsen skulle ställa till det i bevisföringen.

– Samtidigt stod ett charterflygplan och väntade på flygplatsen och jag tänkte att om jag effektuerar utvisningen finns det ingen anledning för pappan att fortsätta.

Under resans gång piggnade flickan till och var enligt Örnberg pratsam.

– Innan vi lämnade familjen på flygplatsen slog hon armarna om mig, gav mig en puss på kinden och viskade »tack« i mitt öra.

Vid ett annat tillfälle var Joacim Örnberg med vid ett oannonserat så kallat återvändandesamtal, som Migrationsverket håller när familjer står inför en utvisning. De hade en dotter som enligt Migrationsverket var apatisk. Till en början vara allt lugnt, men när pappan skulle tas i förvar i väntan på verkställigheten uppstod tumult och den apatiska dottern vaknade till.

– Under tumultet flög det apatiska barnet plötsligt upp och slog armarna om nacken på mig för att hjälpa sin pappa, säger han. Men allting slutade väl. Pappan var ångerfull och hela familjen accepterade sedan utvisningen.

Joacim Örnberg radar upp fler exempel när han förstod att barnen inte alls var apatiska. De kunde hämta en pojke som till synes låg avsvimmad i sängen, samtidigt som köksbordet var belamrat med »kritor, teckningar, en halvdrucken sugrörsdricka samt en påslagen surfplatta med ett barnprogram från SVT Play rullande.«

När Joacim Örnberg väl bar pojken till bilen och från bilen till flyget hade han inga problem med att klamra sig fast med armarna. På flyget kunde han inte hålla sig utan öppnade ögonen och tittade nyfiket omkring sig ett tiotal gånger under resan.

Joacim Örnberg berättar att de flesta »apatiska barn« han verkställt som insatsledare har haft intyg från en och samma BUP-avdelning i Skellefteå och huvudparten av dem har haft kompletterande intyg från organisationen Läkare i världen. Intygen är snarlika, i princip har bara namnen på barnen bytts ut. Och ingen av sjukdomsbeskrivningarna stämmer med det han eller läkaren Bertil Rosenquist ser i verkligheten.

– Jag blir frustrerad över att sjukvården, i motsats till det jag ser under verkställighetsuppdragen, intygar att barnen befinner sig i ett komaliknande apatiskt tillstånd och att det enbart är ett uppehållstillstånd som kan få dem friska. Sjukvården vägrar vidare drogtesta barnen för att utesluta att de inte försatts i sitt tillstånd genom medicinering av föräldrarna. Jag har diskuterat det här ett otal gånger med sjukvården utan att komma någon vart, säger Joacim Örnberg.

Bertil Rosenquist berättar att pressen från intygsskrivande läkare och från familjernas juridiska ombud har varit stor. Advokater hör av sig och säger i hotfull ton att »du vet att du skickar dem i döden nu«. Läkare från organisationen Läkare i världen har kommit med hotfulla antydningar:

– En har sagt flera gånger till mig, »jag kommer följa upp den här personen, och sedan återkommer jag till dig«. Nu har jag åkt så många gånger att jag lärt mig att tygla skräcken inför läkarintygen och läkarnas beteende. Jag blir istället rätt arg på de kollegor som gör så här. Man sitter och författar intyg. De enda fakta som finns i de här intygen är att de har fått ett avslag på sin asylansökan, säger Bertil Rosenquist och fortsätter:

– Det här är ju ett tillstånd som någon har åsamkat de här barnen. Det har inget med depression att göra. Istället skapar man ett trauma.

Alla säger samma sak: de apatiska barnen piggnar till under utvisningen och många av dem blir helt återställda

Första gången en polis gick ut offentligt och berättade om detaljer kring utvisningar av apatiska barn var i november 2004. Polisintendent Per-Olof Ahlström berättade då för Sundsvalls Tidning att de poliser som hämtade familjerna ofta såg att barnen »har ett gott hull och inte lider av muskelförtvining«. Några månader senare skrev samma Per-Olof Ahlström, som ansvarade för utvisningsärenden i Västernorrland, en debattartikel i Sundvalls Tidning. Han var arg över att flyktingföräldrar övergav sina barn innan familjerna skulle utvisas för att försvåra utvisningen. Han var framför allt arg på alla organisationer, i synnerhet Svenska kyrkan, som hjälpte dem och därmed ofta förvärrade situationen. I ett stycke berörde han de apatiska barnen:

