Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Samhälle |

Så stoppade Estland gängvåldet

Estnisk polis som poserar med teddybjörnar. FOTO: STAFF /TT

Estland drabbades av en mordvåg på 1990-talet – och vände sedan trenden. Hur gick det till? Andres Anvelt, med förflutet som inrikesminister och chef för kriminalpolisen, berättar för frilansjournalisten Håkan Lindgren.

Av Håkan Lindgren | 11 november 2021
ProfilLästid 12 min Skärmläsarvänlig
I korthet
”Så där var det hos oss också, på 1990-talet”, får jag höra. Jag befinner mig i Tallinn och samtalet har kommit in på de nästan dagliga skjutningarna i Sverige. Att kriminaliteten steg dramatiskt under de fattiga och kaotiska åren efter Estlands självständighet är inte förvånande. Det är fortsättningen som får mig att lyssna extra noga: ”Men det är över nu.”

Mord per capita i Estland, 1947-2009. Källa: ”Homicide in Estonia”, by Jako Salla, Vania Ceccato, and Andri Ahven, 2012.

Jag tar fram statistiken: när Sovjetunionen kollapsade och Estland blev fritt steg antalet mord fem gånger. Som mest 29 mord per 100 000 invånare i mitten av 1990-talet, att jämföra med Sveriges 1,2 mord per 100 000 invånare 2020. I absoluta tal: 426 mord i Estland 1994; 124 i Sverige förra året. Idag är estniska nyheter mestadels så tråkiga som nyheterna bara kan vara i ett lugnt och välfungerande land. Redan 2009 hade mordfrekvensen sjunkit till 6 per 100 000.

– Från de senaste 10–15 åren kan jag inte ens komma ihåg några gängrelaterade mord, säger Andres Anvelt. De siffror som vi har nu kommer mest från familjevåld. Men de där siffrorna, från mitten av 1990-talet, berodde på organiserad brottslighet.

Andres Anvelt är utbildad hos FBI och ledde polisens rotel för bekämpning av organiserad brottslighet i slutet av 1990-talet. 2000–03 var han chef för den estniska kriminalpolisen; därefter har han varit justitieminister och inrikesminister. Han tar emot mig på den konsultfirma där han arbetar idag. Medan ABBA-låtar dånar genom fönstren från festivalen på torget utanför och gör sitt bästa för att dränka samtalet vill jag fråga honom om det finns något som Sverige skulle kunna lära sig av Estland.

Men först en kort bakgrundshistoria. När Estland ockuperades och koloniserades av Sovjet ökade andelen ryssar från 5 procent till 30 procent av befolkningen, samtidigt som landet förlorade drygt 100 000 medborgare på grund av deportationer och avrättningar. Skillnaderna mellan befolkningsgrupperna har varit stora; under 1990-talet var sannolikheten för att någon i den rysktalande delen av befolkningen skulle dömas för mord tre gånger högre. Och nu kommer det anmärkningsvärda: trots allt detta är de vardagliga relationerna mellan ryssar och ester lugna och avspända. Det är en större bedrift än Estlands satsningar på att bli världens mest uppkopplade nation.

Jag börjar med att fråga Anvelt varför brottsligheten började stiga.

– Om det inte finns några etablerade statliga mekanismer för att lösa tvister mellan två företag kommer kriminella att ta över, och det är vad som hände efter Sovjetunionens fall. Alla betalade dem för beskydd. Vapenindustrin och annan tung industri kollapsade, och då började värdefulla metaller flöda ut på marknaden. Metallhandeln gick genom Estland till Sverige, Tyskland och resten av världen. I början av 1990-talet var Estland Europas näst största metallexportör. Från städer som Kemerovo, Perm och Krasnodar började en mängd kriminella grupper strömma in i Estland. I Ryssland har städer med tung industri alltid varit omgivna av fängelser.

Fångarna används som billig arbetskraft?

– Ja. De förstod att här fanns ett litet land där de kunde göra business. Metallhandeln omsatte stora pengar, och det ledde till ett veritabelt krig mellan kriminella grupper – skjutningar, sprängningar. Vid torget Vabaduse väljak, Frihetstorget, några hundra meter härifrån, exploderade en bomb när en estnisk gruppering försökte döda ledarna för Perm-maffian. Ett halvt hus sprängdes bort.

