Så fungerar den svenska dubbelmoralen

Utveckling är de senaste hundra årens viktigaste ord. Det är inte neutralt, det innehåller en internaliserad norm som ser ut ungefär så här: vi ska alltid vara beredda att ompröva det vi vet, att lära oss nya saker, att inse att vi har haft fel. Vi förväntas hela tiden iaktta och analysera oss själva, eftersom vi strävar efter att bli bättre människor, eller åtminstone mer anpassliga. Vi ska ifrågasätta våra reaktioner, och leta efter omedvetna, förtryckande drag hos oss själva. Varför tycker jag så där? Är det rätt att tycka så? Är det inte lite föråldrat?

Nytt är bättre

Utveckling är det normala, och vi har aldrig rätt att tacka nej till den. Nytt är bättre än gammalt, enbart för att det är nytt. Det får inte finnas några traditioner som vi inte är beredda att överge. Nya pronomen, maträtter, yrken, appar och värderingar ska tas emot med glädje och nyfikenhet.

Utveckling är, kort sagt, vår moral.

Vill du höra till vinnarnas sida måste du alltid acceptera förändring och utveckling, även när du själv inte har något inflytande över det som pågår. Om förlusten gör lite ont betyder det att vi ännu inte är helt fria från falsk stolthet; det beror på ett lättsårat högmod som vi borde göra oss av med.

Utveckling är, kort sagt, vår moral. Det är en moral som är ganska rak och enkel att förstå sig på, men den förvandlades till dubbelmoral i samma ögonblick som Sverige blev ett invandrarland. Då hände något mycket märkligt. I mötet med invandrare som vägrar kompromissa med sina traditioner reagerar svenskarna inte som man kan förvänta sig. De säger inte ”vi har lärt oss att traditioner kan förändras, avskaffas och gå förlorade; vi har tjänat ekonomiskt på att acceptera det, och du kommer att lära dig samma sak”.

I stället betraktar de den andres kultur som okränkbar. De andras stolthet är inte falsk. Deras traditioner är äkta och ursprungliga, och värda respekt även om de inte alltid är så gamla som de vill ge sken av.

I Sverige har repliken ”det är min tradition” inte varit ett giltigt argument på hundra år. Men när invandrare försvarar sitt beteende med repliken ”det här är min tradition” blir svensken plötsligt svarslös. Vem, under de senaste 50 årens invandring, har varit uppriktig nog att säga ”ni kommer att förlora era traditioner, liksom vi har förlorat våra”?

Det underliggande tankemönstret är tydligt: förändring åt oss, konservatism åt dem.

Det underliggande tankemönstret är tydligt: förändring åt oss, konservatism åt dem. Somliga medborgare ska leva i ett tillstånd av normkreativitet och konstant förändring, andra i ett patriarkalt Skansen. Under moderniteten har vi kunnat lita på att den mest förändringsbenägne har övertaget och slutar som vinnare – men vad händer om det inte längre gäller?

När den som ständigt är beredd att ändra sig kolliderar med människor som aldrig har börjat ifrågasätta sina traditioner uppstår en kulturkonflikt som vi helst skulle slippa låtsas om.

Här petar invandringen på svenskarnas hemligaste, ömma punkt.

Ingen jämlik relation

Någon jämlik relation kan inte existera mellan två parter om den ena svartsjukt bevakar sina traditioner medan den andra förväntas konstant analysera sitt beteende, ifrågasätta, kritisera, omvärdera, lära sig nya saker och möta varje förändring och förlust med väluppfostrad förståelse. På de premisserna bygger man inget lyckligt äktenskap, än mindre ett samhälle.

I Sverige betraktas invandringen som den senaste lektionen i modernitetsskolan, och där vill vi fortfarande vara bäst i klassen. En kompis som utbildar sig till lärare berättar att de får höra att brytning och förortssvenska är helt okej. Skolan är inte längre till för att utveckla elevernas språk; det är de blivande lärarna som måste lära sig acceptera att ”språket utvecklas”.

Att anpassa sig till parallellsamhällen, könsuppdelade badtider och hederskultur antas vara en naturlig fortsättning på den progressiva utveckling som tvingade det gamla patriarkala Sverige att lära sig leva med kvinnlig rösträtt. Eventuella invändningar är bara ett uttryck för samma motstånd mot förändring, nu som då, och de är lika löjliga som om en bonddräng var rädd för att byta hästen mot en traktor. Om vi trots allt behöver lite dressyr, om piskan behöver plockas fram brukar det låta så här: ”Du är väl inte rädd för förändring?” Ju svårare saker jag accepterar, desto duktigare blir jag.

Det offentliga Sverige har varit mycket ovilligt att erkänna att hedersnormer överhuvudtaget existerar, även när de leder till mord.

Backa till Anders Zorns tid och det var inte ovanligt att kvinnor på landsbygden täckte sitt hår. Är det ett framsteg att Sverige inte längre ser ut på det sättet? Om du tycker att det är ett framsteg, motivera varför. Det var ju vår kultur, vår tradition, vår identitet. Och om det var en förbättring, varför ska inte alla svenska medborgare ha rätt till samma framsteg?

