Det är Kina och inte Ryssland som är det stora hotet mot Europa

Förslaget i sig kan vara nog så välmotiverat, men att vifta bort Ryssland som enbart ett irritationsmoment är ett exempel på politisk kortsynthet. Anledningen till att europeiska liberaler av Macrons typ överhuvudtaget måste oroa sig för cyberattacker, desinformation och stigande opinionsstöd för partier som säger sig strida mot olika etablissemang, är att Moskva undergräver den europeiska enigheten och destabiliserar de europeiska länderna genom att utnyttja intern splittring och polarisera de europeiska samhällena utifrån konkurrerande tolkningar av vissa europeiska värden.

Putin är en katalysator men inte orsaken till Europas splittring

Men det är inte Ryssland som skapar denna splittring och dessa spänningar; den ryska ledningen utnyttjar bara de skiljelinjer och konflikter som redan finns. Ryssland är därför inte i sig grundproblemet utan snarare en katalysator. Inom kemin är en katalysator ett ämne som påskyndar en kemisk reaktion. Och Kreml är väl medveten om sin roll som katalysator i destabiliseringen av de europeiska samhällena. Eftersom man vet precis vad man gör mot västländerna brukar man, i motsatt riktning, också beskylla västländer för att ligga bakom sociala spänningar i Ryssland.

Men om vi vill förstå det större sammanhanget räcker det inte att betrakta Putins Ryssland som bara ett irritationsmoment eller som enbart en katalysator. Med hänvisning till Stanfordekonomen Paul Romer, som har sagt att det är dumt att slösa bort en kris, skulle jag hellre se att vi tänker på Rysslands inverkan på vissa europeiska upplösningsprocesser som ett slags stresstest, vilket vi kan använda för att pröva den politiska, ekonomiska och sociala stabiliteten i Europa. När man ska försöka hantera ”den ryska frågan” är det av just det skälet bättre att inte fokusera så mycket på att vederlägga det ändlösa flödet av desinformation som strömmar ut från Moskva och att hellre ägna sin tid åt att använda de spänningar som uppstår för att identifiera de svagheter i den europeiska politiken som gör att vissa ryska insatser blir så framgångsrika. Det är en viktig perspektivförändring, för om vi påminner oss Macrons programskrift är det ju inte Ryssland som är Europas verkliga utmaning.

Drakens dystopiska lockrop

I september 2018 skrev den ledande brittiske säkerhetspolitiske experten Edward Lucas att Putins ”fallfärdiga imperium [var] i grunden svagt”, och det alldeles ”oavsett dess geografiska storlek och dess kärnvapenarsenal”, samt att ”de verkliga utmaningarna mot Europas utsatta säkerhetspolitiska läge kom från en betydligt allvarligare källa: Kina”. Då finansmannen och filantropen George Soros samma år talade i samband med World Economic Forum i schweiziska Davos gav han uttryck för en liknande syn och beskrev Kina som världens rikaste, starkaste och teknologiskt mest avancerade auktoritära regim, med tillägget att den kinesiske ledaren Xi Jinping var ”den farligaste motståndaren för alla som tror på det öppna samhället”. Soros nämnde de kinesiska myndigheternas användning av så kallad social kreditvärdering, av ansiktsigenkänning, maskininlärning och artificiell intelligens för att kontrollera det kinesiska samhället och slå ner på alla avvikande åsikter.

Kinas teknologiska framsteg när det kommer till att etablera totalitär kontroll över landets invånare är utan tvekan förfärande och går långt bortom ”allt vad George Orwell någonsin kunde föreställa sig”, som en bedömare uttryckte det. Kina kan inte bara övervaka miljontals människor genom att identifiera och spåra enskilda individer och koppla data från ansiktsigenkänning till personlig information om tidigare resor, hälsodata, lånehistorik och så vidare. Den kinesiska teknologin kan också förutsäga människors beteende. Och det på ett sätt som snarare påminner om Philip K. Dicks dystopiska novell ”Minority Report” från 1956 (senare uppmärksammad genom Steven Spielbergs film med samma titel från 2002, med Tom Cruise i huvudrollen) i vilken polisen har en ”Föregripande enhet” som burar in folk för brott de inte begått men antas komma att begå enligt förutsägelser som utfärdas av tre muterade människor som är förbundna med en särskild maskin.

Koncentrationsläger för muslimer möts med tystnad från arabvärlden

 Men det totalitära förtrycket i Xi Jinpings Kina har inte bara drag av framtidsvision ─ den är också ålderdomligt grym. Sedan 2014 har Kina byggt upp ett system av koncentrationsläger¹ där myndigheterna försöker ”omskola” en miljon uigurer (en turkspråkig minoritet) och muslimer av andra etniciteter som en förebyggande åtgärd mot extremism och terrorism.

