Så föll Afghanistan i talibanernas händer

Afghanistan är ett utpräglat klansamhälle. Lojaliteten ligger hos ett flertal utstakade identiteter framför en relativt sett nyskapad centralmakt. Identiteterna utgörs främst av plats i familjen, etnisk och klanbaserad tillhörighet samt religion. Att lojaliteten finns där är inte förvånande eftersom det primära skyddsnätet traditionellt har tillhandahållits av släktskap, etnicitet och klantillhörighet. Med andra ord har landet ingen nämnvärd historia av centralmakt som ombesörjer säkerhet genom territoriell kontroll av nationella säkerhetsstyrkor såsom den afghanska polisen och den afghanska armén.

Klanen ofta viktigast

I stället är det just klantillhörigheten, mångfacetterad i sig, som utgör den bärande delen i skyddsnätet. Ett nät som är associerat med särskilda sammanslutningar, som i sin tur kan utmynna i svuren lojalitet till en lokal eller regional förvaltare av makt, såsom en krigsherre.

På pappret styrde regeringen i hela landet och förlitade sig på en central statsmakt med säte i Kabul.

På pappret hade Afghanistan en regering och en konstitution. På pappret styrde regeringen i hela landet och förlitade sig på en central statsmakt med säte i Kabul. Men regeringens egentliga makt sträckte sig sällan utanför landets större städer. Ute i provinserna var det ofta krigsherrar som hade den reella makten, individer som inte så sällan var i luven på varandra och byggde varumärke genom att öppet proklamera sin egen förträfflighet på bekostnad av regeringen och andra krigsherrar.

Lägger man därutöver till de etniska låsningar som förekom i statsmakten och den omfattande korruption som plågade den, har jordmånen hela tiden funnits för inflytelserika och välbärgade individer att underminera staten och dess konstitutionella rätt till territoriet. Därmed kunde svuren lojalitet gentemot regionala krigsherrar möjliggöra en säkrare tillvaro för klanen och de enskilda som ingick i den, jämfört med att förlita sig på landets säkerhetsstyrkor.

Det är mot denna kontext som USA:s besked om tillbakadragande av militära styrkor bör analyseras. I våras meddelade USA att man avsåg avsluta sitt militära engagemang i landet och att en fullständig avveckling skulle vara genomförd den 11 september. Den afghanska regeringen skulle alltså behöva förlita sig på de nationella säkerhetsstyrkorna för att upprätthålla säkerhet i frånvaron av USA och i praktiken det internationella samfundets militära styrkor. Med kunskap om hur dåligt tränade och samövade de nationella säkerhetsstyrkorna var – ett konstaterande som har varit känt i över ett decennium – och en plågsam uppenbar insikt att den reella territoriella kontrollen inte låg hos statsmakten, var utgången tämligen given relativt hur sårbar och isolerad regeringen var.

Det var bland annat därför en förhandling med talibanerna initierades och den afghanska regeringen till slut även backade från sitt krav att talibanerna skulle erkänna landets gällande konstitution för att beredas territoriell makt över delar av landets provinser. Utan den konstgjorda andning som tillhandahölls av det internationella samfundets militära styrkor var det bara en tidsfråga innan landet föll.

Det visste talibanerna. De visste att de regionala krigsherrarna och de lokala stamledarna inte skulle kunna enas. De kände till den omfattande korruption som genomsyrade statsapparaten och som hade letat sig ner till landets säkerhetsstyrkor. De gjorde den korrekta analysen att klanernas väl och ve var viktigare för överhuvudena än vilken aktör som formellt styrde landet. Och de basunerade ut ett narrativ som de framgångsrikt lyckades förmedla, vilket hade ansatsen att knyta identiteten afghan till identiteten taliban.

Många framgångar i städerna

Det internationella samfundet, med ISAF-insatsen i spetsen, bidrog till flertalet landvinningar i Afghanistan. Spädbarnsdödligheten minskade. Primärvården förbättrades. Skolgång för en hel generation afghaner möjliggjordes och kvinnor, som traditionellt saknade plats i det offentliga rummet, kom att bli representerade i landets parlament.

Sakta men säkert formades bilden av en marionettregering som främst gick ockupationsmaktens intressen till mötes.

Landvinningarna till trots var effekten av västvärldens demokratibygge i Afghanistan begränsad till de större städerna. Ute i provinserna och särskilt i landets bergsbyar – områden som var svårtillgängliga, låg i kanaliserande terräng (terräng omsluten av höga berg) och var farbara först när floderna hade torkat ut – imponerade inte det afghanska statsbygget. Livet hade inte blivit bättre. Människors umbäranden var påtagliga, och överlevnad var en kamp som utkämpades på daglig basis. Här fanns goda förutsättningar för talibanernas propaganda att ta fäste.

