Mord på öppen gata, skjutningar och sprängningar är nu vardagsmat i Sverige. Politiker och polis förenas sina i rop på lagändringar, som blir en ursäkt för statens misslyckande att stoppa gangstervåldet. Nu krävs i stället en nationell samling där partipolitiken läggs åt sidan. Kommunala poliskårer och visitationszoner som i Danmark ingår bland de fyra förslag som den tidigare hovrättsdomaren och statssekreteraren Krister Thelin presenterar i Kvartal.

Mordet på en ung kvinna i Malmö på måndagen och dödsskjutningen av en 18-årig kvinna i Vällingby natten till onsdagen har skakat om landet. Regeringsföreträdare och opposition tävlar i att uttrycka sin avsky. Morden har skett mot en fond av ett ökande antal skjutningar i svenska städer, där också sprängdåd blivit en återkommande företeelse. Den förklaring som polisen brukar ge är att det handlar om uppgörelser i ”kriminella miljöer”, det vill säga gäng som slåss om narkotikamarknaden och bevakar sina revir. Under förra året sköts 45 personer till döds, hittills i år har 26 personer dött, 11 i Stockholmsregionen.

Ursäkter förenar politiker och polis

De politiska partierna är sedan länge ense om att antalet poliser behöver öka från dagens 20 000 samtidigt som förslag om straffskärpningar och straffprocessuella reformer duggar tätt. Polisen, å sin sida, pekar på svårigheterna med att utreda brott i gängmiljöer och välkomnar reformer såsom anonyma vittnen för att bryta tystnadskulturen. I sina rop på lagändringar förenas politiker och polis. De förra visar handlingskraft, medan de senare får en ursäkt för tillkortakommanden vad avser lagföring.

Malmömordet skiljer sig från de vanliga dödskjutningarna. Offret var inte en ung man utan en mor som bar på sitt spädbarn. Platsen var inte ett utsatt förortsområde utan en högst respektabel del av Malmö (i kvarter där Fritiof Nilsson Piraten för snart 50 år sedan hade sin bostad). Tidpunkten var mitt på förmiddagen med många människor i rörelse. När den skötsamma medelklassen blir vittne till brutala mord ökar pressen på politiker och polis att visa handlingskraft.

Sveriges samhällskris

Frestelsen är stor att exploatera brottet för partipolitiska syften. Oppositionen skyller på regeringen och de som ser migrationspolitiken som roten till allt ont eldar på. När det svenska försvaret av kronkursen föll i september 1992 tvingades regeringen Bildt motvilligt att söka stöd hos oppositionen för en krisuppgörelse. Landets politiker samlade sig – för rikets bästa. Har brottsutvecklingen nått en sådan nivå att det går att tala om en samhällskris? Den som säger nej får anses ha bevisbördan för att förklara när vi nått en sådan punkt. Går gränsen vid 100 skjutna per år eller 10 sprängda stads-, polis- och bostadshus?

Enligt min mening borde partipolitiken för en stund läggas åt sidan för en kraftsamling i nationens intresse. Medborgarna har berättigade anspråk på att politiker höjer sig över de snäva partiintressena när det är allvar.

Upptäcktsrisk slår straffskärpningar

Vad bör då göras? I det korta perspektivet är frågan närmast hur rikspolischefen kan ges stöd i att effektivisera polisarbetet för att – med justitieministerns ord – ”knäcka gängen”. Omfattande lagändringar och tillskott av de aviserade 10 000 nya poliserna kommer av naturliga skäl att ta tid. Men vissa saker kan göras omgående. Utgångspunkten är att en uthållig och konstant lokal polisnärvaro är den bästa brottspreventionen. Upptäcktsrisk är överlägset brottsavhållande i jämförelse med straffskärpningar, vilka enbart har marginell betydelse. (Om detta har jag tidigare skrivit i Kvartal: https://kvartal.se/artiklar/lar-av-singapore-och-manhattan-utan-drakoniska-straff/)

  1. Få ut poliserna på fältet. Rikspolischefen Anders Thornberg förfogar över 20 000 poliser, varav dock enligt uppgift från poliskällor endast 6000-7000 är i yttre tjänst. En angelägen uppgift bör vara ett se till att den operativa förmågan på fältet ökar. Går det att befria polisen från administrativa uppgifter som för närvarande hindrar detta? En inventering och följande önskelista från rikspolischefen bör välvilligt behandlas av regeringskansliet med oppositionens uppbackning, i den mån det kräver retuscher i lagstiftningen. Det finns snabbspår till lagändringar.
  2. Kommunala poliser. Kommunerna försöker i nuläget fylla ut polisbristen genom ordningsvakter. Det är på sikt inte en hållbar ordning, bättre vore att förbudet mot en kommunal poliskår upphävdes. Men ordningsvakter kan utan större åtgärder inordnas i den statliga polisen som biträde vid övervakning och upprätthållande av ordning. Man kan jämföra med de beredskapspoliser som tidigare fanns eller Auxiliary Police, som finns i bland annat New York och Storbritannien, och ASVP (Agents de surveillance de la voie publique) i Frankrike. De formella förutsättningarna för detta bör inte vara svåra att ordna.
  3. Locka tillbaka pensionärerna. Förra året slutade cirka 800 poliser, varav hälften gick i pension. Budgetutrymme bör skapas för att genom löneincitament återanställa poliser som slutat, inklusive de som nyligen pensionerats.
  4. Visitationszoner. I Danmark finns särskilda visitationszoner som gör det möjligt för polisen att utan brottsmisstanke visitera personer i angivet område. Motsvarande bör införas också i Sverige. Några mer omfattande utredningar torde inte krävas när en nordisk förebild redan finns. Effektiviteten kommer att öka i en ordning där obligatorisk häktning nyligen införts för olaga vapeninnehav.

Kunde en samling över partigränserna ske avseende dessa fyra punkter borde ett trendbrott vara möjligt. Debatten kan sedan fortgå när det gäller de djupare orsakerna till brottsutvecklingen, inklusive den socioekonomiska eller kulturella dimensionen. Men när huset står i brand är det bäst att enas om att släcka först, innan diskussionen om arkitektens och byggarens ansvar tar vid.