Och i det läget började du arbeta som polis?

– Jag började vid kriminalpolisen i Tallinn 1989. På den tiden bestod poliskåren till 95 procent av ryssar. När Estland blev självständigt flyttade många av dem till Ryssland, och av dem som valde att stanna var det många som blev rådgivare åt den organiserade brottsligheten. De var inte så förtjusta i det fria Estland.

Polisen var väldigt svag på den tiden, banditerna gjorde som de ville.

Du kunde träffa dina gamla kollegor när du gjorde en razzia?

– Absolut! Jag har satt dem i fängelse många gånger.

Vad sade du till dem när du kände igen dem?

– Inget särskilt. Du vet, de där åren var det som att befinna sig vid fronten hela tiden. Vi hade inte tid att prata. De första åren hade vi ingen teknologi, inga databaser, vi jobbade som på 1800-talet. Vi var blinda som kattungar. Vi hade bara några få bilar och det var alltid ont om bensin, Estland var väldigt fattigt på den tiden. Min första månadslön motsvarade 30 euro. De första åren handlade vårt jobb inte så mycket om att bekämpa den organiserade brottsligheten, de dödade bara varandra, utan om att förstå vem som var vem, vilka grupperingar de tillhörde, vem som jobbade för vem. Varje helg brukade de ha begravningar i Aleksander Nevskij-katedralen, mitt emot parlamentet i Tallinn. Det bästa vi visste var att sitta där och observera, några i bil, andra i husen runt omkring, för att få grepp om strukturen. Om man såg vilka som bar kistan kunde man förstå vem som var nummer ett, och så vidare. Men polisen var väldigt svag på den tiden, banditerna gjorde som de ville. Efteråt kunde de köra ut till kyrkogården i Pirita med ett par hundra lyxbilar, och all annan trafik fick flytta på sig.

Om mordstatistiken går ner är det inte nödvändigtvis goda nyheter. Kanske kan det betyda att den organiserade brottsligheten har etablerats och övergått i en lugnare fas, att gängen har delat upp marknaden mellan sig och inte behöver använda lika mycket våld?

– Den där toppen i morddiagrammet berodde på en enda sak, metall. Metallhandeln tog slut, och samtidigt blev polisarbetet mer effektivt. Mellan 1999 och 2001 blev det på nytt som 1994, i mindre skala. Tallinns centrala marknad, Keskturg, privatiserades, och det var väldigt korrupt. Alla ville ha den där marknaden, det var skjutningar och sprängningar. Tallinns vice borgmästare blev mördad.

Om någon är inne i en kriminell livsstil skulle jag förvänta mig att han fortsätter. Kan han inte längre tjäna pengar på metall provar han något annat, men han kommer inte att ta på sig en ren skjorta och söka ett hederligt jobb.

– Det stämmer. I mitten av 1990-talet fick vi en svart lånemarknad. Drogmarknaden växte, mest amfetamin, som exporterades till Finland. Bilstölder var också en stor business i Estland, mest i Tallinn. På en dag kunde 80 till 100 bilar bli stulna – Audi, BMW, Mercedes. Det fanns ett stort gäng som ägnade sig åt det. De hade ett mycket effektivt system, de hyrde outnyttjade garage överallt i Tallinn, och om de såg någon bil som de ville stjäla hade de en central telefonisttjej som hänvisade dem till närmaste lediga garage. Vi lade ner väldigt mycket övervakningsarbete på att kartlägga deras organisation. Det viktigaste var att veta vilket datum de tänkte ta bilarna till Ryssland. I den här gruppen ingick också några korrupta gränsvakter. De sade att det fanns ett fönster vid gränsen – det betydde att då de hade sitt folk där, kunde en karavan på 200–300 bilar passera gränsen under natten. Vi satte stopp för den här gruppen i slutet av 1990-talet. Samtidigt började de maffiakillar som hade tjänat de största pengarna ofta övergå till lagliga affärsverksamheter.

