Så fungerar den svenska självcensuren

Hårda regler för samtalet

I den offentliga debatten såväl som i mer privata samtal har gapet mellan förespråkandet av öppenhet, uppriktighet och sanning å ena sidan och samtalspraktik å den andra, blivit påfallande stort. I princip säger sig de flesta vara för yttrandefrihet och öppna dialoger – men i realiteten kan reglerna för vad som får sägas vara mycket hårda. Att vara tyst i en fråga kan provocera. Men än värre kan det vara att uttrycka en uppriktig åsikt – eller sanning.

Det kan leda till cancelleringskampanjer (Kvartal 2023-01-23) eller rent av till fängelsestraff, om Överklagandenämnden för etikprövning får sin vilja fram i det uppmärksammade Sameh Egyptson-fallet (Kvartal 2023-12-19).

Vad som gör det särskilt besvärligt för den som vill uttrycka sig fritt är att normer och regler för vad som bör och får s-ägas kan svänga så snabbt. Det har vi sett till exempel i debatter om invandring, tiggeri, de apatiska barnen, integration (i exempelvis frågan om språkkunskapskrav för invandrare), Greta Thunbergs status som miljöaktivist, metoo-rörelsen, BLM-rörelsen, synen på att samarbeta med SD i politiken, kärnkraften, Natomedlemskapet, flygskam, yttrandefriheten (särskilt efter koranbränningarna) och inte minst i frågan om vad som kan sägas offentligt om judar efter den 7 oktober 2023.

Ytterligare en faktor som ställer till det för det fria ordet är att den som vill tala fritt och öppet om angelägna ämnen kan straffas i sociala medier. Om man slarvar med en formulering så kan samtalsplatsen blixtsnabbt förvandlas från en mysig plats för småprat om mat och semesterplaner till en folkdomstol. I sociala medier är det nästan riskfritt att anklaga andra för i stort sett vadsomhelst. Men straffet för den som blir utpekad är ofta oerhört kostsamt. Så det är inte konstigt om till exempel lärare, poliser, socialtjänstarbetare, journalister och till och med politiker väljer att inte säga det de vill säga utan i stället knyter näven i fickan. Detta är givetvis inget som demokratin mår bra av. Tvärtom.

Men vad händer om även medborgarna i stor utsträckning börjar självcensurera?

Självcensur som problem

En risk är att frustrationer kanaliseras till extrema och populistiska politiska alternativ om ingen i den politiska mittfåran vill lyssna.

Men är då självcensur verkligen ett problem i Sverige? I vilken utsträckning ägnar sig svenska medborgare åt självcensur? Utgångspunkten torde väl vara att vi svenskar – som lever i en av världens mest liberala demokratier – inte behöver avstå från att uttrycka våra åsikter fritt.

En majoritet av svenskarna uppger att de tillämpar självcensur.

Inom forskningsprojektet ”Det öppna samhället” har vi med stöd från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) och Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF) fått möjligheten att undersöka förekomsten av självcensur i Sverige. Våra senaste resultat presenteras i ESO-rapporten ”Talande tystnad?”.

Självcensur kan handla om att man döljer sina vardagliga åsikter i största allmänhet. Detta har vi nog alla erfarenhet av i form av vita lögner – exempelvis till en vän som haft otur i sitt val av frisör eller genom att försköna en åsikt om svärföräldrarnas kokkonster.

Men en sådan frivillig återhållsamhet med sanningen upplevs sällan som någon större uppoffring. Det är inget konstigare än att man behandlar varandra med artighet och respekt till vardags. Återhållsamheten upplevs kostsam först när viljan att få uttala sig om något är stark, men rädslan för repressalier får en person att avstå från att uttala sig. Repressiva följder på oönskade uttalanden kan komma i alla tänkbara skepnader – och med olika avsändare.

Kontroll över orden

Såväl stater som grupper och individer kan utöva kontroll över vad andra får eller bör säga. Det kan handla om mjukare medel i form av sociala och ekonomiska sanktioner såsom utfrysning eller att bli av med sin försörjning – möjligen föregånget av ett offentligt drev. I värsta fall kan hoten vara så allvarliga att det handlar om risken att utsättas för våld, kidnappning, internering eller till och med döden. Det senare har vi sett exempel på i bland annat attacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion.