Dubbelmoralen är ingen abstraktion; den får konsekvenser för människors liv. Det offentliga Sverige har varit mycket ovilligt att erkänna att hedersnormer överhuvudtaget existerar, även när de leder till mord. Fram till 2014 var det möjligt att få dispens för äktenskap med minderåriga. Det betyder att dina rättigheter och livsvillkor i praktiken avgörs av vilken familj du råkar födas i. Våra könsroller är förtryck, deras könsroller är kultur och identitet. Mer än så var inte feminismen värd i Sverige.

Dubbelmoral som fortplantas

När den här grundläggande skillnaden väl är etablerad – mellan oss, de ständigt anpassliga och dem, de autentiska och oföränderliga – kan dubbelmoralen fortplanta sig till vilka områden som helst. Till exempel när det gäller synen på våld. När vi dödar, beror det på ondska och rasism; när de dödar är det onödigt att uppmärksamma det för mycket, eftersom det kan förstärka rasistiska fördomar om att de skulle vara onda.

Just i attityden till aggressivitet hittar man dubbelmoralens hjärta, misstänker jag. För oss är aggressivitet en barnslig reaktion; den hör till ett utvecklingsstadium som vi anser oss ha lämnat. Aggressivitet är numera lika med socialt underläge. Varje debatt om provocerande konst förloras omedelbart av den som blir arg och sårad.

När det gäller invandrare antas aggressivitet vara en naturlig och ofrånkomlig reaktion; det är naivt att förvänta sig att de skulle kunna kontrollera sin ilska. Om de blir provocerade spelar vi fortfarande efter den gamla regeln ”aggressivitet är styrka”, och eventuella våldsamma motreaktioner är enbart provokatörens fel. Efter fatwan mot Salman Rushdie har det blivit allmänt accepterat att det är fel att kränka andra kulturer, menar den brittiske samhällsdebattören Kenan Malik.

Personer som visar att de inte är rädda för självkritik, även när den leder i en obekväm riktning, genom att påstå att vi alla är medskyldiga till Anders Behring Breiviks eller John Ausonius terrordåd, skulle aldrig drömma om att skriva att alla i det andra lägret är medskyldiga till de islamistiska terrorattackerna i Paris, Berlin, London eller Stockholm.

Ett exempel till: det är märkligt att migration betraktas som något exotiskt i ett land som nyligen förlorade en miljon av sina medborgare. Utvandringen till USA ligger inte längre bort i tiden än att de sista migranterna tillhörde min farfars generation. Här syns dubbelmoralen igen: att vi flyttar är en sak; att de flyttar är en helt annan sak. Erfarenheter och lärdomar från vår egen tid som migranter borde vara en självklar del av diskussionen, men vår utvandring och deras utvandring förvaras i separata provrör, som om vi var rädda att förvandlas till Mr Hyde om vi blandade dem.

Människor som är mästare på att dekonstruera svensk kultur tills det bara återstår en handfull inlånade flisor börjar lustigt nog tro på autenticitet så fort de betraktar traditioner från andra delar av världen.

Så länge en stor del av offentlighet och politik domineras av den här sortens dubbelmoral behöver vi inte anstränga oss att prata integration. Genom att tänka på det här sättet har vi redan garanterat att den är ogenomförbar.

Människor som är mästare på att dekonstruera svensk kultur tills det bara återstår en handfull inlånade flisor börjar lustigt nog tro på autenticitet så fort de betraktar traditioner från andra delar av världen. Traditioner som för övrigt inte behöver vara mer främmande än att de nyligen har förekommit även hos oss. Förra året intervjuade jag rättssociologen Johan Rosquist, som har skrivit avhandlingen Moral i rätten om hur domstolarna har hanterat hedersmord (SvD 29/2 2020). ”Vill du förstå hederskulturen”, sade han, ”ska du läsa Selma Lagerlöfs Jerusalem” – en roman om en kristen väckelserörelse som utspelar sig på svensk landsbygd under sent 1800-tal.

Det är inget fel på insikten att kulturer formas av ett ständigt utbyte med varandra, men den förvandlas till dubbelmoral om den gör halt vid Sveriges gränser. Folk som förklarar att det inte finns någon svensk kultur borde vara lika angelägna att förklara att det av samma skäl inte kan finnas någon turkisk, arabisk, irländsk eller kinesisk kultur, men på ett ögonblick skiftar de från naiv relativism till lika naiv exotism. En dominant man är ett svin. Om han inte är italienare – i så fall ger han uttryck för en genuin och exotisk kultur. Han ska givetvis inte utvecklas, han ska förbli exakt som han är. Allt annat skulle vara ett svek – vi vill väl inte förstöra hans autenticitet? Vi som inte längre kan vara autentiska får nöja oss med att avundas honom och hjälpa till med att bevara hans egenart.

Att tillerkänna alla andra äkthet utom sig själv är en märklig sorts ödmjukhet. Varför vår egen autenticitet försvann ska vi inte fråga.

Vem behöver förändras?