Muslimska ledare i hela världen har underlåtit att lyfta frågan om koncentrationslägren i sina kontakter med Kina eftersom de inte vill riskera de ekonomiska kontakterna med landet. Talande nog har Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman, som FN kopplat²  till mordet på den saudiske journalisten Jamal Kashoggi, rentav försvarat³ Kinas ”rätt att vidta åtgärder mot terrorism och extremism för att säkerställa landets säkerhet” samtidigt som han skrev under lukrativa handelsavtal med Kina.

Efter att länder i väst utfärdat ett fördömande av massgripandena bland uigurer och andra kinesiska minoriteter kom Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Egypten, Quatar, Bahrain, Pakistan, Oman och ytterligare trettio stater med ett eget uttalande, i vilket de hyllade Kina för landets ”häpnadsväckande framsteg inom mänskliga rättigheter”.⁴ Samma uttalande kallade koncentrationslägren för ”centrum för arbetsträning”.

Denna mardröm är inte bara en intern kinesisk angelägenhet; den kinesiska modellen för samhällskontroll, med dess repression av oliktänkande och totala förakt för mänskliga rättigheter för den ekonomiska vinningens skull, är fullt möjlig att exportera. Att Kina ostraffat kan begå alla dessa oerhörda övertramp mot de mänskliga rättigheterna, den personliga integriteten och yttrandefriheten gör att landets framfart framstår som legitim för många andra av världens auktoritära ledare. Det är bara att ta en titt på listan över länder⁵ som har berömt Kina för att landet ”främjar mänskliga rättigheter genom utveckling”.

Det kinesiska ordet för världsklass betyder spöa USA

Till de olycksbådande aspekterna av dagens Kina bör man lägga landets tilltagande militära styrka. För tio år sedan förutspådde⁶ UCLA-professorn John Friedmann att ”Kinas växande ekonomiska makt oundvikligt [skulle] förvandlas också till en politisk och militär makt”. Sedan dess har landets militära utgifter i reella tal stigit⁷ med 83 %, och Xi har som mål att den kinesiska armén ska hålla ”världsklass” år 2050. Innebörden av ”världsklass” är , enligt The Economist,⁸ “det som spöar USA”. Men då ska man påminna sig om att traditionella vapenslag kommer att spela en mycket mindre roll fram emot mitten av seklet. Också i mer moderata framtidsscenarier ser man framför sig att artificiell intelligens, ”big data” och maskininlärning till fullo kommer att tas i bruk av vapentillverkarna.

Ryssland och den mångpolära världen

Friedmann menade att den närmaste framtiden skulle komma att bestämmas av motsättningen mellan USA och Kina, varvid EU och Indien skulle ha möjlighet att i viss mån lägga band på sin konkurrens. En sådan situation skulle innebära slutet på den enpolära värld vi har levt i sedan Sovjetunionens upplösning och det socialistiska blockets kollaps i Öst- och Centraleuropa. Idag tycks den mångpolära världen vara omöjlig att undvika, och frågan gäller snarare vilka globala maktcentra som kommer att ta plats i den och vilken maktbalans som kommer att råda dem emellan. I sin senaste bok, The Levelling: What’s Next After Globalization, diskuterar⁹ Michael O’Sullivan fyra huvudsakliga maktcentra i denna multipolära framtid: USA, Kina, Europa och potentiellt också Indien. Även om Ryssland ”får höga poäng inom vissa områden (däribland som militärmakt)”, menar O’Sullivan att ”landet aldrig kommer att kunna bli en ordentlig maktpol med tanke på det tillstånd det befinner sig i idag”.

En björn söker sin plats

I sin kommande rapport om rysk utrikespolitik påpekar Anton Barbasjin och Alexander Graef att de ryska ledarna sedan mitten av 1990-talet alltid har sett något helt annat framför sig: ”alla former av multipolaritet som har diskuterats i Ryssland har alltid utgått från att Ryssland skulle bli en av dessa poler och att landet på så vis skulle återfå sin stormaktsstatus”. Men nu när multipolariteten till slut börjar ta form torde det geopolitiska landskap som framträder vara upprörande och smärtsamt för den ryska ledningen. O’Sullivan beskriver det som att multipolariteten utlöser en identitetskris i länder som Japan och Australien, som ”inte helt befinner sig inom någon av polerna”, medan slutet på den enpolära världen leder till en syfteskris i länder som Ryssland: där vill man vara en av polerna men saknar förmågan att bli det.

