Romanen som gjorde kinesisk science fiction till ett världsfenomen

I oktober 2023 samlades science fiction-fans och författare från världens alla hörn i Chengdu i sydvästra Kina. Inhysta i stadens nya futuristiska science fiction-museum fick de här bevittna hur SF-världens mest prestigefulla konvent gick av stapeln.¹ För några dagar var en kinesisk stad SF-världens absoluta epicentrum. Något liknande hade varit otänkbart för bara något decennium sedan, när knappt någon hade hört talas om kinesisk science fiction.

Arkitektur för rymdlitteratur. Chengdu Science fiction museum öppnades 2023. Foto: Zaha Hadid Architects

Den osannolika framgångssagan för kinesisk science fiction kan egentligen förklaras med en enda bok: den numera klassiska science fiction-trilogin Santi, eller Trekropparsproblemet, som är dubbelt aktuell här i Sverige med en påkostad Netflixproduktion och dessutom en efterlängtad svensk översättning av Anna Gustafsson Chen. Boken har hyllats som en av de mest ambitiösa science fiction-romaner som någonsin skrivits för sin svindlande skildring av solsystemets och universums öde.²

Att boken var något utöver det vanliga var tydligt redan från början. När första delen av boken damp ner på förläggaren Yao Haijuns skrivbord 2006 insåg han att det var detta som kinesisk SF hade väntat på för att slå igenom på allvar och satsade stort på boken, som publicerades först som följetong i Yaos tidskrift Science fiction world.³ Kort därefter släpptes den i bokform, tätt följd av den andra delen i trilogin, och fick fort stort genomslag. När den sista delen i trilogin publicerades 2010 var det redan en nationell succé.

Om detta var upptakten till fenomenet Santi så nåddes ett crescendo i samband med att den engelska översättningen av den första delen i trilogin vann det prestigefulla Hugopriset 2015. Inte minst för att Kina länge plågats av ett mindervärdeskomplex och brist på kulturellt inflytande. Här kom då en internationell succé från ett håll man minst anat det i form av en science fiction-roman. Det vore en underdrift att säga något annat än att det rått science fiction-feber i Kina ända sedan dess. Flera av Liu Cixins verk blev också filmatiserade, däribland storfilmen Wandering Earth som är en av Kinas största kassasuccéer någonsin. Senast förra året kom dessutom en Tencent-producerad tv-serie baserad på första delen i trilogin.

Tillfälligheterna bakom mästerverket

Samtidigt bygger den internationella succén med Trekropparstrilogin på en rad tillfälligheter. En sådan är att romanen fann en översättare i Ken Liu, en amerikansk science fiction-författare med rötter i Kina, som mest av en slump börjat översätta en del kinesisk science fiction till engelska.⁴ Ken Liu lyckades i sina översättningar förmedla romanen till engelskspråkiga läsare i en språkdräkt som kändes fräsch och aktuell. Romanens nominering till Hugopriset sammanföll även med en identitetspolitisk debatt inom den anglosaxiska SF-världen, som länge dominerats av vita och manliga författare.⁵

Inget av detta hade spelat någon roll om det inte varit för den viktigaste anledningen till romantrilogins framgångar: kvaliteten. Trilogin är nämligen på en helt annan nivå än annat som producerats i kinesisk science fiction tidigare. Den är tveklöst också ett av de mest betydande verken inom engelskspråkig science fiction under förra decenniet.⁶ Liu Cixin hade vid tiden då verket skrevs varit verksam som science fiction-författare i drygt ett decennium, och bland annat hunnit slipa sina färdigheter i några mästerliga och uppmärksammade noveller, men det är alltså med första delen av trilogin, Trekropparsproblemet, som han släpper lös sin fulla potential.

“Sublim och en av de mäktigaste skildringarna av apokalypsen i science fiction.”

