Saklig redogörelse förminskar inte allvaret

irekt preventiv effekt. Resultatet av den nya lagstiftningen är en kraftig ökning av antalet anmälda vapenbrott, och förhoppningen är att detta också leder till färre vapen på gatorna. Sommaren 2019 lades nya förslag fram med ytterligare skärpta straffskalor. Det är den senare lagstiftningens effekter som jag uttryckte mina tvivel om.

Berggren dömer ut Malmö-projekt redan före utvärdering

Berggren blandar ihop ”avskräckning” genom straffskalereformer (skärpta straffskalor) med dito genom högre sanktionssannolikhet genom polisiära åtgärder (höjd risk för att bli gripen och straffad). Han påstår att jag bortser från Bostonpolisens arbete mot gängkriminalitet, det så kallade Boston Gun Project, ett arbetssätt som Bostonpolisen utvecklade tillsammans med bland annat kriminologen professor David M Kennedy¹. Berggrens referens är från 2001. Mycket har hänt inom området sedan dess. Bostonpolisens metod är ett exempel på problemorienterat arbete. Jag diskuterar detta arbetssätt närmare i min senaste rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO).² The Boston Gun Project handlade om riktade insatser mot gängkriminella. Bostonpolisens projekt, som även gick under benämningen Operation Ceasefire, ledde fram till den metod som kallas Group Violence Intervention (GVI). Kortfattat är detta en metod som förenar insatser från polis, kriminalvård, socialtjänst och civilsamhälle. Malmöpolisen bedriver just nu ett arbete med denna metod under benämningen Sluta skjut.^{3, 4}Ett projekt som Berggren i sin essä, redan före utvärdering, tycks ha dömt ut.

Statens uppgift är att skydda människor från brott 

Även stämplingsteorin har utvecklats sedan den kritik på 70-talet som Berggren hänvisar till. Teorin, som har sina rötter i den socialpsykologiska skolan symbolisk interaktionism⁵ från början av förra seklet, är numera starkt förankrad i modern neuropsykologi⁶ och har omfattande empiriskt stöd.^7,8,9 Berggren feltolkar en metastudie av återfallsfrekvenser som slår fast att underlaget för studien, inte minst när det gäller unga dömda, är för dåligt för slutsatser.¹⁰

Påståendet att jag undviker ett brottsofferperspektiv är inte heller korrekt. Jag ska förtydliga denna poäng, något som jag för övrigt ingående diskuterar i den ovan nämnda rapporten till ESO.¹¹ Statens grundläggande uppgift på det kriminalpolitiska området är att skydda människor från brott. När staten misslyckas med att förhindra att människor drabbas av brott måste staten skipa rättvisa och återupprätta brottsoffret. De brott som aldrig begås ger inga brottsoffer. Ur ett brottsofferperspektiv är det alltså primärt att fokusera på åtgärder som effektivt förebygger brott. Jag vill tillägga att upprättelse för ett brottsoffer inte endast handlar om att straffa förövaren utan även om att försöka reparera den skada som åsamkats brottsoffret. Berggren tar dock inte upp den viktiga men försummade diskussionen om bristerna i systemen för olika typer av ersättning till brottsoffer.

Antalet anmälda rån minskar överlag – även om siffran ökar för unga

Berggren skriver att jag underlåter att nämna nya farliga trender i brottsutvecklingen och tar upp det ökande antalet personrån mot unga. Brottsutvecklingen för personrån under de senaste två decennierna redovisas i diagrammet nedan.

Statistik för rån mot person uppdelat i ålderskategorier finns tillgängligt från och med 2008. Polisanmälda rån utan skjutvapen mot person under 18 år har ökat något under de senaste två åren och ligger nu på ungefär på samma nivå som år 2009. Samtidigt har rån mot vuxna minskat sedan 2011. När vi studerar tillgängliga data för personrån kan vi konstatera att antalet anmälda personrån per år sedan 2013 ligger på lägre nivå än tidigare under 2000-talet. Tilläggas kan att brottskategorierna rån mot värdetransport, butik, taxi etc. minskat dramatiskt under de senaste 10 åren (Brå statistik).¹²

Att sakligt redogöra för brottsutvecklingen och den evidens som finns när det gäller olika kriminalpolitiska reformer handlar inte om att söka förminska allvaret i brottsutvecklingen. Det är min uppgift som forskare att kommunicera den kunskap som finns på området. Att denna inte stämmer med Berggrens uppfattning från ett ”outsiderperspektiv” kan jag inte göra mycket åt.