Denna syfteskris leder med nödvändighet också till en identitetskris. Något som delvis kan förklara Rysslands uppträdande på den internationella arenan på senare år: annekteringen av Krim och kriget mot Ukraina, den selektiva inblandningen¹⁰ i valprocesser i väst, ingripandet i det syriska inbördeskriget under förespegling av terroristbekämpning, de militära utflykterna i Afrika.¹¹ Alla dessa engagemang kan uppfattas som att Ryssland försöker imitera vad landets styrande tror att USA gör som global stormakt. Men Rysslands internationella äventyr är mer än en cargokult,¹⁸  framför allt är det ett uttryck för hur Ryssland söker sig en ny identitet.

De styrande i Moskva har gjort så stora investeringar ─ känslomässigt och psykologiskt ─ i multipolariteten och fäster sådan vikt vid att bete sig på det sätt som de tror att företrädare för riktiga maktpoler gör, att de har upphört att utveckla sin inre identitet och hämta näring från den egna kulturens källflöden. Ryssland försöker istället ta sig igenom krisen och hitta en ny identitet med hjälp av yttre reaktioner på landets hänsynslösa internationella framfart. Ryssland påminner om en blind som undersöker sin egen kropp, inte genom att varsamt treva på den, utan genom att helt oordnat sparka, slå och banka på allting omkring sig och samtidigt läsa av de reaktioner och kroppsliga förnimmelser som uppstår ─ och denna extrema, förvirrande och i grunden meningslösa röra av förnimmelser blir till slut vad som formar den blindes besynnerliga kroppsuppfattning.

Och medan Moskva i blindo trevar efter en plats i den framväxande multipolära världen, där den knappast lär få rollen som självständigt maktcentrum, är landet på väg rakt in i den återvändsgränd som stavas Peking. Under landets utdragna kris, som fördjupades i och med annekteringen av Krim, har Ryssland närmat sig Kina, inte bara som viktig handelspartner, utan också som potentiell allierad i kampen mot väst. Det är visserligen också sant att Moskva är misstänksamt¹² mot Peking. Somliga i Ryssland hyser fortfarande förhoppningar om att landet ska kunna bli ett av världens betydande maktcentra och känner enbart oro vid tanken på att landet i stället skulle bli en ”lillasyster” till en kinesisk ”storebror”.

Pekings ryska lakej

Bruno Maçães, Portugals tidigare Europaminister, har i en klarsynt artikel om de ryskkinesiska relationerna hävdat:¹³ ”Ryssland vill bli en självständig maktpol i den nya globala ordningen. Men att vara en självständig maktpol i nära samarbete med Kina är helt enkelt omöjligt, givet de stora skillnaderna i ekonomisk styrka och storlek. Alltså kommer Ryssland att behöva hålla ett visst avstånd till sin granne i öster.”

Men Ryssland kan omöjligen lyckas hålla Kina på avstånd så länge Moskva ligger i konflikt med väst. Och risken är då stor att det dystra framtidsscenario som har målats upp¹⁴ av Denis Sokolov, expert vid Free Russia Foundation, visar sig vara helt realistiskt: ”Det kan bli så att Ryssland inte bara förlorar den politiska och ekonomiska kontrollen över det mesta av sitt territorium och sina naturresurser, utan att landet helt förvandlas till en väldig, kärnvapenbeväpnad proxy-supermakt [som agerar] i Kinas och den kinesiska industrins intressen”. Med andra ord kan Kina, som en av de främsta polerna i det multipolära systemet, stärkas av Ryssland, medan Ryssland kanske inte ens kan bli en ”lillasyster” i denna ”allians”, utan bara ännu en underavdelning till Pekings öppna och fördolda ekonomi. Allteftersom Ryssland fortsätter och intensifierar sitt auktoritära experiment, monterar ner statliga institutioner, fördärvar det som finns kvar av civilsamhället och städar ut allt som heter mänskliga rättigheter, är det i själva verket som om landet förbereder sig för denna roll som Kinas lakej.

En lösning på den ryska identitetskrisen

 Är det nu i Europas intresse att Kina, av EU identifierat¹⁵ som en ”ekonomisk konkurrent som eftersträvar en teknologiskt ledande roll” och ”en rival på systemnivå, vilken understödjer alternativa styresmodeller”, ska kunna utvecklas till en ännu större utmaning för Europa genom att ekonomiskt integrera Ryssland i sin maktbas? Bara en galning skulle nog argumentera för att den utvecklingen på något sätt skulle vara bra för Europa. Det är därför viktigt att förhindra detta, och de europeiska ledarna behöver av det skälet, i stället för att driva Ryssland i famnen på Peking, överväga hur EU kan stärkas genom att integrera Ryssland i sin maktbas.