Ibland kan det vara svårt att avgöra var gränsen går någonstans mellan å ena sidan självcensur, och å andra sidan den självpåtagna återhållsamhet som syftar till att undvika obekväma reaktioner.

Mest sannolikt är att självcensur kan innehålla ett varierande mått av båda delarna. Med detta i åtanke kan självcensur definieras som när någon avstår från att framföra en åsikt av fruktan för sanktioner.

I den följande analysen fokuserar vi på självcensur i politiska frågor som kan uppfattas som kontroversiella och framför allt stötande.

Omfattande självcensur i Sverige

Inledningsvis kan konstateras att den andel av befolkningen som uppger att de inte öppet kan uttrycka sina åsikter är förvånansvärt hög, tvärtemot vad vi borde förvänta oss. När vi ställde frågan i SOM-undersökningen 2021 angav 53 procent av de svarande att de helt eller delvis instämde i påståendet. När frågan upprepades 2022 hade andelen sjunkit något, till 51 procent, en nedgång som dock inte är statistiskt säkerställd.

En majoritet av svenskarna uppger alltså att de tillämpar självcensur.

Om vi jämför dessa resultat med en tidigare genomförd studie i ämnet, där dock frågorna var annorlunda formulerade tycks självcensuren i Sverige ha ökat under senare år. Och vi kan konstatera att i internationell jämförelse tycks graden av självcensur vara hög i Sverige. I jämförbara studier i USA rapporteras exempelvis siffror på mellan 40 och 60 procent. Det bör dock påpekas att frågeformuleringarna även där skiljer sig från dem vi ställt i SOM-undersökningarna.

För att få en bättre uppfattning om i vilka sammanhang som vi väljer att ta till självcensur har vi ställt frågor om fyra sammanhang där detta kan ske. Det finns givetvis många andra situationer som också kan föranleda folk att hålla inne med sina åsikter, men det här är några av de mest omtalade i litteraturen.

Var sker självcensuren?

Föga förvånande förekommer självcensur i minst utsträckning i nära sociala sammanhang, till exempel bland vänner och familj. Här uppger 32 procent av de tillfrågade i SOM-undersökningen att de alltid eller ofta avstår från att uttrycka sina åsikter. I skolan, högskolan eller universitetet, till exempel bland studiekamrater och med lärare, uppger en betydligt högre andel att de alltid eller ofta avstår från att tala fritt, 53 procent. Motsvarande andel på arbetsplatsen, bland arbetskamrater och med chefer, uppgår till 55 procent. Allra högst är den andel som säger att de tillämpar självcensur i sociala medier, till exempel på Facebook, Instagram, X och Snapchat, vilket är helt i linje med vad många andra studier funnit.

Här anger hela 79 procent av respondenterna att de tillämpar självcensur.

Många vågar inte prata om invandringen

När vi ställt frågor om vilka ämnen som i störst utsträckning skapar självcensur i olika sammanhang framträder ett tydligt mönster. Oavsett var det sker så är det samma fyra ämnen som pekas ut som de mest kontroversiella.

Allra mest omfattande tycks självcensuren vara kring invandring och integration, vilket i genomsnitt 40 procent av de självcensurerande svarande uppger. Notera att denna siffra avser ett genomsnitt för samtliga fyra sammanhang som vi frågat om, där samstämmigheten tvärs över sammanhangen är mycket stor. Det näst mest kontroversiella ämnet är politisk eller religiös extremism (17 procent av de svarande uppger det) följt av frågor kring religion (som 14 procent uppger). På fjärde plats kommer frågor som rör jämställdhet, likabehandling och hbtq-rättigheter (8 procent).

Mer självcensur bland högersympatisörer

Frågan är då vilka som i störst utsträckning tillämpar självcensur. Här spelar givetvis en rad olika bakgrundsfaktorer roll. Personer som är missnöjda med demokratin, har låg tillit till andra människor, upplever hot från invandring, är yngre, låginkomsttagare, lågutbildade och män, är de som i större utsträckning tenderar att censurera sina åsikter.