På grund av sekretessregler är vi myndighetspersoner förhindrade att berätta om enskilda fall. Vi skulle annars kunna berätta om de snabba tillfrisknanden vi upplevt, om alla problem med att äta som gått över när barn väl kommit på flygplanen och föräldrarna inte kunnat hindra dem från att äta. En »kyrkans man« skrek en gång till en pojke som glatt kom springande på ett förvar i avvaktan på hemresan: »Gå och lägg dig, du är ju sjuk!«

Några månader efter Ahlströms artikel blev Nicke Gerdin, chef vid gränspolisen i Västernorrland intervjuad av TV4. När han trodde att kameran var avstängd talade han mer informellt med reportern: »Apatiska barn som inte vill äta, men på planet trycker de i sig mackor och allt vad de kan hitta. Visst är det konstigt.«

Ingen brydde sig om att gå vidare med deras uppgifter. Deras berättelser sågades sedan av Gellert Tamas i boken De apatiska. Eftersom Per-Olof Ahlström och Nicke Gerdin var befäl, och inte själva har varit med på utvisningarna, avfärdades deras berättelser som »rykten«.

När jag ringer upp dem idag arbetar de inte längre inom polisen, men de står fortfarande för sina uppgifter och berättar att informationen kom från de kollegor som var med vid utvisningarna. Jag talar då med två av deras gamla kollegor som var närvarande vid ett par av utvisningarna de refererade till. Eftersom de fortfarande är anställda inom polisen vill de vara anonyma, men de bekräftar sina före detta chefers bild:

– Jag kan säga att åtminstone två som jag har väldigt klart minne av, där var barnen liggande när vi hämtade dem i lägenheten men de gick när vi kom fram.

Tvärtemot mediebilden säger gränspolisen att vederbörande agerade för barnens bästa:

– Det var det här som var så jobbigt rent mentalt, att man såg barnen bli utsatta och att man förstod att det här inte var riktigt. Vi kände att det enda sättet att rädda barnen var att se till att det fick ett slut, för vi vet ju aldrig när de får uppehållstillstånd.

Det kan dra ut väldigt långt på tiden.
Utöver Joacim Örnberg har jag talat med sju gränspoliser som alla säger samma sak: de apatiska barnen piggnar till under utvisningen och många av dem blir helt återställda.

I vilket fall som helst rör det sig om grov barnmisshandel i mina ögon

Joacim Örnberg är övertygad om att de apatiska barnen antingen axlar sjukdomsrollen för att familjen ska få ett uppehållstillstånd eller att de tidvis drogas av sina föräldrar för att de ska framstå som apatiska vid de tillfällen där det krävs.

– I vilket fall som helst rör det sig om grov barnmisshandel i mina ögon. Samtidigt går det inte att klandra sjukvården eftersom de bara följer Socialstyrelsens riktlinjer. Men vem tar ansvaret för barnets bästa? Barnen far illa och det är därför jag engagerar mig i frågan och delar med mig av mina erfarenheter. Något måste förändras, säger Joacim Örnberg.

Att apatiska barn plötsligt blir friskare när de utvisas har alltså varit känt länge bland dem som eskorterar familjerna till hem- länderna. Att många av barnen medicineras har också varit känt och väl dokumenterat, även om det tidigare har saknats så konkreta vittnesmål som från läkaren Bertil Rosenquist och gräns- polisen Joacim Örnberg.

I den stora enkätundersökningen som publicerades i den första statliga rapporten 2005 framkom att runt 40 procent, nära 170 stycken, av alla apatiska barn i undersökningen hade blivit medicinerade. Vanligast var antidepressiva medel, lugnande medel, sömnmedel och neuroleptika. Nästan hälften av de barn som hade medicinerats var under 12 år.

Rapportförfattaren Nader Ahmadi menade att siffran kunde vara högre, eftersom det inte var säkert att respondenterna hade tillgång till information om eventuell medicinering: »Det är anmärkningsvärt att en så stor andel barn behandlats med antidepressiva och sömn/lugnande medel, och i synnerhet att många är så unga. Enligt respondenternas tilläggskommentarer har föräldrarna i ett par enstaka fall medicinerat barnen på eget bevåg och med hjälp av preparat som de hade tagit med sig från hemlandet.«

Ändå skrev Socialstyrelsen 2013 att »Hypoteser om simulering, manipulation och förgiftning har visat sig sakna stöd i den forskning som bedrivits.« Ordet »förgiftning« förde tankarna till livsfarliga substanser eller kraftiga överdoser, och skymde sikten för den okontrollerade medicinering av psykofarmaka som bevisligen tidigare pågick och som enligt läkaren Bertil Rosenquist fortfarande pågår.