Vad gjorde rörelsen? De synliggjorde korruptionen som genomsyrade statsapparaten. De berättade om hur landets ”folkvalda” skodde sig på folket som de var satta att värna. Talibanerna nyttjade konflikten mellan stad och landsbygd – förbättrad levnadsstandard var villkorat urbana miljöer – för att stärka budskapet om att människor i provinserna och i bergsbyarna var bortglömda. Och de lyckades underminera statsmaktens förtroende genom att sätta bilden av en regering som hade det internationella samfundets bästa för ögonen framför det afghanska folkets.

Sakta men säkert formades bilden av en marionettregering som främst gick ockupationsmaktens intressen till mötes. Och Afghanistan hade en stolt tradition av att ”mota Olle i grind”, att bekämpa externa krafter som avsåg köra över landet och dess befolkning.

Att motstå ockupationsmakten och dess korrupta hantlangare i form av den afghanska regeringen blev ett självändamål, en identitet. Därmed lyckades talibanerna i många fall skapa enighet bland afghaner gentemot ett inre (statsmakten) och ett yttre (västsamfundet) hot mot den afghanska självbilden. En självbild som också förankrades i rörelsens tolkning av statsreligionen islam, vilket sedermera kom att utgöra en potent ingrediens för att uppbåda både mod på slagfältet och legitimera förtryck.

Arméns kollaps var väntad

De afghanska regeringsstyrkorna hade därmed i talibanerna en fiende som var enad, motiverad och stred för en sak som de kunde relatera till med varje muskelfiber i kroppen. Till skillnad från talibanerna stred regeringsstyrkorna för en statsmakt som de visste var korrupt, för befäl som öppet skodde sig på soldaternas bekostnad, för narkotikapåverkade kollegor som förväntades agera rådigt i strid och för en sak, en embryonal rättsstat som lyste med sin frånvaro och motarbetades av dem som officiellt ville instifta den.

Givet detta är det inte förvånande att afghanska soldater valde att ge upp i stället för att möta talibanerna i strid. Varför möta en enad fiende som är beredd att gå i döden för sina idéer när du försvarar en vision som du själv och dina ledare inte tror på?

Vad har då omvärlden att vänta av ett Afghanistan i talibanernas händer?

Det är fortsatt oklart hur talibanerna avser uppträda gentemot omvärlden. Det finns motsättningar inom rörelsen med divergerande agendor. Vilken sida som får övertaget återstår att se. Sannolikt kommer rörelsen att fokusera på att upprätta ett nationellt emirat framför ett globalt kalifat. Fundamentet i talibanernas propaganda har utgjorts av nationalism, fördrivandet av en främmande ockupationsmakt och ambitionen att styra landet efter rörelsens tolkning av islam. En annan central aspekt kan sammanfattas med att det är en sak att ta ett land, en helt annan att hålla det.

Därmed är det sannolikt att den primära inriktningen ligger i att få på plats ett emirat som accepteras av det afghanska folket. Det är också vad som kommunicerats från centrala figurer som representerar talibanerna i offentlig press. Utfästelser om amnesti och viss rörelsefrihet för kvinnor är två exempel på det. Det internationella samfundets uttalande om att hårda sanktioner är att vänta om de senaste två decenniernas demokratiska landvinningar äventyras utgör både en tydlig tröskel för talibanerna och ett försiktigt sätt att på sikt kunna acceptera det nya styret.

En jihadistisk vinst

Talibanerna har aldrig tidigare haft kontroll över så stora ytor som de har nu. Risken för terrordåd utanför landets gränser är därför låg, då en sådan ansats sannolikt skulle tvinga västvärlden till militär intervention. Det är rimligtvis ett scenario talibanerna torde vilja undvika om den administrativa makten och ett internationellt erkännande utgör bärande delar i rörelsens framtida strategi. Ovanstående till trots har talibanernas maktövertagande kommunicerats som en jordskredsseger i jihadistiska kretsar. Möjligheten att nyttja Afghanistan som centrum för terrorism lockar militanta islamistiska rörelser.

Huruvida talibanerna kommer finna sig i en större närvaro av rörelser som Al-Qaida och Islamiska staten återstår att se, särskilt eftersom dessa har transnationella ambitioner till skillnad från de talibaner som åtrår regeringsmakten främst.

Biden-administrationens vägval har lämnat en dålig smak i munnen hos många av oss som har tjänstgjort i landet.

”The buck ends with me” sade Joe Biden i ett tal till nationen nyligen. Med det menade han att USA:s omfattande militära engagemang i Afghanistan hade kommit till ett slut. Joe Biden tänkte inte lämna över ett krig i fjärran land till ytterligare en president, en femte. Därmed försvarade han beslutet att lämna Afghanistan i händerna på islamistiska fundamentalister, vars mjuka retorik redan hade börjat klinga falskt.

Biden-administrationens vägval har lämnat en dålig smak i munnen hos många av oss som har tjänstgjort i landet. Frustrationen blir påtaglig när man har varit delaktig i säkerhetsfrämjande insatser och bevittnar hur mattan nu rycks undan fötterna på de afghaner som samfundet slet så hårt för att skydda.

Är det verkligen så här västvärlden vill bli ihågkommen?