Men resultaten som berör partipolitiska sympatier är de kanske mest intressanta. När vi bryter ner frågan om självcensur på partisympatier finner vi nämligen ett tydligt mönster. Graden av självcensur förekommer i alla partiläger, men är i stor utsträckning en blockskiljande fråga. Den andel som instämmer helt eller delvis i påståendet att de inte öppet kan uttrycka sina åsikter är klart högst bland sympatisörer inom högerblocket. Allra högst är den bland Sverigedemokraternas sympatisörer, där över 80 procent uppger att de inte öppet kan uttrycka sina åsikter. Därefter följer sympatisörer till Kristdemokraterna och Moderaterna, där andelen uppgår till cirka 65 respektive 55 procent.

Andelen sympatisörer till de fyra partier som efter valet 2022 tillhör den röd-gröna oppositionen (S, V, MP och C) uppvisar en betydligt lägre grad av självcensur än de fyra partier som tillhör det regerande högerblocket (regeringspartierna M, KD, L och stödpartiet SD).

Sammantaget framträder en bild av att självcensur är ett fenomen som samvarierar med många olika bakgrundsfaktorer hos individerna. Störst betydelse tycks dock individens partisympatier ha, där det finns en tydlig höger-vänsterskillnad och där sympatisörer till Sverigedemokraterna utövar den högsta graden av självcensur.

Hur kan detta då begripas?

Självcensur och den nya svenska partirymden

Det är tydligt att det i betydande omfattning förekommer självcensur som hämmar de samtal som är viktiga i en demokrati.

I USA har forskare identifierat en tydlig och uppåtgående trend i självcensuren sedan McCarthyismens dagar – då den låg på enbart 13 procent. Trenden förstärks och följs av Donald Trumps ökade popularitet. Intrycket är att ju mer omfattande insatserna har blivit att med hårdare medel försöka styra vad som får sägas i offentliga samtal, desto mer har den affektiva polariseringen, självcensuren och stödet till allt mer extrema ståndpunkter, både på den politiska höger- och vänsterkanten, ökat. Är det något liknande mönster som gör sig gällande även i det svenska fallet?

Vår hypotes är att SD kan tacka självcensuren för en del av sina valframgångar.

Till att börja med kan vi lägga till en observation om just vilka ämnen som självcensureras. Vi nämnde att de som upplever invandring som ett hot är benägna att självcensurera. Samtidigt är det så att de som upplever ett hot från miljöförstöring och klimatförändringar inte i lika stor utsträckning upplever att de måste självcensurera. Det kan indikera att de som mest bekymras av invandring anser att de inte får säga vad de tycker offentligt, och att det är precis tvärtom för dem som upplever det som hotfullt att till exempel klimatet försämras av utsläpp av växthusgaser. De senare upplever få spärrar för vad som kan sägas eller att det de säger skulle kunna leda till repressalier.

Om vi går med på den tolkningen så kan vi formulera en hypotes om hur partirymden förändrats radikalt då SD tagit plats som Sveriges näst mest populära parti; en utbredd självcensur kring frågor som rör invandring och integration har bidragit till att SD gått från 5,7 procent i väljarstöd i valet 2010 till 20,5 procent i valet 2022.

SD:s framgångar och självcensuren

Det är ju inte precis någon nyhet att SD har haft invandring och integration som sin huvudfråga. Partiet har därigenom lyckats fånga upp en stor väljargrupp som upplevt att de tvingats hålla inne med sina åsikter, men som SD givit uttryck för. Andra partier har varit mer upptagna med att ”hålla rent i debatten” och dra upp linjer för vad som får sägas och yttras offentligt för att inte framstå som kritiska till invandrare.

Men i takt med att SD fått ökat stöd i väljarkåren har partiet också påverkat den politiska debatten kring invandring och integration och drivit partierna i den politiska mittfåran i riktning mot en mer restriktiv invandringspolitik. Tidöavtalet som ingicks mellan den nuvarande regeringen och SD befäste partiets stora inflytande över invandrings- och integrationspolitiken. Likväl kvarstår den höga andel bland SD:s väljare som uttrycker att de inte kan tala fritt utan i stället tillämpar självcensur, vilket stämmer till eftertanke. En betydande del av de åsikter som SD:s sympatisörer hyser tycks aldrig komma till uttryck. Det återstår att reda ut vad det är som SD:s sympatisörer alltjämt upplever att de inte kan uttrycka fritt i debatten.