Kriminalpolisen delades upp i specialenheter som hade ansvar för varsin organiserad grupp, och syftet var att sätta alla som tillhörde den här gruppen i fängelse.

Hur då?

– De startade investmentbolag. En av dem äger nu en kedja med gallerior i Moskva. De första pengar han investerade kom från obsjtjak – den ryska maffians gemensamma kassa. En annan anledning till att kriminaliteten började sjunka var att polisen bytte strategi. I slutet av 90-talet genomförde jag en reform. Kriminalpolisen delades upp i specialenheter som hade ansvar för varsin organiserad grupp, och syftet var att sätta alla som tillhörde den här gruppen i fängelse. Vi körde med en ganska aggressiv taktik. Vi skulle vara på dem hela tiden, för att trycka ner dem och försvaga dem. Vi höll ögonen öppna, även för små förseelser, och om någon som stod på vår lista blev tagen för rattfylleri eller bråk på krogen i någon mindre stad körde vi dit, om det så var mitt i natten, och tog hand om honom innan han släpptes ur häktet. På det sättet kunde vi värva informatörer. Om en ny person tog sig in från Ryssland fick vi veta det genast, för de berättade att här kommer det någon som inte tillhör oss. Det här systemet, som vi byggde upp, fungerar fortfarande. Idag finns det kanske två–tre små kriminella gäng kvar i frihet. Alla de tunga ledarna har blivit dömda.

Nolltolerans mot graffiti och sönderslagna fönster brukar nämnas i debatten. Är det en effektiv strategi mot organiserad brottslighet?

– Ja, men idag kan polisen ha en lite mjukare stil, eftersom brottsligheten har sjunkit. En del av vårt jobb var att visa att vi var överallt, att vi hade koll. Om vi visste att ett kriminellt gäng hade fest på någon restaurang åkte vi dit med maskerade specialstyrkor, lade ner alla på golvet, tog bilder, frågade om deras namn, och om de inte hade giltiga id-handlingar fick de följa med. Idag tror jag inte ens att det är lagligt längre. På den tiden var det annorlunda, och vi gjorde det ofta. Polisarbetet behövde ligga på den nivån om vi ville åstadkomma några förändringar.

Du nämnde informatörer. Hur gör du för att få dem att prata med dig?

– Den största motivationen är att de slipper straff om de ger oss namnen på några viktigare killar, men man måste prata länge med dem. Sådant gillade jag, eftersom det var ett psykologiskt jobb. Alla passar inte för det. En gång förhörde jag en rysk lönnmördare i slutet av 1990-talet. Han var inblandad i flera mordförsök, men han var inte särskilt professionell. Hans offer överlevde och ett av dem skadsköt honom. Jag tillbringade kanske 10–12 timmar med honom i cellen, och i slutet grät han mot min axel.

Hur kan du avgöra om någon är pålitlig?

– För vissa personer är det naturligt att ljuga, det betyder inte att de är fientligt inställda till dig. Och om någon är nervös betyder det inte att han ljuger. Kanske är han bara nervös för att han blir förhörd av polisen. Du går aldrig rakt på brottet, du cirklar runt den här personen, lär känna honom, ställer en massa ovidkommande frågor om familjen, hans föräldrar, enkla grejer som han inte behöver ljuga om. Kanske pratar han om sin flickvän, utan att ljuga, och under tiden vippar han med foten. Det är sådant du studerar. Du skaffar dig ett antal referenspunkter i hans kroppsspråk. När du sedan börjar ställa tuffare frågor kan du se om hans kroppsspråk förändras. Men det finns inga generella regler, varje människas kroppsspråk är unikt, som ett fingeravtryck.

När invandrare kommer måste vi göra allt vi kan för att så snabbt som möjligt integrera dem i samhället.

Låt oss också prata om Sverige, där gängrelaterade skjutningar har ökat de senaste åren. Vad är din kommentar till situationen i Sverige?