Ett sätt som Liu bröt ny mark jämfört med sina tidigare verk var att låta romantrilogin ta sin början i kulturrevolutionen.⁷ Att låta en berättelse om ett annalkande hot från en utomjordisk civilisation och jordens stundande undergång ta sin början i denna kaotiska tid i Kina visade sig vara ett genidrag. Det är också tydligt att romanens tema om ett morallöst universum är tätt förknippat med den moraliska tomhet som kulturrevolutionen gav upphov till, och som också speglas i romanen. Rödgardister och andra förbrytare går oskadda genom historien utan att någon rättvisa skipas för de brott som de begått. Om den mänskliga naturen är ond ger historien dessutom inget hopp om frälsning för mänskligheten. Den kommunistiska ideologin, som bygger på idén om ett framtida idealsamhälle skapat av ”den nya socialistiska människan”, börjar knaka i fogarna. Dessa teman är välkända teman i den kinesiska litteraturen i allmänhet, men att kombinera detta med att bjuda in utomjordingar till jorden, som huvudpersonen Ye Wenjie gör i romanen, var något helt nytt.

Även om författaren bryter ny mark i den första delen lägger han i ytterligare en växel i den sista delen i romantrilogin, Death’s End. Den resa som författaren bjuder på in i framtida samhällen, samt romanens utvidgande av tid och rymd, är här svindlande. Skildringen av solsystemets undergång, som sträcker sig över flera sidor och där hela det framtida mänskliga samhället utspritt över solsystemets olika planeter viks ihop till två dimensioner, är sublim och en av de mäktigaste skildringarna av apokalypsen i science fiction.

Ensidiga politiska läsningar håller inte

En kritik som ibland lyfts mot Trekropparstrilogin är dess endimensionella karaktärsskildringar.⁸ Detta i sig är dock relativt vanligt i science fiction; inte heller mästare som Isaac Asimov eller Arthur C. Clarke (den senare en av Lius största influenser) var några lysande människoskildrare. Detta på grund av att science fiction generellt inte i första hand är intresserad av människors inre liv och drivkrafter. I stället är det ofta människans relation till naturen eller mänskligheten som kollektiv som står i centrum, något Liu själv dessutom förklarat i en artikel som kan betraktas som hans litterära manifest.⁹ Karaktärerna i Trekropparstrilogin bör därmed hellre betraktas som en sorts typer som bär berättelsen framåt än som nyanserade skildringar av människans inre. Därmed representerar de ofta olika ideologier.

“Cheng Xins beslut att göra moraliska val i ett morallöst universum fyller trilogin med ett känslomässigt patos som den annars hade saknat.”

På tal om ideologi så har trilogin även fått motta en del kritik för dess auktoritära tendenser, både i och utanför Kina. Författaren själv har också åtminstone vid ett tillfälle uttryckt sig kritiskt mot demokratisering i Kina och stöttat den kinesiska regimens behandling av den uiguriska minoriteten i Xinjiang.¹⁰ Men en noggrann närläsning av trilogin visar dock att den knappast kan betraktas som en politisk pamflett för en specifik politisk hållning. Snarare speglar den ideologiska konflikter som pågick i Kina under den tid som romanserien skrevs. Förutom en kollektivistisk och auktoritär ideologi finner vi även en växande individualism och konsumerism, samt den "humanism" som både förknippas med västerländsk och liberal demokrati men även med Kinas 1980-tal, då man upplevde en så kallad "kulturfeber" och fäbless för västerländska, ofta liberala idéer, innan dessa strömningar krossades i samband med massakern på Himmelska fridens torg 1989.

Det är förvisso sant att den mer auktoritära ideologin, bäst representerad av den hårdföre militären Zhang Beihai i del två av trilogin, är den som tycks dra det längsta strået i romanen. Tack vare ”den mörka skogens logik”, där civilisationer tvingas öppna eld mot varandra för att rädda sig själva, får demokratiska system ge vika för auktoritära och elitistiska styrelseskick. Samtidigt hade inte trilogin blivit den succé den blivit om det inte varit för Cheng Xin, som är huvudperson i den tredje delen, som mångt och mycket representerar den ”humanistiska” syn som sätter människovärdet först. Cheng Xins beslut att göra moraliska val i ett morallöst universum fyller trilogin med ett känslomässigt patos som den annars hade saknat, och är en av anledningarna till att alltför ensidiga politiska läsningar av trilogin inte håller.