En sak att framhålla i det sammanhanget är att det ökade stödet för SD inte tycks ha lett till en uppenbar och påtaglig ökning av invandrarfientlighet i Sverige. Det har våra egna undersökningar visat, såväl som undersökningar genomförda av SOM-institutet och andra forskare. Till exempel visar Mångfaldsbarometern 2022 att ”en klar majoritet av svenskarna anser att människor med utländsk bakgrund berikar Sverige kulturellt. Senaste mätningen visar att 74 procent instämmer helt eller delvis med detta påstående, medan 15 procent tar avstånd. Sedan 2016, då bara 59 procent instämde i detta påstående, kan man se en tydlig positiv trend med stigande resultat tre mätningar i rad.”

Att det sker hatbrott mot personer med utländsk bakgrund råder det ingen tvekan om. Samtidigt är det tydligt att SD:s framgångar inte tycks följas av ett mer allmänt hat riktat mot invandrare.

Bengt Westerberg satte tonen

Vår hypotes är således att SD kan tacka självcensuren för en del av sina valframgångar. Invandrings- och integrationsfrågan har alltid varit känslig. Men med en växande nynazism i landet under 1980-talet och ett växande stöd för Ny Demokrati (NyD) så skickade Bengt Westerberg efter valvakan en tydlig signal 1991. Att samtala med sina främsta meningsmotståndare som profilerat sig i frågor om immigration och integration var han inte beredd att göra. Så när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom in i studion så reste han sig ur tevesoffan och lämnade debatten.

Detta blev länge stilbildande för hur både NyD och SD skulle hanteras av partierna i den politiska mittfåran. Rawls deliberativa lösning blev därefter allt svårare att upprätthålla. Under 1990-talet kom det en omfattande flyktingvåg och frågan om invandring och integration blev allt viktigare i politiken. I början av 2000-talet tillsatte den dåvarande socialdemokratiska Persson-regeringen en integrationspolitisk maktutredning. Men innan den blev klar sköts allt arbete i sank.

Det hade då blivit så pass känsligt att tala och forska om integration och invandring så att det räckte med några offentliga påståenden om att forskningen var rasistisk för att lägga locket på den offentliga såväl som den vetenskapliga diskussionen. Omständigheterna kring hur den integrationspolitiska maktutredningen havererade är ett talande exempel och har behandlats här och i andra sammanhang (Axess 2004: 5, Respons 2019:6, och Kvartal 2022-06-14). Det satte tonen för framtiden.

Den svenska forskningen om migration blev slätstruken och kom att ducka de svåra frågorna (Kvartal 2023-01-16). Och så tilltog även ett slags cancelkultur med hårda bestraffningsmetoder (Kvartal 2023-01-23). Att uttrycka åsikter i frågor om invandring och integration blev allt svårare.

Samtidigt ökade väljarstödet för SD.

Så även om inte invandrarfientligheten har ökat generellt i samhället kan det vara så att SD har fått en betydande del av sitt ökade stöd till följd av att allt fler medborgare har upplevt att de tvingas självcensurera när det kommit till frågor som de anser vara angelägna att få diskutera. Den hypotesen lanserar vi inte för att självcensur bara handlar om invandring och integration, eller för att vi anser att SD:s politiska representanters uttalanden om till exempel vem som kan anses som svensk, eller deras idéer om att kunna häva medborgarskapet för den invandrare som ”sviker sina medborgerliga plikter” (SVT 2023-11-23), på något sätt bör rättfärdigas.

De som knöt näven i fickan

Vi lanserar denna hypotes för att belysa att andra partier än SD själva kan ha bidragit till att göra SD till ett så pass framgångsrikt parti som de blivit. Det handlar om hur partierna i mittfåran har valt att hantera debatten kring svåra frågor. Och det handlar om hur lättpåverkade och även drivande vissa aktörer har varit inom till exempel akademin, medierna och politiken. De har sannolikt bidragit till att SD har kunnat kapitalisera på ett debattklimat som allvarligt har begränsats av de aktörer som satt hårda gränser för vad som får debatteras, undersökas och sägas, och de som startat drev mot dem som uppfattats som misshagliga i frågor som berör invandring och integration.

SD fångade upp de väljare som knöt näven i fickan. Inte bara på grund av sakfrågorna. Utan även på grund av den frustration som uppstod när det öppna samtalet tystnade.