Ivan Krastev diskuterar på ett ställe västländernas oproportionerliga upptagenhet med Moskvas splittrande beteende och förklarar ¹⁶fenomenet med att väst är besatt av Ryssland eftersom detta land betraktas som ett slags ”dubbelgångare”, en bild av vad väst fruktar för egen del. Men också det omvända är sant. Ryssland försöker ta sig igenom sin identitetskris genom att söka yttre reaktioner på sin egen respektlöshet, men den publik Ryssland söker efter och vars reaktioner landet behöver för att kunna definiera sig själv är varken Kina eller Indien ─ utan västländerna. Genom att skjuta ifrån sig Europa kämpar Ryssland mot den obekväma insikten att det egentligen tillhör Europa.

Samtidigt som Europa inte kan och inte bör hjälpa Ryssland att lösa landets syfteskris inom ramarna för den framväxande multipolära världen, behöver Europa ändå visa Ryssland på en lösning för dess identitetskris. Europa bör betrakta dagens Ryssland på samma sätt som det enade Europas förespråkare under kalla kriget betraktade det sovjetkontrollerade östblocket: som ett vilsegånget lamm som till slut nog återvänder till flocken. Och det på västländernas villkor, vilket är viktigt att poängtera. ”Östeuropa är vårt”, hävdade västeuropéer på den tiden. ”Ryssland är vårt”, borde vi hävda idag.

Dagens aggressiva och revanschistiska Ryssland är garanterat ingen vän till Europa, och varje försök att få till en dialog med landets nuvarande ledning kommer att tolkas som att Europa är svagt, vilket bara ytterligare lär spä på förvirringen i den ryska självbilden. Det finns i princip inte någon i de ryska eliterna som Europa skulle kunna prata med på ett rationellt sätt och det finns ingen att diskutera framtiden med. Alltså måste Europa vänta tills rätt tillfälle infinner sig och då på allvar gripa sig an Rysslands institutionella inlemmande i väst. I en verkligt visionär artikel¹⁷ om västländernas stöd till demokratiseringsprocessen i Ryssland, hävdar Andreas Umland att väst måste ha en genomtänkt handlingsplan för den stund då Ryssland till slut är mottagligt för att ”på nytt närma sig väst” ─ till sin anda skulle denna plan vara en motsvarighet till hur västmakterna hanterade västra Tyskland efter fascismen.

Motverka kommunistpartiets försök att göra sig till en maktfaktor i Storeuropa

 Att invänta rätt läge är inte samma sak som att göra ingenting ─ tvärtom. Förutom att ta fram en plan för Rysslands integrering i Europas globala maktcentrum och för att nå ut med denna idé i det ryska samhället, finns det många andra saker som de europeiska ledarna kan och bör göra.

Samtidigt som det är meningslöst att försöka samtala med Rysslands nuvarande, oförskämda, paranoida och moraliskt korrupta eliter, som ändå inte kommer att föra Rysslands talan när tillfället är inne för att påbörja Rysslands integrering med väst, behöver europeiska ledare och medborgare hitta ett sätt att tala direkt till det ryska folket, i synnerhet de unga. Det kan ske genom att man aktiverar och utökar det akademiska utbytet; genom stöd till europeiska stiftelser och institutioner som ger anslag till ryska medborgare som vill studera i Europa och till organisationer som främjar kontakter med ryska diasporor i väst; genom att gjuta nytt liv i existerande nätverk med ryska deltagare och genom att skapa nya nätverk; genom att i Ryssland anordna internationella och ─ framför allt ─ europeiska evenemang inom idrott, kultur, underhållning och utbildning; genom att upprätta och ge stöd till europeiska ryskspråkiga medier.

Europa bör också varsamt motverka Kinas försök att göra sig till en betydande ekonomisk maktfaktor inte bara i EU-länder, utan också i europeiska länder utanför EU, i Rysslands geografiska och kulturella närområde. Länder som Georgien, Ukraina och Moldavien, vilka efter Sovjets upplösning har drabbats av rysk aggression, kan frestas att bjuda in Kina som en motvikt till det ryska inflytandet och/eller som ett substitut för de ekonomiska banden med Ryssland. Återigen ─ det är Kina, snarare än Ryssland, som utgör den verkliga utmaningen för Europa. EU måste kunna förklara för dessa länder att en framgångsrik integrering av Ryssland i väst skulle lösa också deras säkerhetsproblem och upphäva den geopolitiska gråzon de nu befinner sig i, medan ett närmande till Kina däremot skulle kunna göra dem till Europas fiender.

Upprättandet av ett Storeuropa skulle inte bara lösa den nedslående situationen i gråzonen mellan EU och Ryssland, det skulle också förbättra säkerhetsläget för det europeiska maktcentrumet, bidra till att stävja det islamistiska hotet, förbättra möjligheterna att hantera klimathotet på ett effektivt sätt och i slutänden också konsolidera Europas position gentemot andra maktcentra i den framväxande multipolära världen.

Översättning: Nils Håkanson, en version av texten har även publicerats på engelska med rubriken ”Russia is Ours”.