Rysslands dubbelspel med islamistiska terrorister

Likt så mycket annat i dagens Ryssland börjar allt med Tjetjenien. Som Ola Wong (Kvartal 6/4) beskriver är det idag få som tvivlar på att de bomber som sprängdes i ryska hyreshus sommaren 1999, och skylldes på tjetjener, i själva verket iscensatts av säkerhetstjänsten FSB för att bereda väg för Vladimir Putins spikraka väg till presidentämbetet. Den som har tid och ork kan skärskåda den amerikanske historikern John Dunlops noggranna studie i ämnet, baserad helt på öppna källor.¹Dunlop visar dessutom hur Rysslands fiende no. 1, den ökände tjetjenske islamisten Sjamil Basajev, i juli 1999 träffade chefen för den ryska presidentadministrationen i en villa på den franska rivieran tillhörande den beryktade vapensmugglaren Adnan Khashoggi.²

Några veckor senare startade Basajevs islamistiska milis en attack från Tjetjenien på grannrepubliken Dagestan,³ något som tillsammans med bomberna i hyreshusen i september legitimerade Moskvas krigföring i Tjetjenien och Putins maktövertagande. Detta må verka taget ut en dålig film. Men förre ryske FSB-chefen och premiärministern Sergej Stepasjin har bekräftat att Basajev redan 1992 arbetade åt ryska säkerhetstjänsterna, då i kriget mot Georgien i utbrytarrepubliken Abchazien.⁴

Moskva dödar nationalister och dubbelspelar med jihadister

I själva verket hade ryska säkerhetstjänster redan före Sovjetunionens kollaps samröre med våldsbejakande islamistiska extremister. Moskva tillät salafistiska krafter med kopplingar till Persiska viken att etablera sig i sovjetiska Centralasien i syfte att så split bland Sovjetunionens mer moderata muslimer – en klassisk söndra och härska-teknik.⁵Infiltrationen av religiösa krafter fanns alltså redan.

Detta skulle tvinga både den tjetjenska befolkningen och västmakterna att acceptera Rysslands handplockade ledare i Tjetjenien, Ramzan Kadyrov, eftersom alternativet var ännu värre.

Under det andra Tjetjenien-kriget som började 1999 lade Moskva sedan allt krut på att likvidera de sekulära, nationalistiska tjetjenska rebellerna, som hade folkligt stöd och legitimitet i väst. Jihadister som Basajev lät Moskva däremot länge vara ifred. Den brutale jihadistiske krigsherren Arbi Barajev – som gjorde sig känd för videoinspelade avrättningar av både ryska soldater och kidnappade utländska ingenjörer – levde till exempel länge öppet under ryskt beskydd i Tjetjenien.⁶ Moskvas syfte var att förvandla det tjetjenska motståndet så att det blev en jihadistisk snarare än en nationalistisk rörelse genom att helt sonika döda nationalisterna. Detta skulle tvinga både den tjetjenska befolkningen och västmakterna att acceptera Rysslands handplockade ledare i Tjetjenien, Ramzan Kadyrov, eftersom alternativet var ännu värre.

Vägen till IS gick via Moskva

Samma mönster kunde skönjas när Ryssland la sig i det syriska inbördeskriget ett årtionde senare. Ryska styrkor lät bli att bekämpa IS, och fokuserade nästan uteslutande på de moderata USA-stödda syriska motståndsgrupperna. Redan 2012 började FSB dessutom aktivt slussa jihadister från norra Kaukasus till Syrien.⁷På så sätt slog man två flugor i en smäll: Moskva blev av med jihadisterna lagom till OS i Sotji 2014, och tvingade både väst och den syriska befolkningen, precis som i Tjetjenien, till ett binärt val mellan Assad-regimen och IS terrorkalifat.⁸ Ramzan Kadyrov skulle 2015 själv skryta om hur proryska tjetjenska spioner hade infiltrerat IS.⁹[9]

Det är oklart om Akilovs radikalisering inleddes i Ryssland eller i Sverige, men det är tydligt att han radikaliserats av de ryskspråkiga nätverk kopplade till IS i Syrien som beskrivits.

De flera tusen centralasiater som anslutit sig till IS och andra terroristgrupper i Syrien är av särskilt intresse, givet Rakhmat Akilovs härkomst. Över 80 procent av centralasiater som rest till Syrien rekryterades inte till jihad i sina hemländer utan medan de vistades som gästarbetare i Ryssland.¹⁰ Som den liberala ryska tidningen Novaja Gazeta uttryckte saken 2016 gick ”vägen till IS via Moskva.”¹¹ Akilov själv passar in på denna beskrivning; han radikaliserades inte i hemlandet utan ett årtionde efter att han emigrerat. Det är oklart om Akilovs radikalisering inleddes i Ryssland eller i Sverige, men det är tydligt att han radikaliserats av de ryskspråkiga nätverk kopplade till IS i Syrien som beskrivs ovan. Chattloggen som publicerades innehöll hans kommunikation med den dagestanske jihadisten Arsen Mukhazhirov. Mukhazhirov lydde i sin tur seniora tjetjenska och tadzjikiska ledare för IS i Syrien, och visade ett stort intresse för att attackera amerikanska militära enheter i Tyskland.