Kommer Kommunistpartiet älska ihjäl fenomenet?

Med detta sagt är det intressant att se hur romantrilogin fått ett eget liv politiskt i Kina och anammas av nationalistiska krafter. Åren innan pandemin bröt ut lyftes romanen exempelvis fram som en sorts bibel för en nationalistisk rörelse på nätet som kallade sig själva för gongye dang, eller ”Industripartiet" – en lös sammansättning av kinesiska techkillar, som förespråkade en nationalistisk och industrialistisk politik med fokus på teknologisk utveckling. De var samtidigt misstänksamma mot 80-talets idéer om humanism och politisk pluralism. I bredare bemärkelse kan denna grupp betraktas som del av en sorts politiskt tänkande i Kina som har kallats för ”statism”.¹¹ Inspirerade av den tyske, nazistiske tänkaren Carl Schmitt menar många av dessa tänkare att regenten eller regeringen, snarare än lagen, ska ha sista ordet. Generellt kan man se statismen och ”Industripartiet” som delar av en bredare nationalistisk och auktoritär vändning som skett i Kina under senare år inom delar av intelligentsian. Påfallande nog lyfte ”Industripartiet” alltså fram just Trekropparstrilogin som en av sina främsta inspirationskällor.¹²

Det är också tydligt att science fiction generellt mer och mer anammas som ett politiskt vapen av partistaten. Redan 2015, kort efter att Trekropparsproblemet vunnit Hugopriset, mötte dåvarande vicepresidenten Liu Yuanchao en samling författare med Liu Cixin i spetsen. SF-författare uppmanades där att skriva berättelser som kunde ”fylla ungdomen med tro på förverkligandet av den kinesiska drömmen.”¹³ Om science fiction fram till dess kunde betraktas som en sorts kollektivt undermedvetet som lika gärna kunde manifesteras som en ”mardröm”,¹⁴ var detta en tydlig signal att genren numera måste betrakta sig som en del av den officiella berättelsen om den ”Kinesiska drömmen” som lanserades av Xi Jinping några år tidigare. Det är därmed inget sammanträffande att storfilmer som Wandering Earth II, som är löst baserad en novell av Liu Cixin, sammanfaller med en världsbild där Kina har ledartröjan, precis som det framställs i politisk retorik av Xi Jinping.

Succén med Trekropparstrilogin har höjt statusen på kinesisk science fiction både i Kina och utanför. Som jag dock skrev redan 2021 i den här tidningen, är det mycket som tyder på att guldåldern för kinesisk SF nu är över. Inte minst för att den stora politiska uppmärksamheten i ett alltmer auktoritärt Kina riskerar att kväva författarnas kreativitet. Eftersom SF så ofta handlar om samhällen som kollektiv är genren oundvikligen politisk, och det är tydligt att framgången med Trekropparstrilogin ligger i just den stora variationen i hur samhällen kan manifesteras. Det är exempelvis talande att Liu Cixin själv förutom någon enstaka novell inte skrivit någonting efter att den sista delen i trilogin avslutades för snart femton år sedan. Genrens fortsatta politisering syns också på hur Netflix aktuella tv-serie omedelbart fick hård kritik av arga kinesiska nationalister, bland annat på grund av att man ersatt kinesiska karaktärer med karaktärer med icke-kinesisk bakgrund samt för den våldsamma skildringen av kulturrevolutionen, trots att boken är nog så våldsam.¹⁵ Vi kan dock alltid hoppas på att Liu och andra SF-författare i Kina trots fortsätter att skriva banbrytande romaner trots det tuffare politiska klimatet, och under tiden glädjas över att vi äntligen har mästerverket Trekropparsproblemet på svenska.