Föreställningen om okränkbara kollektiva identiteter ligger i tiden – det är nämligen samma budskap som högerpopulistiska politiker lockar sina väljare med. Ingen har nog formulerat det bättre än den polske teatervetaren Paweł Płoski. Missnöjespartiernas bittra lockelse, säger han i den norska kulturtidskriften Vagant (23/5 2020), ligger i det underförstådda budskapet ”Ni behöver inte lära er främmande språk. Ni behöver ingen utbildning. Ni behöver inte tvätta er. Ni har inget att skämmas för. Det senaste årtiondet har vi fjäskat för Europa. Det ska det bli slut på. Som polacker behöver ni inte göra någonting alls. Ni duger som ni är.”

Ni behöver inte förändras! Ni kan stå utanför moderniteten och ändå få del av dess fördelar! När detta budskap riktas till invandrare är det progressivt och tolerant, när det riktas till missnöjesväljare är det populistiskt och hotfullt. Samma ideologi är verksam i båda fallen; krav på självförbättring och utveckling har kommit att betraktas som en förolämpning. Här har den som vill förstå vår tid en nyckel till vad som pågår.

Multikulturalismen – föreställningen att varje invandrargrupp ska leva i enlighet med sin egen kultur – blev officiell svensk politik från och med 1975. Hur det gick till beskrivs i Mats Wickströms avhandling The multicultural moment (2015). Wickström är forskare i minoritetsstudier vid Åbo Akademi; en sammanfattning av förloppet finns i hans artikel ”Mångkulturalismen var en framtids- och människovärdighetsfråga” (Ikaros 3–4, 2014).

Tidigare rådde det motsatta idealet: invandrare förväntades assimilera sig tills de blev osynliga. ”Man bör undvika språkliga och kulturella isolat inom det svenska samhället. Detta är också den officiella svenska målsättningen”, förklarade den socialdemokratiske statsvetaren Hilding Johansson 1967 (citerat ur Wickström, ”Mångkulturalismen …”).

Åtta år senare klubbade riksdagen en invandringspolitik som skilde sig från alla andra europeiska länder. Kravet på assimilation ersattes med en vision om mångkultur; sedan dess står det i grundlagen att ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”. Drivande i den utvecklingen, enligt Wickström, var ett litet antal hängivna aktivister och politiker, däribland den polske förintelseöverlevaren David Schwarz, socialdemokraten Jonas Widgren och moderaten Voldemar Kiviaed.

Den sistnämnde tillhörde den estniska minoritet som flytt hit efter den sovjetiska ockupationen: en grupp som ville bevara sin kultur i exil, eftersom deras land hade upphört att existera. De ursprungliga avsikterna är inte svåra att förstå, men när idéerna vandrade vidare, från hand till hand, kom de med tiden att förvandlas till dubbelmoral.

Mångkultur är inte mångfald

Värt att tänka på i det här sammanhanget är att mångkultur inte är lika med mångfald. Verklig mångfald finns i ett samhälle som bygger på individuella rättigheter – bara där är varje medborgare fri att utveckla sina unika egenskaper och preferenser. Det som i debatten brukar kallas mångfald är motsatsen – ett samhälle indelat i strikt åtskilda grupper, som var för sig påstår sig vara homogena, och där individuella avvikare riskerar att straffas hårt. En handfull traditionella monokulturer som aktar sig noga för att beblandas och utvecklas är inget mångkulturellt samhälle – så ser mångfaldens fiende ut.

Om jag var invandrare skulle jag aldrig lita på en välvilja som är grundad på dubbelmoral.

Dubbelmoralen kring utveckling och tradition gör det lättare att förstå det långvariga statsstöd till invandrarföreningar med odemokratiska aktiviteter som Sofie Löwenmark har avslöjat i sin artikelserie för Timbro 2017. Ingen på MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) verkar ha varit intresserad av att ta reda på vem de här föreningarna bjuder in eller vilka ideologier som kommer till uttryck. Bakom ointresset ligger en mental järnridå som skiljer oss från dem: de ska syssla med att bevara sin kultur, det är inget som vi behöver lägga oss i.

Om jag var invandrare skulle jag aldrig lita på en välvilja som är grundad på dubbelmoral. Vem vet i vilket syfte den dubbla bokföringen kommer att tillämpas härnäst? Om samhällsklimatet skulle hårdna krävs det bara en liten justering för att förvandla dubbelmoralen och multikulturalismen till en öppet erkänd apartheid. Feminism åt oss, eftersom det är vår tradition; hederskultur åt dem, eftersom ”de vill ha det så”. Det kan gå fort att överge idén om ett samhälle där alla medborgare har samma rättigheter.

Till sist: observera att självkritik inte är svaghet. Det är viljan till lärande och till ständiga förbättringar som har gjort att Sverige på den korta tiden 150 år har slutat vara ett land man flyttar från, och blivit ett land man flyttar till. Uppriktig, konstruktiv självkritik är Västerlandets bästa tradition. Utövade vi den på allvar skulle vi förr eller senare upptäcka den dubbelmoral som jag har försökt beskriva.