Det är möjligt att de ryska säkerhetstjänsterna verkligen har dålig koll på rekryteringen av jihadister inom landets gränser. Samtidigt vet vi att säkerhetstjänsterna med betydande framgång har infiltrerat inhemska jihadistiska nätverk och styrt de nordkaukasiska jihadisterna till Syrien. Sannolikt förhåller det sig på samma sätt vad gäller de centralasiatiska rekryterna i Ryssland. Detta betyder inte att alla centralasiater i Syrien är ryska agenter, men att Moskva med all sannolikhet infiltrerat dessa nätverk och har kapacitet att manipulera dem. Det finns exempelvis vissa indikationer på sådan manipulation i de terrorattentat som drabbade Turkiet 2015. Dessa eskalerade snabbt efter att Turkiet skjutit ned ett ryskt stridsflygplan 2015, och i samtliga fall tycks dåden ha utförts eller letts av nordkaukasiska jihadister. Dåden upphörde snart efter att Erdogan bett Putin om ursäkt, relationerna länderna emellan normaliserades, och Ryssland deklarerade att Turkiet inte längre var ett farligt resmål för ryska turister.¹²

Muhammedkarikatyrerna och Paludan

Det finns flera exempel på hur Moskva vid upprepade tillfällen utnyttjat jihadistiska grupper till sin egen vinning, för att skapa kaos och instabilitet och underminera västmakter. Ett exempel är hur ryska säkerhetstjänster utgett sig för att vara IS-terrorister på internet. För några år sedan skapade hackargruppen Cyber Caliphate rubriker när den bland annat tog ned franska TV-kanalen TV5 Monde och skickade hot till amerikanska soldaters familjemedlemmar i IS namn. Men franska och brittiska experter kunde snart säkerställa att Cyber Caliphate inte alls var några islamister, utan egentligen skapats av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU.¹³

Ett mindre uppenbart exempel är krisen kring Muhammed-karikatyrerna som trycktes av Jyllandsposten 2005, och inte minst det märkliga sättet på vilket kontroversen kring dem spreds som en löpeld i Mellanöstern. Våldsamma protester organiserades långt efter bildernas publicering, där det plötsligt fanns stora mängder danska flaggor att tillgå för att brännas. Dessa och liknande tillfälligheter har lett forskare att misstänka att våldsamheterna var planerade och inte spontana. Experter som den ansedde sovjetiska avhopparen Oleg Kalugin, den mördade avhopparen Alexander Litvinenko, och historikern vid internationella spionmuseet Thomas Boghardt menar att spridningen sannolikt orkestrerades av den ryska yttre underrättelsetjänsten SVR. Syftet skulle ha varit att försämra västs relationer till den muslimska världen, och få Ryssland (som snabbt fördömde karikatyrerna) att framstå som vänligt sinnat.¹⁴ Detta mönster är för övrigt påfallande likt påskhelgens våldsamma upplopp efter högerextremisten Rasmus Paludans koranbränningar i Sverige. Som polisen har påpekat leddes upploppen av kända kriminella, tycktes planerade och inte spontana. Detta har fått journalister att undra om det finns en extern koppling till oroligheterna. Aftonbladets Lena Mellin frågar exempelvis om Paludan, medvetet eller omedvetet, spelar en roll i en yttre krafts försök att destabilisera Sverige, och EU Political Reports chefredaktör James Wilson pekar på ryska säkerhetstjänsters kända kopplingar till europeiska högerextrema nätverk, som Paludans Stram Kurs.

Mönstret återfinns också i Afghanistan. Där etablerade Moskva band till talibanrörelsen, något man hävdade var för att motverka IS ökade närvaro i landet. Men talibanerna själva uppger att banden knöts redan 2007, långt innan IS fanns.¹⁵ Syftet var uppenbart: att underminera USA i Afghanistan.

Moskva har systematiskt visat sig villigt att utnyttja jihadister för att skapa instabilitet och underminera västmakter.

Vilka slutsatser kan man dra av detta? Den första är tyvärr att vi kanske aldrig kommer att veta. Det ligger i sakens natur att rysk inblandning i specifika incidenter är mycket svåra att belägga. Vad som går att belägga är de mångfacetterade kopplingarna över längre tid mellan ryska säkerhetstjänster och islamistiska extremistgrupper, särskilt sådana från en ryskspråkig kontext. Moskva har upprepat visat både viljan och förmågan att infiltrera och manipulera sådana krafter.

Detta leder till den bredare slutsatsen: de som tror att Ryssland är eller har varit någon sorts allierad mot den islamistiska extremismen bedrar sig å det grövsta. Tvärtom har Moskva systematiskt visat sig villigt att utnyttja jihadister för att skapa instabilitet och underminera västmakter. Med tanke på den allt djupare konflikten mellan väst och Ryssland lär detta fortsätta under överskådlig tid.