– Jag är glad att vi inte har haft etnisk kriminalitet i Estland. Ryska och estniska brottslingar har alltid levt efter samma regler. När invandrare kommer måste vi göra allt vi kan för att så snabbt som möjligt integrera dem i samhället. Om vi inte gör det, om vi låter dem etablera ett ghetto, leva i sin egen bubbla – även om det inte genast leder till kriminalitet kommer det med tiden att uppstå etnisk brottslighet. Kriminella organisationer kommer att erbjuda beskydd åt sin egen etniska grupp. De kommer att lösa problem med andra grupper, ta ut skatt, de blir som kungar i små självständiga länder med egna regler. Men integration är inte polisens uppgift. Polisen ställs inför konsekvenserna av den politik som förts, och som kanske inte har varit så lyckad.

Har du några råd att ge?

– Jag har inte tillräckligt med data om Sverige, jag kan bara säga hur jag skulle göra. Man måste bryta upp de kriminella strukturerna, och för att kunna göra det måste man sätta upp mycket konkreta mål. Först måste man skaffa sig en överblick – vem arbetar för vem, vem står under vems beskydd? Det betyder att man måste ha informatörer. Man kan inte hoppas att de ska komma av sig själva, man måste ha en plan. Jag skulle säga till mina medarbetare: efter en månad ska var och en av er ha skaffat en informatör från varsin kriminell grupp. Man måste övervaka dem hela tiden, och om någon åker fast för rattfylleri eller någon annan förseelse har man en chans att värva honom.

Om jag växer upp i en kriminell familj är det stor risk att jag själv blir kriminell. Vad kan man göra för att bryta sådana sociala kedjor?

– Att bryta dem till hundra procent är inte möjligt. Det viktigaste vi har gjort i Estland för att komma tillrätta med det var att starta ett nytt fängelsesystem. Fram till år 2000 hade vi fängelser av sovjetisk typ. Fångarna bodde i baracker, i läger, det är i grunden en Gulag-modell. När du hamnar på ett sådant ställe bryts inga kriminella strukturer. På 1990-talet, när mobiltelefoner blev populära, planerade de till och med brott inifrån fängelserna. Efter självständigheten investerades stora pengar i tre moderna fängelser. Förut hade vi 10 000–11 000 fångar i Estland, nu är vi nere i 2 300. Idag har vi ett annat problem, vi har massor av outnyttjat utrymme.

Finns det några hot mot dig idag, på grund av ditt polisarbete?

– Nej. Jag har varit med om att bli beskjuten i tjänst, men aldrig blivit hotad efteråt. Risken för hot är väldigt låg om du är en hederlig polis. Om en polis har gått över gränsen och blivit kompis med brottslingarna är det förstås mycket lätt att hota honom sedan. Det värsta du kan göra är att lova något du inte kan hålla. Om du till exempel säger: ”Berätta det här, så slipper du hamna i fängelse”. Har du ingen överenskommelse med åklagaren ska du inte lova det, för om den här personen sedan hamnar i fängelse kommer hela fängelset att veta att den här polisen snackar skit. Och nästa gång du förhör någon kommer ingen att vilja prata med dig. Det är en mycket enkel regel. Ibland tror jag att det förhåller sig på samma sätt med journalister.

Slutligen: vilka risker finns det med att ha Ryssland som granne?

– Att ha en gräns mot Ryssland är naturligtvis ett hot, men vi är vana att leva med det. Samma sak som just nu händer i Lettland och Litauen skulle också kunna hända här. [Anvelt syftar på att Aleksandr Lukasjenka släpper flyktingar över gränsen i destabiliserande syfte.] När jag var inrikesminister skärpte vi beredskapen vid gränsen under fotbolls-VM i Ryssland 2018, eftersom ryssarna påstod att en mängd fans som rest in i landet från Afrika och Asien hade försvunnit. Smugglingen från Ryssland är alltid ett problem; nu använder de drönare för att skicka saker över gränsen, varje dag. Ett av våra stora projekt just nu är att bygga det vi kallar en ”smart border” längs gränsen mot Ryssland. Det blir inte en mur som i Berlin, men vi vill visa EU vad som är möjligt att göra.

Redan prenumerant?    
Du har läst en olåst
artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.
  • Alla artiklar
  • Alla poddar
  • Kvartals app
  • Reklamfritt

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?  
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.